Ungefär som den relation Rasmus har med staden Buffalo.
Och den relation stadens invånare har med honom.
Från början verkade det inte alls vara den perfekta matchningen. Dahlin, Sabres förstaval totalt i NHL-draften 2018, var en blond back från Sverige vars finessrika spel baserades på stil och etikett, inte på den slitstarka hårdhet som uppskattas av arbetarklasspubliken i Buffalo.
Som en naiv 18-åring, helt obekant med livet i Nordamerika, kom Dahlin till en stad och ett lag som inte hade varit i Stanley Cup-slutspelet på sju år. Han fick omedelbart rollen som en organisationens räddare, en orättvis förväntan som han inte var redo för, och som han aldrig borde ha tvingats hantera.
Samtidigt var det, rätt eller fel, den krassa verkligheten. Aldrig i sina vildaste fantasier föreställde sig Rasmus Dahlin att det skulle ta de första åtta åren av hans karriär för Sabres att nå slutspelet. Det som den här säsongen avslutade en rekordlång svit utanför slutspel i NHL, 14 säsonger lång.
Under den tiden har Dahlin gått från att vara en blyg, introvert rookie till Sabres rakryggade kapten, killen som när som helst kan åka igenom en motståndare istället för runt honom och som är den första spelaren in i röran när det handlar om att komma till undsättning för en lagkamrat i trångmål. Under tiden har han sett andra spelare ta sig bort från Buffalo: han har hela tiden varit fast besluten att stanna och hjälpa laget att ta sig till slutspelet igen.
Och nu under natten mot måndagen är väntan över. Efter så många umbäranden, så många motgångar, får Dahlin sin första smak av slutspelshockey i NHL när Sabres tar emot Boston Bruins i match 1 i slutspelets första omgång i Eastern Conference. Nedsläpp klockan 01.30, svensk tid (Viaplay).
– Det är fantastiskt, säger Dahlin. Man känner det runt om i staden. Bara att köra till ishallen varje dag, oftast ser man bara Buffalo Bills-grejer (amerikanskt fotbollslag, NHL.com/sv's anm.) överallt. Men nu har det ändrats till Sabres-grejer. Och hela stämningen… överallt, på restaurangerna, i mataffären. Man kan verkligen ta på den.
– Javisst, det har varit många motgångar, men det är genom dem som framgången kommer så småningom. Vi har jobbat så hårt i åtta år, framgången måste komma någon gång. Jag har alltid trott på det. Det har varit slitsamt, men när allt det förändras då är känslan obeskrivlig. Det är bara ... ja, det är otroligt.
Otroligt för Dahlin och hans lagkamrater. För klubben. Och för fansen som lidit i gemenskapen kring laget, och som har förälskat sig i Sabres-kaptenen, precis som han har gjort i dem.
\\\\
Det är svårt att förstå hur långt Rasmus Dahlin har kommit från den tonåring som kom till Washington den 5 juni 2018, tillsammans med sex andra topprankade ungdomar inför draften. En grupp som också inkluderade Brady Tkachuk och Quinn Hughes. De skulle presenteras för media och närvara vid match 4 i Stanley Cup-finalen mellan Washington Capitals och Vegas Golden Knights.
Jag tillbringade den dagen med honom och dokumenterade hans upplevelser, och en slutsats stack ut.
Han var som ett vördnadsfullt barn.
Från att de fick träffa Nicklas Bäckström och han lagkamrat i Capitals Alex Ovechkin i samband med morgonvärmningen, till att stå på scen med Stanley Cup framför 5 000 personer under en utomhuskonsert med Fall Out Boy sent på eftermiddagen - den unge Rasmus fick en upplevelse för livet.
– Jag börjar inse hur stort allt det här är, sade han till NHL.com då och tillade att ”nu börjar allt sjunka in”.
Samma kväll var han på sin första NHL-match, en 6-2-seger för Capitals mot Golden Knights. Mindre än tre veckor senare var han toppvalet i draften. I oktober gjorde han sin NHL-debut för Sabres.
Det gick som en virvelvind.
Det var mycket att ta in på kort tid.
Det skulle inte bli lättare.
I klubben härdade han ut under en lång rad av tränare, från Phil Housley till Ralph Krueger till Don Granato till nuvarande bänkbossen Lindy Ruff. Listan över general managers innehåller namnen Jason Botterill, Kevyn Adams och Jarmo Kekäläinen, som har jobbet nu.
Under tiden såg han skickliga veteraner som Ryan O’Reilly, Jack Eichel och Sam Reinhart söka ett miljöombyte. Det var så många förändringar, både på och utanför isen. Det enda som inte förändrades var förlusterna.
Det hade varit lätt för Dahlin och forwarden Tage Thompson – de två Sabres-spelare som varit med längst, och som kom till laget samma år – att också söka sig till grönare betesmarker. Istället var de mer inriktade på att få ett slut på lagets slutspelstorka. Och för alla som inte ville vara en Sabre och inte var redo att kämpa för att nå de gemensamma målen, ja, den typen av spelare ville Dahlin och Thompson inte ha i närheten.
– Det (stank) att se killar som ville sluta, säger Dahlin. Man undrade ’så du vill inte vara en del av det här med oss?’”
Thompson var en som verkligen ville.
– Vi pratade om hur det skulle kännas när det vi hade jobbat så hårt med äntligen omsattes i framgång, både för laget och staden, säger Thompson.
Lagkamraterna ger Dahlin äran för att ha hjälpt till att göra Sabres till en sammansvetsad enhet, både på och utanför isen. På frågan förra månaden om hur laget har blivit ett sådant enat brödraskap svarade han helt enkelt ”vi dricker öl”. Det ledde till att en mängd t-shirts och kepsar med den frasen blev tillgängliga för köp på internet.
– Ibland när man kommer samman som ett lag, för middagar eller drinkar, på bortaplan eller hemma, så kommer man närmare varandra, säger Dahlin.
Veteranbacken Luke Schenn, som värvades från Winnipeg Jets före deadline för trejder i mars, håller med.
– Spelarna i det här laget är nära. De bryr sig om varandra, sade Schenn. Det handlar inte om klickar av spelare, som jag har sett i andra lag. Det handlar om stora sammankomster, om spelare som bryr sig om andra spelare och deras familjer, och som tar hand om varandra.
– När det handlar om att dricka öl, så samlade ’Patty’ Maroon oss för några drinkar nere i Tampa när jag var där (med Tampa Bay Lightning). Bara ytterligare ett sätt att knyta an till laget. Och vi vann två raka Stanley Cup-titlar 2020 och 2021.
Dahlin och hans lagkamrater hoppas kunna följa samma framgångsrecept, oavsett om det handlar om att gå ut och äta första klassens biffar eller en informell sammankomst för lite kallt skum…
\\\\
Av alla motgångar Dahlin har mött det senaste året – ja, i hela sitt liv – har berg-och-dalbanan han har upplevt med fästmön Carolina varit olik alla andra.
Nu när hon är relativt frisk igen tackar Rasmus både sina lagkamrater och samhället för den typ av stöd som stöttade honom genom de svåra tiderna.
– Jag har sagt det förut: mina bröder i det här omklädningsrummet har funnits här för mig varje dag, säger han. Jag är inte säker på att jag hade klarat det här utan dem.
Rasmus och Carolina Matovac, som var gravid vid den tidpunkten, var på semester i Frankrike förra sommaren när Carolina blev sjuk. Hon sattes i livsuppehållande behandling i flera veckor innan hon gick igenom en hjärttransplantation.
Anledningen till att paret först åkte till sjukhuset var oron för det ofödda barnet. Det var där Carolina fick sin första hjärtsvikt, vilket ledde till en lång period av allvarlig behandling. Det ofödda barnet överlevde inte.
I ett Instagram-inlägg den 26 januari avslöjade Carolina Matovac att barnet skulle ha fötts just den dagen.
”Idag skulle ha varit den dagen då vi äntligen skulle få träffa dig”, skrev Matovac. ”Du kommer alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan som vårt första barn, även om vi aldrig fick chansen att träffas. Vår kärlek till dig är oändlig.”
”Även om du inte fick uppleva den här världen, spelade du en viktig roll för att se till att jag kunde fortsätta vara en del av den. Detta är bara en av många anledningar till att jag lever idag och kan omfamna ett normalt liv igen. Du är vår hjälte, och jag hoppas att du blir väl omhändertagen i himlen. Vi älskar dig, lilla Matovac Dahlin”, skrev Carolina.
Följande kväll, nästan som en hyllning till barnet han aldrig fick känna, gjorde Rasmus sitt första hattrick i karriären. Det under en kväll med fem poäng när Buffalo besegrade Toronto Maple Leafs med 7-4.
