Tomas Jonsson vann allt som gick att vinna

I serien Catching Up With presenterar NHL.com/sv varannan vecka under säsongen en svensk före detta NHL-spelare, tar rätt på vad han gör idag och ser tillbaka på hans karriär i världens bästa hockeyliga. Med anledning av den nyss avslutade olympiska hockeyn, träffar vi den här gången Tomas Jonsson som var med när Tre Kronor tog guild i Lillehammer 1994.

Man kan ta grabben ur den lilla klubben, men man kan aldrig ta den lilla klubben ur grabben.

Det är Tomas Jonsson och Falu IF ett levande exempel på.

60 år efter att den nu 65-årige dubble Stanley Cup-vinnaren, världsmästaren, OS-mästaren och svenske mästaren tog sina första skridskoskär i Falu IF, är han fortfarande kvar där:

– Det är väl en kärlekssaga, säger Tomas Jonsson. Att vara med och få vara involverad i klubben nu är väldigt roligt, säger Tomas Jonsson.

Formellt sett står han som sportchef i klubben i Hockeyettan, men det modifierar han en smula.

– Jag ingår som en av tre i en sportgrupp… det är lagom när man kommit upp lite i åldern. Det är ett helt ideellt jobb; vi sköter A-laget och ser till att det finns tränare och spelare och med kontraktsskrivning och så’nt. Det är oftast snabba beslut. Jag är med även fast det inte tar sådär jättemycket tid. Det är roligt… och det är ju att betala tillbaka lite till klubben där allt började, säger Tomas.

Falu IF ligger idag på 15: plats i norra Hockeyettan, långt från slutspel.

– Vi har ett ungt lag, och vi har inte så värst mycket pengar. Det är långa resor i den här serien, och det kostar några fruktansvärda pengar. Men vi har tio killar härifrån Falun i laget, och det är vi stolta över; det är kul att se dem. De är unga killar, och det märks när vi möter topplagen. Då har vi en bit kvar.

– Jag har inte bestämt mig om nästa säsong, men just nu känns det som att vi kör vidare.

Tomas Jonsson fyller 66 år den 12 april och kan se tillbaka på en lång karriär. Den som började i Falu IF i dåvarande tvåan och fick ett rejält avstamp i elitserielaget Modo 1977 med ett SM-tecken 1979. Det som ledde vägen till åtta år i New York Islanders med dubbla Stanley Cup-titlar i klubbens klassiska lag 1982-83 med bland andra svenska lagkamraterna Stefan Persson och Anders Kallur. Tomas fortsatte med VM-guld med Tre Kronor i Helsingfors 1991 och OS-guld i Lillehammer 1994, då han också tog klivet in i exklusiva Triple Gold Club.

– Varje gång man får vara med och vinna, så är det en enorm glädje. Och första gången är alltid störst: SM med MoDo med alla killar, VM och OS. Och Stanley Cup; jag visste väl egentligen inte hur stort det var innan jag fick vara om att vinna cupen. För varje år som går blir jag mer och mer stolt över att ’jag har vunnit Stanley Cup, och två gånger dessutom’.  Jag kan slå mig på axeln och säga att ’jag har gjort det bra’.

– Grundserien och slutspelet var ju helt skilda världar. Först 80 matcher och sedan ’nämen, vad f-n, nu börjar slutspelet’. Intensivt, nu är det på riktigt allvar; här gällde det att inte göra fel. Det var en speciell känsla. Och att leva ihop med grabbarna i två månader… det var en enormt härlig tid, och jag är så glad att jag fick uppleva den.

1994 började Tomas Jonsson se slutet i den internationella karriären. Det blev guld i OS i Lillehammer 1994, och ett år till med VM i Globen och ett silver där.

– OS 1994, vi hade en väldigt bra mix i laget… gamla, unga, vi hade bra målvakter, bra powerplay och ett bra boxplay. Har man de tre sakerna i ett lag, då kan man gå långt. Och den generationen vi hade då var framgångsrik plus att det kom upp lite yngre killar, Peter Forsberg bland andra.

På Tomas Jonssons meritlista finns också en lång rad tränaruppdrag: Leksand, Brynäs, danska landslaget. Och så givetvis Falu IF.

– Jag har varit ute på hela den där biten. Det jag gör nu, det är på ett bra plan, det räcker, säger Tomas Jonsson. Jag har jobbat inom hockeyn i hela mitt liv och jag har åkt nog mycket buss… Det var en sväng där efter åren i NHL där jag var på lite olika jobb, och pratade med folk om jobb utanför hockeyn. Jag kom hem och tänkte spela några år till, men då (i början av 1990-talet), började det bli så att man kunde leva på en lön som, hockeyspelare… så jag spelade nio år till. Och sen hoppade jag på som assisterande tränare och lite här och var fram tills jag var 58-59 år… jag är nöjd med det och mitt liv för dagen.

Där Tomas förutom jobbet i Faluns sportkommitté träffar kompisar i ett liv som han själv skojar till det ”går så fort och veckorna bara svischar förbi”.

– På tisdagarna är ett gubbgäng som är ute och går, bland annat ingår Tommy Abrahamsson (Leksand, Hartford Whalers, nu 78 år gammal) och så blir det fika efteråt. Onsdagar spelar jag padel i ett gubbgäng och på torsdagar är det lunch med ärtsoppa och pannkaka med ett gäng gamla kompisar. Vi har mycket att prata om så det kan bli riktiga långluncher, skrattar Tomas som är bosatt i Sundborn, mest känt för den svenske nationalkonstnären Carl Larsson.

– Resten av tiden… det är familjen, säger Tomas som har barn och fem barnbarn. Det blir intensivt när de kommer.

Och nu i februari har det naturligtvis blivit OS. På TV alltså, för Tomas som själv spelat två OS-turneringar - 1980 i Lake Placid och 1994 i Lillehammer - med ett facit på åtta poäng (3+5) på 15 matcher.

– Vilka fantastiska skidtjejer vi har… och hockeyn, vilka bra lag Kanada och USA hade. Tre Kronor, ut i kvarten i sudden… tja, idrotten är grym ibland. Men naturligtvis hade jag hoppats på ett bättre resultat. Nu får vi hoppas på VM i maj.

Tomas spelade 532 grundseriematcher i NHL för Islanders och 20 för Edmonton Oilers innan han avslutade den nordamerikanska karriären. Det blev sammanlagt 344 poäng (85+259) plus 37 poäng (11+26) på 80 slutspelsmatcher. Och två Stanley Cup-triumfer i ett av ligans genom tiderna mest klassiska lag med spelare som Bryan Trottier, Denis Potvin, Bob Nystrom och Mike Bossy. Och så förstås svenskarna Anders Kallur och Stefan Persson.

– Idag har jag tyvärr ingen kontakt med någon av spelarna därborta. Anders Kallur har jag kontakt med, han bor ju här i Dalarna. Och Stefan Persson. Men jag hoppas att jag kanske får en inbjudan till en re-union en vacker dag.

I så fall kan han konversera bättre med de gamla lagkompisarna än vad han kunde under den aktiva tiden. Det är ingen skröna att Tomas Jonssons engelska var så dålig när han åkte över, att han aldrig gav intervjuer under de första åren i Islanders.

– När jag flyttade dit var jag helt oduglig på engelska. Jag gick bara efter Stefan och Anders och sade ”the same”… de första två säsongerna gjorde jag inte en enda intervju. Journalisterna där undrade väl vad jag var för en kuf. Sen började jag prata på och ibland förstod de väl vad jag sade och ibland inte.

– Nu är det mycket bättre. Lite stappligt, men bättre.

Det här är den tionde delen i artikelserien Catching Up With… Tidigare: Per-Erik Eklund, Philadelphia Flyers (16/10), Mikael Samuelsson, Detroit Red Wings (30/10), Pelle Lindbergh, Philadelphia Flyers (11/11), Christer Kellgren, Colorado Rockies (28/11) och Niklas Hjalmarsson, Chicago Blackhawks (11/12), Patric Hörnqvist, Pittsburgh Penguins och Florida Panthers (26/12), Håkan Andersson, Detroit Red Wings (8/1), Kent Nilsson, Calgary Flames, Edmonton Oilers (22/1) och Nicklas Lidström, Detroit Red Wings (5/2).