Linus Ullmark på rätt spår efter familjetragedin
Boston Bruins svenske målvakt studsade tillbaka och växte av kampen med faderns svåra alkoholism
Det hände under en morgonvärmning säsongen 2014-15, ett år innan den då 21-årige målvakten skulle lämna MoDo och HockeyAllsvenskan för att ansluta sig till Buffalo Sabres. Ingenting stämde. Ingenting på isen - absolut inte den morgonen - och ingenting utanför isen.
- Jag var frustrerad, säger han. Jag satte mig ner och jag tror att [målvaktstränaren Maciej Szwoch] frågade mig, helt öppet, 'hur är det med dig? Vad tänker du på?' Och allt bara rann över för mig. Bägaren blev överfull och sedan kom allt bara ut efter det.
Linus Ullmark befann sig på något som borde ha varit en av höjdpunkterna i karriären. Han hade vunnit Honken Trophy som årets målvakt i Sverige säsongen 2013-14; då snittade han 2,08 i insläppta mål per match (GAA) och hade en räddningsprocent på 9,1 för MoDo. Han hade tingats i den sjätte omgången (som 163:e spelare totalt) av Sabres i 2012 års NHL-draft.
Men nu bara kom allt, det ena efter det andra.
- Jag kom från ett fantastiskt år som årets målvakt, med många förväntningar, säger Ullmark, numera i Boston Bruins och en av de ledande utmanarna om Vezina Trophy till ligans bäste målvakt.
- Men då gick allt [bakåt]. Det var det svåraste jag varit med om.
För medan isen var tänkt att vara hans tillflyktsort, en plats där han kunde begränsa och förenkla sitt fokus till jobbet, spelet och pucken, hade oron om vad som hände utanför isen börjat smyga sig på. Hemma i Lugnvik, en liten stad ungefär en timme sydväst om Örnsköldsvik, hade hans pappas alkoholism tilltagit kraftigt.
- Jag sa att 'jag vet inte vad jag ska göra', minns Ullmark. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag funderade på att sluta. Jag var väldigt nära att sluta och bara flytta hem. Men jag kom i kontakt med en psykiater som hjälpte mig att verkligen ta mig igenom allt, som hjälpte mig att arbeta igenom alla mina känslor.
Alkoholismen hade inte varit en del av Ullmarks liv under uppväxten, inte vad han visste, i alla fall. Hans pappa Jan-Olof hade alltid funnits där och hjälpt till att köra Linus och hans fyra år äldre bror Tobias till hockeyträningarna och -matcherna, detta sedan en stroke hindrat honom från att arbeta. De hade alltid haft en bra relation.
Men sedan flyttade Tobias och hälsoproblemen dök upp. Alkoholen blev både lösningen och problemet.
Och Ullmark visste om det. Han hittade vodkaflaskor runt om i huset och hörde lögnerna som hans pappa berättade. Nu oroade han sig och det gjorde ont; tyngden lade sig över hans axlar.
- Särskilt när man inte är där och samtidigt känner ansvar, säger Ullmark. Men det är ju som de sade, han är min pappa. Jag är inte hans pappa. Han ska ta hand om mig. Jag ska inte ta hand om honom. Så jag har mina [grejer]. De har sina [grejer]. Jag kan inte oroa mig för deras [problem] när jag har mina egna att oroa mig för. Allt det var en process.
Det är det fortfarande.
Många år senare är 29-årige Ullmark på en bättre plats, både bokstavligen och bildligt talat. Han har gått igenom en läkningsprocess, gått igenom terapi, gått över till NHL och från Buffalo till Boston. Han har hittat ett stort mått av frid och blivit omfamnad - återigen både bokstavligt och bildligt - av sina lagkamrater.
Målvakten som firade sin professionella karriärs första seger genom att dansa på isen har roligt. Han njuter av hockeyn och når de höjder av kunnande han alltid hatat att prata om, eftersom det förminskar allt det arbete som krävts för honom att komma dit där han är nu.
Och med det har kommit ett djup, ett djup av erfarenhet, ett djup av känsla, ett djup av förståelse.
- Jag tror att det har varit en av hans största styrkor, den att han kan förstå den djupare meningen med livet, säger Maciej Szwoch. Inte bara inom ishockeyn, men också de djupare lärdomarna som man får av själva livet.
\\\\
I början var det lapparna som fängslade Linus Ullmark. Han tog bilder av målvakter, höll upp dem mot ett solbelyst fönster och ritade av bilden på ett pappersark; han följde konturerna och de kraftfulla linjerna. Han gjorde en egen design som följde de konturer han hade skapat.
Han ritar inte så mycket nuförtiden; idéerna glider ur honom för snabbt.
- Jag gillar att rita, säger han. Problemet jag har med att rita är att jag måste hitta något att rita. Och det brukar jag ha problem med.
Den målvaktsutrustning han såg då, den har dock fastnat. Men han var aldrig säker. Han trodde aldrig att han var särskilt bra på målvaktspositionen, även om han visste att han var bättre där än som utespelare. Han visste bara att han gillade att stoppa puckar, och att han kunde stoppa puckar.
Han hade blivit petad från sitt första läger vid 15, 16 års ålder, med en hägrande chans på juniorlandslaget. Han var en av de sämsta, säger han idag, en fotbollsmålvakt felplacerad som hockeymålvakt som räddade puckar på fel sätt. Det var en käftsmäll. Han hade trott att han skulle ta sig åtminstone till nästa steg, åtminstone lite längre än vad han gjorde. Nu var han tvungen att kalibrera om och ställa in siktet på nytt.
Han kom inte in på ett hockeygymnasium, en stor grej i Sverige, utan fick nöja sig med en lokal skola inte långt ifrån där han växte upp. Sedan kom MoDo, där han kom in som reserv. Det var kul, men han fanns längst bak i klubbens breddbesättning.
Ändå var han, som Szwoch kallar honom, en "professor, en som studerade hockeyn". Han kunde fånga upp saker han såg på YouTube - något från till exempel Pekka Rinne - och prova det i en match, utan förvarning, utan att ha tränat på det.
- Jämfört med de andra var han en målvakt med mindre struktur och system, säger en annan av Ullmarks målvaktstränare, Magnus Helin.
Han berömmer hur Ullmark visuellt bearbetade det som skedde, hur han läser och kommer ihåg olika situationer ute på isen.
- Han har en riktigt konkurrenskraftig förmåga att stoppa puckar.… han har en fantastisk känsla för det som händer.
Tränarna tog över. Det började med Ian Clark, nu Vancouver Canucks målvaktschef. Pusselbitarna började falla på plats. Linus Ullmark upptäckte att jobbet med att vara målvakt var mycket mer än att bara stoppa puckar.
Det fick han särskilt från Szwoch och Helin, tränarna som Ullmark kallar "mina två fadersfigurer."
- De var alltid där för mig, på alla olika sätt, sade han. Om jag inte hade de där två i min hörna, skulle jag inte varit här idag.
I synnerhet Szwoch hjälpte Ullmark med processen att växa upp, att mogna, att förstå vad det innebar att spela i en professionell liga. Att han behövde anpassa sitt beteende, sina träningsvanor, sin förberedelse inför matcherna.
Det ledde till heta diskussioner, vilket ibland resulterade i att Ullmark klagade till Helin om Szwoch medan Szwoch klagade till Helin om Ullmark. Idag minns Ullmark en särskild händelse; när han dansade efter sin första vinst med MoDo, fansen skanderade hans namn, känslorna rann över och glädjen bara exploderade. Han gjorde sin bästa imitation av Michael Jackson.
- Jag kände hur han stirrade på mig under ögonbrynen, sade han. Okej, det här är inte bra…
Szwoch förde fram uppgiften till honom, liksom även lagkamraten Niklas Sundström, en NHL-veteran med 750 matcher för New York Rangers, San Jose Sharks och Montreal Canadiens. Sundström nådde fram.
- Ibland är det bara så att man har lite för mycket roligt på isen, säger Szwoch. Och det var just där jag behövde hjälpa honom med att komma tillbaka på rätt spår och förstå den professionella delen av hockey, och vad som förväntas av dig. Vad ledarskap innebär.
- Det inget som kommer naturligt hos ett litet barn. Det är något man behöver lära sig av erfarenhet. Så där hade vi många samtal om 'vad är det rätta att göra här, hur förbereder du dig? Finns det något vi kan ändra eller saker som vi kan sluta göra?'
- Och tack och lov så lyssnade han.
\\\\
Men medan Linus Ullmark lyssnade, medan han lärde sig, började det som hände utanför hockeyn att smyga sig på.
Ullmark kan inte säga exakt när hans far började tappa kontrollen. Åren har gått och minnena de har bleknat och påverkats av tidens tand - ett sätt att skydda sig själv, tror Linus idag. Men han var tonåring när han fick reda på hur det var ställt. Det var efter att han lämnat föräldrahemmet för att ägna sig åt hockeyn.
- Allt är suddigt där, det är väl på det sättet att din hjärna skyddar dig från dåliga minnen, tänker Ullmark. Jag minns hur det var de gånger vi åkte hem och jag hittade saker och konfronterade honom. Men jag kan inte berätta vilket år det var, jag kan inte berätta vilken månad det var. Och jag kan inte berätta när det började. Det är något som bara han visste.
- Och jag kan inte heller säga säkert när han slutade. Slutade han verkligen? Jag vet inte! Jag var inte hemma så mycket. Jag har två barn. Och sådana saker kan man bara spekulera i. I mitt inre försöker jag skydda mig själv och säga att han höll på att återhämta sig ända fram tills dess han gick bort. Det är den sanningen jag lever med. Det är min sanning. Och vad jag vet var han aldrig dum eller så mot mig eller någon av oss.
Linus Ullmark fick kämpa den säsongen, 2014-15, och det syntes i hans statistik. Hans GAA hoppade upp till 3,12 och hans räddningsprocent rasade till 90,4. På frågan hur han balanserade de båda sidorna av sitt liv, säger Ullmark att "det gjorde jag inte. Det är grejen. Jag kunde inte balansera det".
Den säkra zon som isen hade varit, var försvunnen. Ullmark kunde inte radera tankarna. Han funderade och oroade sig, tänkte ständigt på det som pågick hemma i Lugnvik. Varje gång han gjorde en dålig match eller en dålig träning hade han, verkade det som, fått höra från sin mamma att Jan-Olof hade svimmat hemma på grund av problemen med hälsan eller att han var på väg till sjukhuset.
- I den typen av situationer är du inte längre bara en tränare, säger Maciej Szwoch. Du är bara en människa som lyssnar och försöker förstå vad andra människor går igenom. När idrottare vill dela med sig eller när de behöver prata om saker försöker vi finnas där. Det var inte en situation där jag försökte tvinga Linus att prata. Han kom till mig när han kände att han behövde prata om saker och ting.
Linus Ullmark sökte också hjälp hos MoDos psykiater, en person som han litade på som kommunikatör till det övriga laget om vad han gick igenom. Magnus Helin förstod också hur Linus kände det; han hade själv upplevt en alkoholiserad styvfar som dog 1996, och han applåderade Ullmarks beslut att söka professionell hjälp.
För Ullmark var det ovärderligt.
Hans dåvarande flickvän och nu hustru Moa hade sagt samma saker till honom som lagets psykiater gjorde, alla de ord som han tidigare inte hade låtit sjunka in, som han tidigare inte hade valt att höra. Men Moa stod honom för nära. Han behövde en utomstående, någon utan koppling till honom eller hans liv eller hans vänner eller hans familj, för att säga de ord som skulle hjälpa till med att börja ställa allt tillrätta igen.
- Han var som ett litet barn då. Han var förkrossad, så klart, säger Magnus Helin. Men han är en väldigt smart kille väldigt smart, så han lärde sig hur han skulle jobba. Han mognade förstås och insåg att detta egentligen inte var den kamp som han skulle kämpa. Han har alltid varit en väldigt känslosam person och han var väldigt fäst vid sin familj, sin mamma och pappa och sin bror. Och nu var det så nära. Så det var en tuff, tuff period för honom.
Linus kämpade sig igenom det. Han arbetade sig igenom det. Han växte upp. Han lämnade Sverige. Han hittade ett hem i Buffalo efter tre säsonger som han delat mellan Sabres och Rochester i American Hockey League.
Och så kom pandemin.
\\\\
Lily Ullmark hade kommit till världen den 15 december 2020 och två veckor senare satt Ullmark på ett plan tillbaka till Buffalo. Familjen, Moa, deras då två-årige son Harry och nyfödda Lily, skulle stanna i Sverige under säsongen. Hans fru kunde träffa sina föräldrar, hon kunde få hjälp och han skulle inte kunna utsätta dem för covid-19.
Han skulle inte träffa sin familj på fem månader.
- Då var det det bästa alternativet vi hade, säger Ullmark. Det gick bra, men det var väldigt tufft. Det var den tuffaste delen av mitt liv.
Han var ensam i Buffalo, instängd i en lägenhet utan möjlighet att umgås med sin familj, med lagkamraterna, med någon. Reglerna (kring pandemin) begränsade hans möjligheter att lämna lägenheten och väggarna började komma närmare.
- Så i princip satt jag fast i min lägenhet ensam i… ja, jag vet inte hur många timmar om dagen när jag inte var på rinken, berättar Ullmark. Tankarna hade fastnat i huvudet och jag hade ingen som kunde släppa ut dem. Visst, man kan kan släppa ut det genom att prata med någon i telefon, men det är inte samma sak.
- Bara att få en kram var… ja, det gick inte heller.
Linus hade inte haft direktkontakt med sin pappa i Sverige, bara genom telefonsamtal med sin mamma. Men när de visste att slutet var nära - om det var dagar eller veckor eller månader bort kunde ingen vara säker på eftersom hans kropp stadigt bröts ner av diabetes och andra hälsoproblem - talade fadern och sonen med varandra. Det var något Ullmark visste var nödvändigt. Han mådde bättre efteråt.
Bara några dagar senare, den 18 januari 2021, efter pinsamt usel morgonträning i Philadelphia, ringde hans mamma.
Jan-Olof var död. Han blev 63 år gammal.
- Hur konstigt låter det här? Det var som en tyngd som lyftes från mina axlar, säger Ullmark. Jag tror att många andra människor kan känna igen den där känslan, att ha en älskad som är sjuk hela tiden, och av olika orsaker. Man vet att slutet kommer eftersom de är gamla och man kan se det på dem.
- Jag har alltid sagt (om min pappa) att han inte kommer att uppleva 70-årsåldern, så jag förberedde mig lite på det. Men när de faktiskt går bort hjälper inga förberedelser.
Och ändå: det fanns ett mått av lättnad, ett mått av frid som följde med Jan-Olofs död.
- Vardagslivet blev lite lättare, säger Linus Ullmark. Jag behövde inte oroa mig undermedvetet hela tiden. Och jag visste att min mamma också hade det bra. Hon behövde inte oroa sig för alla andra saker utan kunde fokusera på sig själv. Det [är ruttet] att förlora sin livspartner - det är det värsta som kan hända, förutom för dina barn - men när allt kommer omkring så är det en del av livet.
\\\\
Under allt det jobbiga säsongen 2020-21, var Buffalo allt Ullmark kände till. Klubbens organisation hade varit en tillflyktsort för honom i samband med faderns död, vilket gjorde att han kunde ta sig den tid han behövde för att bearbeta allt. Det hade känts tryggt, en kokong i ett liv och en karriär som stundtals var helt upp-och-ner.
- Men när Boston knackade på och jag fick möjligheten att verkligen tänka till… och okej, jag kanske borde börja ett nytt kapitel i mitt liv. Då kändes det som det rätta sättet att göra det på, konstaterar Ullmark.
Den 28 juli 2021 skrev han på för Boston Bruins. Ett kontrakt på fyra år, värt 20 miljoner dollar, fem miljoner i genomsnitt årligt värde.
- Vid den tiden visste jag inte hur mycket jag faktiskt behövde det.
Men trots det blev det ingen lätt övergång.
Även om Bruins tog sig till Stanley Cup-slutspelet förra säsongen, även om Ullmark hittade en vän och kunde knyta ett nära band med målvaktskollegan Jeremy Swayman, trots att organisationen lyckades och Ullmark med den, fanns det fortfarande en återställning som Ullmark och hans familj var tvungna att göra för att kunna överleva.
De var tvungna att lära känna en ny stad och nya lagkamrater. Det fanns nya skolor och nya livsmedelsbutiker, nya restauranger att prova och nya lekplatser att hitta och nya vänner att skaffa.
Den här säsongen var annorlunda.
- Vi flög hit, tog en Uber till vårt ställe och så var vi hemma, sade han.
Sedan dess har allt gått nästan perfekt. Ullmark har klivit fram som en överraskande utmanare om Vezina Trophy; inför lördagens hemmamatch (nedsläpp klockan 19.00) mot Columbus Blue Jackets ligger Ullmark på ett insläppta mål-snitt (GAA) på 1,83 och en räddningsprocent på 93,8. Hans matchsvit är 17-1-0 vilket betyder att han finns med i toppen i NHL-statistiken i alla de tre kategorierna.
- Linus har alltid gillat att tävla, och det är samma sak när han kom till NHL, säger Szwoch. Han vill vara en av de bästa målvakterna i ligan. Så det verkar bara som ett naturligt steg för honom att gå över till en sådan organisation och acceptera det ansvar som följer med en sådan övergång.
Linus Ullmark menar att han bara kan ta åt sig lite av äran för Bostons framgångar, ett Bruins som leder hela NHL med matchsviten 23-4-2 inför lördagens match mot Columbus. Han minns de där lärdomarna för länge sedan, när han första gången dansade på isen, när hans tränare och hans lagkamrat påminde honom om att han inte gjorde några mål, att han bara var en del av helheten.
Bostons målvaktstränare Bob Essensa noterade för sin del hur mottaglig Ullmark har varit för de justeringar som Bruins har försökt lägga till i hans spel. Det är mindre tekniska justeringar som Essensa tror har gett stor utdelning för en målvakt som redan kommit in med bra händer och en bra förmåga att läsa puckvägarna.
- Han är en hockey-student, säger Essensa. Ur den rent tekniska aspekten av saken förstår han exakt vad som fungerar för honom och kanske potentiellt också vad som inte gör det.
Essensa kallar Ullmark för en "push-stop-kille", vilket betyder att om det blir en retur eller om pucken aldrig kommer igenom, så är det jobbigt för kroppen. Nu blir han tvungen att reagera; det är jobbigt för ljumskarna och för hälsenorna. Det är svårt för i princip alla leder. Inte för att han någonsin flaxar runt, men det är svårt när han sitter fast på ett ställe.
- Så vi försöker få in mer flyt i hans spel. Vilket är något som ju [förre Bruins målvakt Tuukka Rask] var bra på före honom, något som förmodligen ledde till det flesta av hans framgångar, säger Bob Essensa.
Han vill att Ullmark ska ha en lite större rekyl i kroppen, om än bara med några centimeter, för att få upp kroppen i rörelse. På det sättet, om målvakten släppt en retur, så är han redan i rörelse. Bob Essensa beskriver Newtons första rörelselag, som säger att en kropp i rörelse förblir i rörelse.
Genom att göra det skulle Ullmark behöva ge upp lite mer än han var van vid, men samtidigt är hans händer tillräckligt bra för att klara av eventuella extra svårigheter. Och Essensa kan se att på dessa out-of-position-chanser eller övergivna mål-chanser spelar Ullmark på ett sätt som han inte gjorde tidigare.
- Nu, säger Essensa, nu ser han slutresultatet.
Bob Essensa tror att det fortfarande kan finnas en ännu högre nivå som är möjlig att nå för Ullmark.
Det kan hända. Eller kanske inte. Men för närvarande mår Ullmark bra, fysiskt såväl som mentalt. Han är med i ett lag som vinner -- men kanske ännu viktigare, han är i ett nytt läge, han har fått göra en nystart, ett bandage har slitits av från gamla sår vilket gör att de äntligen kan läka ordentligt.
- När jag kom till Boston visste jag inte hur mycket jag behövde det, säger Ullmark.
\\\\
Som Helin ser det, på långt håll, börjar allt med Maslows behovstrappa (om hur människor prioriterar sina behov); konceptet att människor kräver att få sina mest grundläggande behov uppfyllda, fysiska behov och en känsla av trygghet innan man kan känna tillhörighet och gemenskap och kärlek innan man kan känna uppskattning, allt på vägen till självförverkligande.
- För att människor ska prestera i skolan eller inom idrotten måste du ha självförtroende, då mår du bra i dig själv men också tillsammans med andra, säger Magnus Helin. Du kan inte fixa saker på isen om du inte fixar de saker som verkligen betyder något utanför isen.
Så det skulle vara enkelt att koppla ihop punkterna för Linus Ullmark: att dra en linje mellan pappa Jan-Olofs bortgång, att Ullmark lämnade Buffalo och slog sig ner i Boston, hela vägen fram till den framgång som Ullmark har haft på isen den här säsongen. Enkelt uttryckt: är det ett klart huvud, en situation som han trivs i och det faktum att ett städ inte längre hänger över honom som låtit målvakten i honom blomma ut?
Men som Ullmark vet alltför väl är ingenting någonsin så enkelt. Det finns inga sagor, inga band att knyta en rosett med. Genom sina egna erfarenheter fortsätter Ullmark att se det goda, hur han har blivit en bättre person, en bättre make, en bättre pappa, hur han har fått makt att visa alla sina känslor och att känna alla sina känslor - från sorgen till frustrationen till ilskan till lyckan. Ett komplett spektrum.
Linus Ullmark går inte längre i terapi. Han är på en bra plats i livet. Men, säger han, han känner till tecknen i skyn. Han vet när han ska prata med någon. Han vet när han ska öppna ventilen och släppa ut ångan, med alla strategier finslipade och internaliserade.
- Lyckligtvis har jag aldrig varit deprimerad, säger Ullmark och tillägger att han väldigt sällan dricker eller festar och att han har en sund respekt för alkohol, som han hoppas kunna förmedla till sina barn.
- Men jag har varit nära.
När Ullmark ser tillbaka på vad han gått igenom kan han se att det goda har kommit ur det dåliga. Hans relationer med Moa, som han har varit tillsammans med i mer än tolv år, och med Szwoch och Helin har blivit djupare. Och han har lärt sig mer om sig själv än vad han hade kunnat föreställa sig. Han började läka. Han växte och kunde förstå mental hälsa och vad han behövde göra för att hålla sig frisk.
För de delarna är Linus Ullmark tacksam.
Ullmark förstår också mer vad det är att gå igenom de svåra stadierna i livet. Han var nyligen en av de första som kontaktade Szwoch efter en olycka; han är den typ av människa som alltid frågar hur det är med vännens mamma.
- Jag tror att jag kan känna av när folk är stressade, säger Ullmark. Jag kan nå ut till dem och berätta min historia för dem. Jag vet hur de känner och jag kan relatera till deras historia. Jag kan berätta för dem vad som hjälpte mig, utan att köra ner det i halsen på dem.
Linus Ullmark är ingen färdig produkt, inte på isen, inte utanför den. Men han har vuxit upp, har gått igenom ett tufft elddop och han har lärt sig att ta hand om sig själv och sin familj. Hans empati har ökat, hans hjärta har blivit större och gjort honom till någon som Maciej Szwoch kallar "en vacker människa".
- Jag tror, så här i efterhand, att allt gjorde honom starkare, säger Magnus Helin. Tar man sig igenom allt och kommer ut i ett stycke, då kommer det att hjälpa dig att hantera nästan allt det som livet kastar på dig.
