Klubbytena som chockade hockeyvärlden

En supporter skulle inte ens komma på tanken.

Men en spelare kan göra det. Byta lag för att kanske äntligen uppnå det han spelat för under hela karriären. Att vinna Stanley Cup.

Av dagens spelare med status som Unrestricted free agents (UFA) märks främst Patrick Kane, Jonathan Toews och Vladimir Tarasenko, som efter korta inhopp i en annan klubb, är ute på marknaden igen efter lång och trogen tjänstgöring i sina orginalklubbar.

Här tittar NHL.com/sv närmare på några av de spelare som bytt klubb efter en lång och trogen tjänstgöring i ett lag och i en klubbtröja de blivit starkt förknippade med.

1. Ray Bourque från Boston till Colorado 2000.

Ray Bourque draftades av Bruins 1979. Han debuterade för klubben samma år och skulle komma att vinna fem Norris Trophies som ligans bästa försvarsspelare. Men han vann aldrig Stanley Cup. Boston med Bourque spelade två finaler men förlorade båda; 1988 och 1990, båda gångerna mot Edmonton Oilers.

I samband med deadline för trejder under säsongen 1999-2000, efter 21 säsonger i Boston, ville klubben hedra sin 39-årige trotjänare genom att släppa honom till ett lag som hade chansen att vinna Stanley Cup. Bourques då 395 mål i grundserien placerade honom i topp i målstatsen för backar under alla NHL-tider.
Valet föll på Colorado Avalanche.

• Vi begränsade oss till lag där Raymond Bourque skulle ha en chans att vinna Stanley Cup, förklarade Bruins general manager Harry Sinden affären.

Det fanns gott om friare: Philadelphia Flyers låg länge bra till, men den affären föll. Också Detroit Red Wings, Dallas Stars och St. Louis Blues var intresserade av Bourque.

Men det blev Colorado. Den 39-årige backen och trotjänaren byttes ut tillsammans med forwarden Dave Andreychuk mot forwarden Brian Rolston, försvararen Martin Grenier, centern Samuel Påhlsson och Bostons val i första omgången i draften 2000 eller 2001.

• Nu har vi tagit in den bästa försvararen genom tiderna. Vi är överlyckliga, sade Avalanches general manager Pierre Lacroix. Med sin närvaro och karisma kommer Ray Bourque som person att tillföra mycket till det här laget.

Fast inte första året. Avalanche nådde final i Western Conference men föll mot Dallas, 3-4 i matcher.

Men andra året gick Bourques dröm i uppfyllelse: Colorado, med bland andra Peter Forsberg och Joe Sakic vann cupen efter finalseger med 4-3 i matcher mot New Jersey. Och efter att Joe Sakic tagit emot Stanley Cup-bucklan ur Gary Bettmans hand vände han sig direkt om och skickade den vidare - till Ray Bourque.

I direktsändning kommenterade ESPN:s Gary Thorne: "Och efter 22 år ... Raymond Bourque!"

Bourque höjde bucklan över huvudet, och räckte sedan över den tillbaka till Sakic. Som vägrade ta emot den. Han krävde att Bourque skulle åka ett ärevarv med den.

• Det Joe gjorde var snyggt; han är en fantastisk kille och han hade upplevt känslan förut. Han ville att jag också skulle få uppleva den… Det var ett fantastiskt lag, vi hade ett bra år och det är en bra historia, beskrev Bourque det hela 20 år senare. Den gamle som jagar cupen och hans sista år, hans 22:a år innan han ska pensionera sig, och så får han sluta som en mästare.

Ray Bourque gjorde en lyckad resa från sina rötter. För andra har det inte gått lika bra.

2. Wayne Gretzky från Edmonton till Los Angeles 1988.

Få spelare var så förknippade med en klubb som Wayne Gretzky med Edmonton Oilers.

I tio år ledde The Great One med sina otroliga 1773 poäng, varav 624 mål, Oilers till fyra Stanley Cup; hans individuella priser fyllde ett helt prisrum.

Den 9 augusti 1988 hände det otänkbara: Edmontons klubbledning meddelade att Gretzky trejdats till Los Angeles Kings. Gretzky själv grät, trejden blev till och med en fråga i det kanadensiska parlamentet. Trejden är fortfarande, efter 35 år, rankad som en av de stora händelserna i ligans historia.

I Los Angeles populariserade Gretzky ishockeysporten i södra USA; han spelade i Kings i åtta år och efter en kort sejour i St. Louis 1996 avslutade han karriären med tre år i New York Rangers. Gretzky samlade på sig ytterligare några priser, men han vann aldrig mer en stor titel i NHL.

3. Gordie Howe från Detroit till Hartford 1979.

Under 25 år, från 1946 till 1971, var Gordie Howe Mr. Hockey i NHL. Han ledde Detroit Red Wings till fyra Stanley Cup och prenumererade på Art Ross och Hart Trophies. 1971 tackade han för sig och efter två år utanför isen, sajnade han 1973 för Houston Aeros i den konkurrerande ligan WHA. 1977 flyttade han till Bostonbaserade New England Whalers i WHA; 1979 bytte laget namn och liga och blev Hartford Whalers i NHL. Det fanns en tanke med trejden till New England. I första hand inte att vinna ytterligare en Cup: året i Hartford 1979-80 fick Gordie Howe spela med sina söner Mark och Marty. I slutet av säsongen fyllde Gordie Howe 52 år.

4. Börje Salming från Toronto till Detroit 1989.

När Börje Salming kom till NHL 1973, stod svenska spelare inte särskilt högt i kurs i ligan. Salming ändrade på det; gruvarbetaren från Kiruna AIF var tuff, stark och orädd. Han banade väg för den svenska invasionen i NHL. Men han vann aldrig Stanley Cup: Maple Leafs nådde sällan slutspel och när laget väl gjorde det så räckte det oftast bara till första omgången. Efter 16 år i Maple Leafs hade Salming funderingar på att avsluta karriären. Men han fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till.

• Detroit kom med ett bud som skulle ge 100 000 dollar extra. Jag tänkte att visst det är bra pengar och varför inte testa på något nytt, berättade Börje Salming för hockeysverige.se 2017.

Det blev en säsong i Detroit… det gick bra men visst kan jag så här i efterhand tycka att jag var lite dum som inte avslutade med spel för Toronto trots att jag trivdes väldigt bra även i Detroit.

Det blev inte heller någon succé; Red Wings missade slutspel som ett av ligans sämsta lag säsongen 1989-90.

5. Bobby Orr från Boston till Chicago.

Den klarast lysande stjärnan i Boston Bruins i tio år. Stanley Cup-mästare 1970 och berömd för sin väldokumenterade flygtur efter det avgörande målet i finalen mot St. Louis. Åtta Norris Trophies som ligans bäste back, Hart, Conn Smythe… Och en revolutionär: han förändrade hockeyn och backarna som tidigare knappt gått över blå, kunde nu följa med i anfallen och göra poäng. Orr visade med exempel: under de sex säsongerna mellan 1969 och 1975 gjorde Orr 734 poäng, varav 214 mål. Bobby Orr var Boston personifierad.

Fram till 1976 då en skadedrabbad världsback helt plötsligt skrev på för Chicago Blackhawks, en av Bruins arvfiender. Det var den 8 juni 1976, för ganska exakt 47 år sedan, som Orr föll för locktonerna i det som då var NHL-historiens mest lukrativa kontrakt: tre miljoner dollar över fem år.

Det blev bara två säsonger. Och bara 26 matcher.

• Det var svårt att lämna Boston, men jag var exalterad över Chicago. Men jag kände att klockan tickade. Mitt knä var dåligt och blev inte bättre. Jag ville försöka även om jag hade ont. Jag önskar att jag kunde ha gjort mer för Blackhawks, men det gick bara inte, sade Orr långt senare.

6. Patrick Kane från Chicago till Rangers 2023.

Efter 16 år i Blackhawks och tre Stanley Cup-titlar var det en överraskning för många när Patrick Kane redan en vecka före deadline för trejder tidigare i år hamnade i New York Rangers. Ett Chicago som byggde om lät sin trotjänare gå.

• Beslutet (att sajna för Rangers) är det bästa för mig om jag vill vinna ytterligare en Stanley Cup. Det är en möjlighet för mig - Blackhawks gjorde allt de kunde för att sätta mig i en fantastisk position och jag kommer för alltid att vara tacksam, sade Kane.

Det blev ingen fjärde Cup: Rangers föll som bekant redan i första slutspelsomgången, och Patrick Kane är nu ute på UFA-marknaden.

7. Mats Sundin från Toronto till Vancouver 2008.

Mats Sundin inledde sin NHL-karriär i Quebec Nordiques, men när han efter fyra år där trejdades till Toronto 1994 blev han den klubbens stora affischnamn: en ledande spelare och lagkapten i ett lag som aldrig kunde utmana om Stanley Cup.

2008 fick Sundin chansen att vinna cupen. Efter 1305 matcher med Quebec och Toronto, och 555 mål, valde Sundin att sajna med Vancouver Canucks som hade ett bra lag på gång. Det blev inte så: respass i andra slutspelsomgången.

• Jag trodde att Canucks hade ett lag som kunde slåss om titeln. Det kändes bäst hela tiden. De hade ett bra lag och de trodde på mig och att jag kunde tillföra laget någonting. Det var ett stort förtroende. Och jag har tillbringat hela min NHL-karriär i Kanada. Det känns rätt att bli kvar där, förklarade Sundin sitt klubbyte.

8. Daniel Alfredsson från Ottawa till Detroit 2013.

I 18 år från 1995 och framåt, varav 14 som lagkapten, bar Daniel Alfredsson Ottawa Senators tröja med stolthet. 2007 nådde Senators Stanley Cup-finalen, men föll mot Anaheim. 40 år gammal genomförde "Alfie" den chockerande flytten till Detroit Red Wings i hopp om att få chansen att vinna den åtråvärda pokalen.

• Jag är verkligen exalterad över att få möjligheten i det här skedet av min karriär att gå för en Stanley Cup och att uppfylla en dröm jag haft länge. Det var ett väldigt svårt beslut att lämna Ottawa efter 18 år och 17 säsonger. Jag såg ingen förändring för bara en vecka sedan, men när vi närmade oss free agency började tankarna smyga sig in, sade Alfredsson när han lämnade Ottawa.

Cup-försöket misslyckades, trots att Alfredsson gjorde en imponerande säsong: 18 mål och 49 poäng på 68 matcher.

9. Vladimir Tarasenko från St. Louis till Rangers 2023.

St. Louis Blues draftade Vladimir Tarasenko 2010. Det var i Blues Tarasenko inledde sin NHL-karriär 2012-13. Det var med Blues Tarasenko vann Stanley Cup 2019. Och det var till New York Rangers han trejdades långt före deadline i våras. När detta skrivs är Tarasenkos framtid osäker: han är en av få kvarvarande spelare med UFA-status på marknaden.

10. Jonathan Toews från Chicago..?

Toews har spelat alla sina 15 NHL-säsonger i Chicago Blackhawks. Han har vunnit Stanley Cup tre gånger (2010, 2013, 2015) och varit en ledande spelare i laget vid alla tillfällen. Nu blir det inte mer: Blackhawks har deklarerat att klubben inte kommer att sajna om honom. Toews, som hade problem med post-covid under den gångna säsongen, har UFA-status och hockeyvärlden väntar med spänning på vilken klubb han dyker upp i.