VM-turneringen i Köpenhamn och Herning fick ett blågult firande och ett perfekt avslut på en enda stor svenskfest.
Området ute vid tågstationen Örestad, knappt 21 minuters tågresa från Malmö, blev en enda stor svensk samlingsplats. Från match ett till match tio av turneringen la "Den gula väggen" beslag på Köpenhamn och Royal Arena.
Framhejade av VM-tokiga fans från Lerberget i söder till Luleå i norr inledde Tre Kronor vägen till guldet på allra bästa sätt, genom att slå Vitryssland med 5-0 i premiären.
Relaterat material: [Straffdrama när Sverige vann VM-Guld]
5-0 mot Vitryssland? Det ska det väl bli? Ja, kanske. Men sättet Sverige vann på var på ett sätt vi inte sett på många år av ett svenskt A-landslag. Svenskarna släppte aldrig gaspedalen och bjöd på en anfallshockey med touch av gammalt hederligt klappklapp-spel.
"Förstakedjan", som förbundskapten Rikard Grönborg visserligen undvek att kalla den, med Mika Zibanejad, Mattias Janmark och Rickard Rakell ledde styrkorna framåt och lekte tillsammans in 13 poäng i de två första matcherna. Med en sprudlande offensiv radade Sverige upp segrar och de gånger matcherna blev jämna klev nya svenskar in i hjälteroller och laget hittade nya sätt att vinna matcher på.
Så fortsatte det fram till gruppspelsmatch nummer sex, då Sverige fick känna på sin första och egentligen enda motgång i turneringen. I matchen mot Schweiz bröt nämligen både Erik Gustafsson och Elias Pettersson sina tummar och tvingade bryta turneringen. Tajmingen var taskig, inte minst för Pettersson, som då börjat hitta stäm i sitt spel efter en något blygsam inledning.
Men det blev tummen upp ändå för Sverige.
In trillade nämligen Nashville Predators-trion Mattias Ekholm, Viktor Arvidsson och Filip Forsberg samt Pittsburgh Penguins Patric Hörnqvist till truppen. Deras ankomst både breddade och spetsade det svenska laget och plötsligt hade Sverige tre kedjor som kunde skapa oro framåt.
"Vi har den bredaste truppen i hela turneringen", sa Hörnqvist efter finalsegern.
Rakell, Zibanejad och Janmark behöll skärpan och fixade svensk 3-1-seger mot Ryssland i den sista gruppspelsmatchen och i den tighta 3-2-segern i kvarten mot Lettland var det Forsberg och Arvidsson som levererade framåt.
Få de senaste nyheterna från Stanley Cup-slutspelet på Twitter från [@NHLsv]
Gång på gång berättade lagkapten Mikael Backlund hur det var känslan i laget och stämningen i omklädningsrummet som tog laget framåt. Framåt mot semifinalen mot USA.
I korridorerna bakom arenan var det delade meningar om Sverige verkligen hade vad som krävdes för att slå USA i en semifinal. USA hade ju drygt tre timmar bort, i Herning, slutat tvåa i grupp B som på pappret varit betydligt svårare än Sveriges. Och Patrick Kane hade varit hela turneringens vassaste poänggörare och stått för 18 poäng.
Första perioden mot USA vittnade om att Sverige skulle få problem, men då klev nästa hjälte i den svenska laget fram. Anders Nilsson var formidabel, stod för 41 räddningar och när 60 minuter hade gått stod det 6-0 till Sverige och mattan var framrullad för ännu en VM-final.
Och Nilsson. Ja, han var så trött att han inte ens orkade ta sig ut för intervjuer efter matchen.
Finalen blev som en final ska vara. Tight, oviss och nerverna utanpå tröjorna på både spelare och publik. 2-2 efter både ordinarie tid och sedan straffar. Straffar igen, precis som mot Kanada ifjol. Anders Nilsson gjorde sitt i buren samtidigt som Oliver Ekman Larsson och Filip Forsberg hade kyla i sina avslut.
Sen bröt jublet ut. Det stora svenska guldjublet. Förlåt. Andra raka svenska guldjublet.
