Rasmus Andersson om säsongen: ”Så nära att vinna Stanley Cup”

Det blir en kort sommar för Rasmus Andersson. Den 29-årige backen i Vegas Golden Knights tar med sig förlusten i Stanley Cup-finalen mot Carolina Hurricanes,på den 14 timmar långa resan hem till Malmö. I sällskap med sina två barn.

– Det blir en kul grej… jag ska försöka överleva resan, det är det första som gäller. Sen blir det en nio timmars jetlag med två barn… det blir en annan rolig del av det hela. Nämen, jag ska försöka vara med mina barn så mycket som möjligt och hinna trycka in några golfrundor också. Det är bästa sättet att ta en mental paus från hockeyn, säger Rasmus Andersson.

– Jag är inte så igenkänd hemma i Sverige, så det ska bli skönt att bara få vara mig själv, koppla bort världen och ta några veckors ledighet. Sedan är det tillbaka till träningen och att ladda om mentalt… det tar tid att göra det. 

Och i augusti sätter jag på mig skridskorna igen och kör med [Malmö Redhawks], de har varit väldigt schyssta sedan jag flyttade [till NHL]. Och sedan tillbaka igen.

– Just nu ligger mitt fokus på resorna. Och efter sommaren blir det samma resa tillbaka med två barn… var det nu blir till?

Rasmus Andersson står inför en något oviss framtid: den 1 juli får han status som unrestricted free agent (UFA).

Rasmus Andersson längtar inte bort. Tvärtom: han har stormtrivts i Golden Knights sedan han trejdades till Vegas i januari den här säsongen, efter tio år i Calgary Flames. Han har inget emot att sätta sin namnteckning på ett nytt kontrakt:

– Jag älskar allt med Vegas och jag har trivts bra här. Så jag vill verkligen komma tillbaka och jobba med Kelly (McCrimmon, klubbens general manager) för att hitta en lösning. Det har varit en fantastisk tid här och vi var så nära att vinna Stanley Cup… och just nu är jag bara så besviken över att vi förlorade finalen.

– Men absolut; jag vill komma tillbaka, jag har trivts väldigt bra. Det här har varit det konstigaste året i min karriär. Det började för ett år sedan när det första trejd-snacket drog igång, och det höll på ända till januari när jag blev trejdad.

I samband med trejden åkte Rasmus Andersson till OS i Milano med Tre Kronor. När han kom tillbaka handlade det om att anpassa sig till en ny spelmodell, och till nya lagkamrater:

– Jag visste knappt vilken stad jag var i, eller i vilken tidszon. Det blev en ny roll att passa in i och så precis före finalserien fick jag beskedet att min mentor och vän (Claude Lemieux) dött… så jag behöver lite tid borta från hockeyn.

– Det som hände då, det påverkade mig psykiskt i finalserien.

Poängmässigt sett var säsongen 2025-26 ändå totalt sett Rasmus Anderssons bästa på fem år. Han gjorde 30 poäng (10+20) på 48 matcher i Calgary och 18 poäng (7+10) på 33 matcher i Vegas.

– Jag hade en dipp efter OS, jag fick kämpa då i de tolv första matcherna efter att jag kommit tillbaka från Milano. Men jag hittade rytmen och det blev bra även om jag fick mindre tid i powerplay. De sista 15 matcherna i grundserien var riktigt bra.   

Även om Rasmus Andersson älskar Vegas Golden Knights, så gör inte alla det. I Stanley Cup-finalen låg hockeyfansens sympatier generellt sett på Carolinas sida.

– Jag gillar det. Att vara hatad kan vara en bra sak. Det blir som vi mot världen, och det är en bra känsla: en supporter som är 40 eller 50 år och är van vid det gamla, och så kommer Vegas in och spelar sin tredje final på nio år… då är det lätt att det blir avundsjuka. Och av avundsjuka blir det lätt hat.

Det har gått några dagar sedan den avslutande matchen i Stanley Cup-finalen. Golden Knights avslutade säsongen med 0-3 på hemmais i T-Mobile Arena, och därmed 2-4 i matcher.

På tisdagen var det dags för Vegas spelare att tömma skåpen, och ta farväl av varandra; några kommer tillbaka, andra inte - som till exempel tränaren John Tortorella - efter en säsong som nådde långt, men inte ända fram: Rasmus Andersson har haft tid att fundera på vad som hände och varför det gick som det gick:

– För mig personligen är det ju den andra matchen som dyker upp: jag tappade pucken, och de gjorde mål (och vann till slut med 4-3 efter förlängning). Det har jag tänkt mycket på, vad jag kunde gjort bättre där. Och i match 4… vi kommer tillbaka från 1-3 till 3-3 men de vinner med 5-3; det var på vår hemmaplan och hade vi vunnit där så hade vi haft 3-1 i matcher istället för 2-2.

– Det som hände suger, men man måste ändå kunna se sig i spegeln och tänka att jag gör det bättre nästa gång.