Utmanarna i väst redo att bryta öst-dominansen

Varje vecka tar NHL.com/sv pulsen på en brinnande aktuell fråga i världens bästa hockeyliga. Här tacklar vi aktuella ämnen, diskussioner och debatter som blossar upp kring NHL och försöker erbjuda flera olika perspektiv.
I dag: Eastern Conference har ägt Stanley Cup de senaste tre åren - vilka lag från väst har bäst chans att bryta den dominansen?

Det är Eastern Conference som har regerat i NHL de senaste åren. De tre senaste Stanley Cup-mästarna - Pittsburgh Penguins (2016 och 2017) och Washington Capitals (2018) - kommer från östra sidan och även storfavoriten till att vinna ligan i år, Tampa Bay Lightning, håller till där.
*** ***Läs också: [Capitals utmanar Islanders]
Men man kan för den sakens skull inte anklaga lagen i väst för att ligga lågt och vara nöjda med den rådande trenden i NHL. Det blev om inte annat trade deadline för en vecka sedan ett bevis för. För medan topplagen i öst gjorde förhållandevis små förändringar - Tampa genomförde exempelvis inte en enda trejd - var lagen i väst desto mer aktiva. Så till den milda grad att man kan tala om kapprustning.
Winnipeg Jets, Nashville Predators, San José Sharks och Vegas Golden Knights vilade inte på hanen, utan gjorde en del rätt påtagliga förändringar för att förbättra sina chanser att gå hela vägen. Så låt oss därför ta och titta på topplagen i Western Conference och vad som talar för dem i kampen om en plats i Stanley Cup-finalen. Vi har utgått från de fem poängstarkaste lagen i väst.
CALGARY FLAMES
Etta i Pacific Division (89 poäng), +46 i målskillnad med 17 matcher kvar att spela.
Till skillnad från konkurrenterna valde Flames att ta det lugnt i samband med trade deadline. Den lite anonyma värvningen av Oscar Fantenberg från Los Angeles Kings var general managern Brad Trelivings enda drag. De var med i budgivningen på Mark Stone, men valde att kliva undan när priset blev för högt.

Det talar för Flames: Under hela säsongen har Calgary visat upp en imponerande offensiv. Inte minst tack vare sin svårstoppade förstalina med Johnny Gaudreau, Sean Monahan och Elias Lindholm. Bakom den finns dessutom Matthew Tkachuk och Mikael Backlund som ger både djup och tvåvägsstyrka. Backsidan är kanske ännu mer imponerande med en legitim Norris Trophy-kandidat i Mark Giordano och starka komplement i T.J. Brodie, Noah Hanifin och Travis Hamonic.
Det talar emot Flames: David Rittich har hyllats för sitt spel mellan lagets stolpar, men den senaste tiden har hans form trendat nedåt och tjecken ligger numera på en räddningsprocent på 91,3. Mike Smith har å sin sida hämtat sig en smula efter en svag start på säsongen, men hans räddningsprocent ligger fortfarande under 90 procent. Totalt sett är Flames 15:e lag i ligan med 91,9 procent räddade skott i spel fem mot fem. Det är siffror som inte inger något större förtroende. Det gör heller inte lagets förmåga att döda utvisningar. Flames släpper in mål i mer än 20 procent av sina numerära underlägen. Inget bra tecken inför slutspelet där special teams ofta blir avgörande i täta serier.
Läs också: [Panelen summerar trade deadline]
SAN JOSÈ SHARKS
Tvåa i Pacific Division (86 poäng), +32 i målskillnad med 16 matcher kvar att spela.
San Josés general manager Doug Wilson plockade in Gustav Nyquist från Detroit Red Wings dagen innan trade deadline. Det ger en redan stark forwardsuppsättning lite extra krydda inför det som komma skall.

Det talar för Sharks: Offensivt sett är de bäst i hela västra konferensen och har vapen både på forwards- och backsidan. Mycket talar för att man kommer att ha minst en 40-målskytt (Joe Pavelski) och två 30-målsskyttar (Tomas Hertl och Evander Kane) innan grundserien är över. Lägg därtill ligans mest produktiva back Brent Burns som är på väg mot poängmässiga höjder som inte ens lagkamraten Erik Karlson nått under sina bästa säsonger. Man har också ett av ligans bästa powerplay och är starka även i boxplay.
Läs också: [Marcus Sörensen visade vägen för San Jose]
Det talar emot Sharks: Martin Jones har varit med om att ta sitt lag till Stanley Cup-final tidigare, men den här säsongen har han inte övertygat. Hans räddningsprocent ligger på under 90 procent och placerar honom långt från topparna i ligan. Hans kollega Aaron Dell är inte mycket bättre. Totalt sett är Sharks det enda laget i hela ligan med en räddningsprocent som är lägre än 90 i spel fem mot fem. Det är givetvis ett stort orosmoment.
WINNIPEG JETS
Etta i Central Division (80 poäng), +29 i målskillnad med 17 matcher kvar att spela.
General managern Kevin Cheveldayoff brukade få kritik för att han var för inaktiv i sina försök att förbättra Jets. Det kan man knappast anklaga honom för nu. Inför trade deadline värvade han en ny andracenter i Kevin Hayes från New York Rangers, men breddade också truppen med spelare som Nathan Beaulieu, Bogdan Kiselevich, Pär Lindholm och Matt Hendricks.
Det talar för Jets: Med Hayes i laguppställningen får laget den andracenter man har jagat sedan Paul Stastny lämnade klubben efter förra säsongen. Förhoppningen är att han ska bidra till att väcka Patrik Laine ur den formsvacka han befunnit sig under en längre period. Trots att Laine inte fått spelet att stämma har Jets offensiv inte lidit nämnvärt. Mark Scheifele och Blake Wheeler har varsin toppensäsong och har bidragit till att ge laget ett av ligans främsta powerplay. Kyle Connor är en annan spelare som det talas alldeles för lite om. Den här säsongen har han överglänst både Laine och Nikolaj Ehlers.

Det talar emot Jets: Patrik Laines ojämna spel är såklart ett orosmoln. Ska Jets gå hela vägen måste han hitta sin form igen. Inte nödvändigtvis på samma explosiva sätt som i november, när han sköt 18 av sina mål, men tillräckligt för att vara ett hot och ge övriga toppspelare avlastning. Lagets boxplay är ett annat problem. Det har inte klickat. Kanske kan nyförvärven hjälpa till där. I målet har Connor Hellebuyck inte varit på samma Vezina-nivå som han var i fjol, men å andra sidan har Jets hittat en andrakeeper i Laurent Brossoit som har storspelat när han får chansen. Hellebuyck är liksom Laine en nyckel till framgång för Jets.
NASHVILLE PREDATORS
Tvåa i Central Division (81 poäng), +22 i målskillnad med 14 matcher kvar att spela.
Bristen på offensiv bredd skadade Predators i slutspelet i fjol och likaså under årets grundserie. Det fick general managern David Poile att agera. Innan trade deadline plockade han in veteranen Brian Boyle liksom Mikael Granlund och Wayne Simmonds för att ge toppkedjan med Ryan Johansen, Viktor Arvidsson och Filip Forsberg avlastning.

Det talar för Predators: Nyförvärven ger laget en lite mer spännande look. Både Granlund och Simmonds har potential att hjälpa Predators med deras powerplay. Utöver det kan laget luta sig mot en av ligans bästa backuppsättningar med P.K. Subban, Roman Josi, Mattias Ekholm och Ryan Ellis i spetsen. Målvaktsspelet från Pekka Rinne och Juuso Saros tillhör dessutom det bättre i ligan sett till räddningsprocent fem-mot-fem.
Det talar emot Predators: Powerplayet fortsätter att vara ett stort sänke. Predators är ett av ligans sämsta lag i numerärt överläge och det är det som skiljer laget från den absoluta ligatoppen. Här kommer nyförvärven att få en nyckelroll för att få det att lossna. Ojämnheten avskräcker också experterna från att lyfta fram Predators som en av de stora favoriterna. Storsegrar varvas med brakförluster. Var står det här laget egentligen?
VEGAS GOLDEN KNIGHTS
Trea i Pacific Division (77 poäng), +14 i målskillnad med 15 matcher kvar att spela.
George McPhee är ingen blyg general manager. Efter att ha hämtat in Max Pacioretty från Montréal Canadiens inför säsongen vann han nu dragkampen om det största namnet på marknaden i Ottawa Senators Mark Stone. Men inte bara det - McPhee fick honom sajnad till åtta nya år också.
Läs också: [Vegas har hittat rätt igen]
Det talar för Golden Knights: Fjolårets bedrift blir givetvis svår att göra om, men erfarenheten från det slutspelet blir viktig. Tittar man på lagets underliggande siffror spelar man faktiskt bättre hockey än vad som var fallet då. Skillnaden ligger i att årets upplaga av Golden Knights inte alls haft lika många studsar med sig. Ingen William Karlsson som gör mål på allt likt i fjol. Men med lite vältajmad effektivitet har det här laget kapacitet att gå långt. Igen.
Det talar emot Golden Knights: Ett blekt powerplay har inte hjälpt lagets offensiv. Inte heller målvaktsspelet har varit på samma nästan övermäktiga nivå som i fjol. Marc-André Fleury får bära ett tungt lass och har startat fler matcher än någon annan målvakt i hela ligan. Hur kommer det att påverka hans möjligheter att bära Golden Knights långt i ett slutspel som i fjol?