Finalrepriser – en historisk tillbakablick

När den första Stanley Cup-finalen mellan Florida Panthers och utmanaren Edmonton Oilers spelas under natten mot torsdagen, så är det en favorit i repris.

I alla fall för regerande mästarlaget Florida Panthers som har en titel att försvara efter segern i fjol, 4-3 i matcher och 2-1 i den sjunde och avgörande matchen.

Utmanaren Edmonton Oilers har revansch att kräva för förlusten i fjol. En tung förlust sedan Oilers hämtat in ett underläge med 0-3 i matcher, bara den tionde gången ett lag lyckats med i ett slutspel i National Hockey League.

I Panthers kan Gustav Forsling vinna sin andra Stanley Cup-ring och Jesper Boqvist sin första. I Oilers kan Mattias Janmark, Mattias Ekholm, John Klingberg och Viktor Arvidsson vinna sina första.

Det är elfte gången i ligans slutspelshistoria som samma lag möts i två finaler i följd. Men det är bara den femte gången i ligans moderna historia, efter expansionen till säsongen 1967-68 då ligan växte från sex till tolv lag.

Här tar NHL.com/sv med läsarna på en resa genom finalerna där lagen mött varandra två gånger på raken. Vi börjar i den moderna eran.
1968 och 1969: Montreal Canadiens mot St. Louis Blues.

Montreal Canadiens var den gamla tidens dominanter, St. Louis Blues ett av de nya lagen som etablerade sig direkt. Men Blues var chanslöst: under tränaren Scotty Bowman, ligans genom tiderna mest segerrika coach, vann Montreal med 4-0 i båda finalerna. Canadiens dominans i den första serien illustreras bäst av det faktum att Conn Smythe Trophy till slutspelets mest värdefulle spelare gick till Blues målvakt Glenn Hall.

I finalserien 1969 glänste Canadiens back Serge Savard med tio poäng (4+6); han blev den förste backen att få Conn Smythe.

1977 och 1978: Montreal Canadiens mot Boston Bruins.

Montreal vann med 4-0 och 4-2. Efter den första finalserien gick Conn Smythe till Guy Lafleur som gjorde 26 poäng (9+17) i slutspelet.
I den andra serien kämpade Boston Bruins emot bättre, och höll Canadiens till två segrar på övertid. Lafleur utmärkte sig här också: han snodde Stanley Cup-bucklan ur den bil där ligans PR-chef Claude Mouton förvarade bucklan. Innan det blev standard att spelarna i det vinnande laget fick en dag med bucklan, tog Lafleur hem den till sin hemstad Thurso i Quebec.

1983 och 1984: New York Islanders mot Edmonton Oilers.

Med en till synes outslitlig kärna med de två första svenska Stanley Cup-vinnarna Stefan Persson och Anders Kallur, svensk-amerikanen Bob Nystrom samt Bryan Trottier, Mike Bossy, Clark Gillies och Denis Potvin hade Islanders vunnit cupen tre år i följd när laget 1983 ställdes mot den nya tidens spelare: Wayne Gretzky, Mark Messier och andra i Oilers. Det blev en tuff finalserie där Islanders försvar, med Stefan Persson i spetsen, jobbade stenhårt för att ta ut Gretzky. Det lyckades. Spelaren som skulle gå till historien som ”The Great One” gjorde inte ett mål under hela finalserien som Islanders vann med 4-0.

Året efter var rollerna ombytta. Det unga Edmonton hade fått ett år till på sig att mogna, och Oilers vann med 4-1. Gretzky gjorde sju poäng (4+3) i de fem matcherna och Sverige fick ytterligare en Stanley Cup-mästare i Willy Lindström.

Det var på många sätt en historisk finalserie: en dynasti tog farväl och en annan klev fram. Många år senare uttalade sig Stefan Persson för NHL.com/sv om det Islanders gjort:

– Från första matchen i slutspelet 1980 till att vi förlorade mot Oilers i finalen 1984, slog vi ut 19 lag ur slutspelet. Det rekordet kommer aldrig att slås.

Inte alla fall inte ännu.

2008 och 2009: Detroit Red Wings mot Pittsburgh Penguins.

Ännu en final där lagen delade på titlarna. Nicklas Lidström vann sin fjärde Stanley Cup-titel och blev den förste europeiske lagkaptenen att få höja bucklan. Tomas Holmström vann också sin fjärde cup medan Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall, Johan Franzén, Mikael Samuelsson och Andreas Lilja vann sina första titlar när Red Wings vann matchserien med 4-2 sedan Zetterberg gjort sex poäng (2+4) i de sex matcherna, bland annat det matchavgörande och Stanley Cup-vinnande målet i den sjätte matchen. 46-årige Chris Chelios blev den äldste spelaren att vinna cupen.

I finalen året efter vände Pittsburgh på allt och vann med 4-3 i matcher. Detroit hade ledningen med 2-0 i matchserien innan Penguins vände och kvitterade, bara för att få se Red Wings sopa hem den femte matchen med 5-0 - innan Penguins kvitterade igen och tvingade fram en sjunde match. Maxime Talbot gjorde Pittsburghs både mål och det hjälpte inte att Jonathan Ericsson, framspelad av Lidström, reducerade sent i tredje. Pittsburgh med unga spelarna Sidney Crosby och Evgeni Malkin och med Marc-Andre Fleury i mål, vann matchen med 2-1 och Stanley Cup-titeln.

Men före den moderna eran hände det sju gånger att samma lag möttes i Stanley Cup-finalen. En era med bara de klassiska Original Six-lagen Montreal Canadiens, Toronto Maple Leafs, New York Rangers, Detroit Red Wings, Boston Bruins och Chicago Black Hawks som laget hette på den tiden. Här tar NHL.com/sv med hjälp av Dave Stubbs, krönikor på NHL.com, er tillbaka över 90 år i tiden.

1932 och 1933: Toronto mot New York. Lagen vann varsin cup. Den första gick till historien som tennis-serien: Maple Leafs vann i tre raka matcher med tennissiffrorna 6-4, 6-4 och 6-4. Året efter vann Rangers i fyra matcher. Det blev 1-0 efter övertid i den fjärde matchen sedan Bill Cook överlistat Lorne Chabot i Torontos mål.

1948 och 1949: Toronto mot Detroit. Maple Leafs vann båda matcherna, och svepte bort Red Wings med 4-0 i båda finalerna. Torontos Ted Kennedy gjorde åtta mål i den första finalserien och Detroits Gordie Howe blev bäste målskytt i den andra, sex mål.

1954, 1955 och 1956: Detroit mot Montreal. De två första åren tog Detroit hem cupen, det tredje Montreal. 1954 gick finalserien till sju matcher, där en oturlig studs avgjorde på övertid: Detroits Tony Leswick sköt, pucken studsade mot Canadiens-legendaren Doug Harveys handske och in i mål. Det blev sju matcher 1955: ett Montreal, starkt handikappat av att skarpskytten Maurice ”Rocket” Richard var avstängd, föll i sju matcher. I den sjunde matchen (3-1) gjorde Alex Delvecchio två mål och Gordie Howe ett: Howe blev bäste målskytt med nio mål. 1956 var det dock Montreals tur att vinna. Det gick till fem matcher, den första titeln av fem raka. Jean Beliveau gjorde 19 poäng (12+7) på tio matcher i slutspelet, varav sju mål i finalen.

1957 och 1958: Montreal mot Boston. Målvakten Jacques Plante höll nollan två gånger när Montreal vann den första finalen med 4-1 i matcher. Och ”Rocket” Richard gjorde elva mål i slutspelet, därav fyra mot Boston när Montreal vann finalen 1958 med 4-2 i matcher.

1959 och 1960: Montreal mot Toronto. Inget NHL-lag hade vunnit fyra Stanley Cup-titlar i rad innan Canadiens gjorde det 1959: det blev 4-1 i finalen mot Toronto det året. Bernie ”Boom Boom” Geoffrion gjorde två mål i den sista matchen (5-3) och totalt sju poäng (4+3) i de fem matcherna. 1960 svepte Montreal iväg Toronto med 4-0 i matcher i lagets tionde raka (!) Stanley Cup-final. Det blev 4-0 i den fjärde matchen och ”Rocket” Richard blev bäste poänggörare med sina åtta poäng (3+5) på de fyra matcherna.

1963 och 1964: Toronto mot Detroit. Maple Leafs vann båda finalerna, den första med 4-1. Där Dave Keon var avgörande med fyra mål för sammanlagt sex poäng. The Tasmanian Devil Eddie Shack, gjorde det matchvinnande målet. Detroit pressade Toronto till sju matcher 1964, men efter mål av Andy Bathgate, Dave Keon, Red Kelly och Gorge Armstrong - alla medlemmar i Hockey Hall of Fame - kunde Maple Leafs spela hem titeln med 4-3 i matcher och 4-0 i den sjunde och avgörande. Det under en säsong som såg Red Wings Gordie Howe passera Montreals Maurice Richard som NHL:s bäste målskytt genom alla tider, 545 mål.