17 år mellan Cuperna – väntan väl värd för Staal

Det tog hela 17 år.

Men efter att ha lett Carolina Hurricanes till en 3-0-seger i T-Mobile Arena i Vegas och totalt 4-2 i matcher mot Golden Knights fick 37-årige Jordan Staal lyfta Staley Cup igen.

2009 vann Staal som 20-åring sin första Stanley Cup, då med Pittsburgh Penguins. Då var han en shutdown-center som spelade bakom Sidney Crosby och Evgeni Malkin. Nu var han en framstående offensiv pjäs som var med och bar Hurricanes till klubbens andra Stanley Cup i historien och belönades med Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulla spelare.

– Det var fortfarande lika lätt, sa Staal om att lyfta pokalen. Herregud, vilken fantastisk känsla. Annorlunda dock. Så länge som jag har varit här och slitit mig igenom saker, att kunna bygga den här kulturen och bygga det här laget och vara en del av den gruppen och vara så nära så många gånger och aldrig få till det och fortsätta slita, fortsätta, fortsätta, det är en dröm som går i uppfyllelse, utan tvekan.

Staal avslutade Stanley Cup-slutspelet med ett nytt personbästa med 12 poäng (8+4) på 19 matcher, inklusive sju (6+1) i finalserien. Forwarden Nikolaj Ehlers var den enda spelaren i Carolina med fler poäng i serien (fyra mål, fem assist).

– Man förväntar sig inte nödvändigtvis att han ska leverera den här typen av siffror, (men) när han gör det är det en extra bonus. Och han förtjänar det, sa Carolinas tränare Rod Brind’Amour efter segern.

17 år är den längta väntan någon spelare haft mellan två Cup-titlar. Staal tog över rekordet från Chris Chelios som gick 16 år mellan sina Stanley Cup-titlar med Montréal Canadiens 1986 och Detroit Red Wings 2002. Staal (37 år, 276 dagar) blev också den äldste vinnaren av Conn Smythe Trophy genom tiderna, före Boston Bruins-målvakten Tim Thomas (37 år, 62 dagar), som tog hem utmärkelsen 2011.

– Den killen är otrolig, hyllade Hurricanes forward Jordan Martinook. Vi behöver inte prata om hur gammal han är, bara för att han är en toppcenter i den här ligan, och jag är så glad att han blev uppmärksammad eftersom folk inte pratar om honom.

– Om du skulle prata med varje center i toppkedjorna som vi spelade under hela slutspelet, så slår jag vad om att de skulle säga att de hatar att spela mot Jordan Staal. Och att han sedan kommer ut och gör det han gör i final, det går inte att beskriva med ord vad han betyder för det här laget. Han har gått igenom de mörkaste dagarna här och nu lyfter han (cupen).

Staal kom till Hurricanes inför säsongen 2012-13 efter att ha blivit trejdad från Pittsburgh i utbyte mot Brandon Sutter, Brian Dumoulin och val nummer åtta i draften 2012. Han skrev omgående på ett tioårskontrakt med Hurricanesoch fick möjligheten att spela med sin storebror Eric Staal.

– Legendarisk status, eller hur? sa Eric, som var med och vann Cupen med Carolina 2006 ... “Jordo” (Jordan) längst fram, det är super-, super-, jag vet inte, otroligt. Det är det verkligen. Det är bara en sån där sagolikt bra grej. Han var en häst. Han var overklig, hela slutspelet, hela året, och hela de senaste åren han har varit där. Han har bara kämpat på från dag ett. Han förtjänar det.

Starten på Staals tid i Hurricanes var tuff. Laget missade slutspel under hans första sex år i klubben. Sedan Brind'Amours intåg som huvudtränare 2018 har Carolina vuxit ut till ett topplag i Eastern Conference. Laget gick till conference-final tre gånger (2019, 2023, 2025) utan att nå hela vägen fram till final. Det efterlängtade genombrottet kom i år, med Staal som en av huvudpersonerna.

– Det är ett otroligt slut på en fantastisk historia, konstaterade Brind’Amour. Jag är så stolt över honom, och jag är stolt över att han kunde göra det inför hela hockeyvärlden. Alla fick nu se vad jag alltid har känt, vilken typ av spelare han är, men en ledare. Vi lyfter inte Cupen utan honom. Inte ens i närheten.

– Men jag är glad för hans skull. För jag har sett den här killen slita dag efter dag under 14 år och aldrig vackla. Det är inte alltid det fungerar, som vi vet, men det är trevligt att se att de goda får en, eller hur?

Jordan och Eric, som lämnade klubben under säsongen 2015-16, fick aldrig chansen att spela om Stanley Cup-bucklan tillsammans, men nu fick hela brödraskapet, som även innehåller Marc och Jared, fira Jordans framgångar.

– Planen var att göra det tillsammans. Det gick ju inte, sa Jordan. Men sånt är livet ibland. Självklart, särskilt nu, är jag glad att jag stannade kvar. Jag trodde på kulturen, jag trodde på det vi försökte bygga i Carolina. Det var bara en fantastisk känsla att kunna bygga något sådant. Och som grädde på moset med detta, menar jag, det är en absolut dröm, helt klart.