PAKARINEN: Gyllene tider för Sverige och Finland

Risto Pakarinen, som skriver regelbundet på NHL.com/sv, är en finsk hockeyskribent bosatt i Sverige sedan 25 år tillbaka. Han har sett både Finlands och Sveriges höga och låga stunder under de senaste kvartsseklet.

Risto har också skrivit flera hockeyböcker varav senast den förste europeiske NHL-tränaren Alpo Suhonens biografi. ALPO kom ut hösten 2024.

Här ger han sin syn på rivaliteten inför 4 Nations Face-Off.

Montreal Canadiens legendariska målvakt, ministern och författaren Ken Dryden skrev i sin mest kända bok ”The Game” att ”den gyllene tiden i idrotten, eller i allt, är alltid tiden då man själv var ett barn”.

Jag var redan förbi tonåren när Finland för första gången började utmana de stora i internationella turneringar. I min gyllene tid var de finska Lejonen närmare att åka ut ur den högsta divisionen än att vinna en medalj. Att de skulle vinna hela grejen var otänkbart.

Med andra ord var det inte alltid lätt att hitta inhemska hjältar i det som är finska ishockeyns gyllene tid för mig. Inget illa ment, jag har fortfarande inte sett en smartare center än Matti Hagman eller en listigare ytterforward än Hannu Kapanen, men för mig var de först och främst Helsingfors IFK-stjärnor, även om Kapanen gjorde ett mål som dömdes bort i Innsbruck 1976. Målet som hade gett Finland deras första OS-medalj någonsin.

Men när Finland placerade mellan femte och sjunde plats i VM och på sjätte plats i Canada Cup – om de ens fick vara med i sexnationers-turnering – så var jag tvungen att leta efter VM-hjältar på annat håll.

Visst fanns det Sovjetunionen och den snabbe och skicklige Valeri Charlamov vars matcher pappa och jag såg på den estniska teven som nådde till Helsingfors. Kommentatorn hittade vi på finsk radio, och ibland var de synkade.

Men sedan fanns det ju Sverige, monarkin i väst som en gång i tiden regerade över hela det land vi nu känner som Finland. Sverige, där folk pratade ett språk som fortfarande är ett officiellt språk i Finland, till finska tonåringars förtret, som måste läsa det i skolan.

Sverige var också den första utlandsdestinationen för de flesta finländare, och det var i Sverige som finska artister som Hurriganes först försökte få ett internationellt genombrott. Sverige hade Volvo och Saab och 200 000 finländare som flyttade dit under 1960-talet, ofta för att bygga de där bilarna.

Sverige hade Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Ikea, Absolut, Europe, Roxette, Britt Ekland och Ivan Drago (Dolph Lundgren).

Och Tre Kronor som lyckades med det som mina finska lejon inte lyckades med: de vann VM-medaljer.

Föga överraskande då att när jag satte mig vid skrivbordet efter skolan i Helsingfors för att skriva ner mina låtsasreferat från VM-matcher så hade Finland redan spelat sig ut ur bilden. Inte ens i min fantasi kunde jag gå så långt. Men det som Hagman, Kapanen eller Petri Skriko inte kunde göra, kunde Mats Näslund, Håkan Loob och Bengt-Åke Gustafsson.

De utmanade sovjeterna i alla mina långa referat, även om Tre Kronor också oftast förlorade den avgörande matchen. Som sagt, min fantasi har sina begränsningar.

Även om 1980-talet annars var ett trevligt årtionde så var det ganska tufft för det finska landslaget. I VM 1983 var det bara en seger över Italien – och en poäng i matchen mot Sverige – som räddade kvar laget i A-gruppen.

I VM 1986 spelade Finland sig till medaljgruppen och hade en komfortabel 4–2-ledning i matchen mot Tre Kronor 41 sekunder före slutet. När det återstod 31 sekunder av matchen så hade Anders ”Masken” Carlsson gjort två mål och det stod 4–4.

Det krävs inte mycket mer än så för att skapa ett nationellt trauma.

I tabellen skilde det bara en poäng mellan Sverige och Finland. Brons till Tre Kronor. Den finske förbundskaptenen Rauno Korpi kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Ett år senare i Österrike lämnade det finska ishockeyförbundet in en protest mot Västtyskland som hade använt en spelare som hade representerat Polen i ett junior-VM tio år tidigare. Internationella ishockeyförbundet godkände protesten och tog bort Västtysklands poäng från segrar över Finland och Kanada. Tyskarna tog fallet till domstolen i Wien och vann, tack vare ett brev från IIHF:s (svenska) generalsekreterare.

Finlands plats bland de fyra bästa byttes till en plats i nedflyttningsserien medan Sverige gick upp till finalgruppen. Och vann, så klart, sitt första VM-guld på 25 år. I Finland blev ”domstolen i Wien” en svordom.

Lillebror-storebror-rivaliteten är bara intressant om båda parter är med på det. Finland spelade i alla fall alltid sin bästa match mot Tre Kronor, redo att göra vad som helst för segern, även om det var den enda matchen de vann. Ibland, som i Kanada Cup 1976, var det också det. Svenskarna, å andra sidan, drömde om att slå giganterna Kanada och Sovjetunionen.

Mellan 1920 och 1988 vann Sverige 27 medaljer i VM och OS. Finland? Noll. Men situationen har ändrat sig på den fronten. Sedan 1995 och Finlands första VM-guld är ställningen 19–19.

Det första VM-guldet skapade en hysteri i Finland. Jag såg matchen på TV hemma i Helsingfors med en lagkompis som hade bott i Sverige nästan hela sitt liv. När klockan tickade ner till Finlands 4–1-seger sa han lakoniskt att ”finnarna vet nog inte ens hur man ska fira det här”.

Han hade knappt hunnit säga det när vi hörde de första bilarna köra förbi min lägenhet tutandes, med glada hockeyfans viftandes finska flaggor från bilfönstren.

Jag hade inte riktigt förstått vikten av hockeysegern i landet men tänkte att jag skulle åka inlines till stan för att kolla paraden, av ren nyfikenhet. Jag hade ingen aning om att 100 000 människor skulle ta sig till Helsingfors centrum och till slut tog jag av mina rollerblades i korsningen av Unionsgatan och Norra Esplanaden och gick barfota till pendeltåget.

En kompis till mig stod vid Mannerheimvägen med sin arm utsträckt så att han skulle kunna göra high-fives med spelarna som kom i nedcabbade bilar, utan att fatta hur fort bilarna åkte och slog nästan sin axel ur led. Men det hade varit värt det, sa han.

Jag flyttade till Sverige i april 1998 och en månad senare var jag en av 35 000 människor på Sergels torg som välkomnade Mats Sundin, Peter Forsberg och Mikael Renberg hem som världsmästare. Igen.

Mina nya svenska kollegor tröstade mig – trots att det inte hade behövts – och sa att Finland lika gärna hade kunnat vinna finalen. Typiskt svenskar, att vara bra vinnare också.

När Tre Kronor vände 1–5 till en 6–5 seger i Helsingfors 2003 så var jag på matchen med min svenske svåger som drog upp dragkedjan på sin jacka för att dölja sin gula Sverige-tröja ifall de där tre MC-killarna bredvid oss skulle bli provocerade. Han var orolig i onödan, när vi gick ut efter matchen stod de svartklädda männen på rad och skakade hans hand och grattade honom till segern.

Jag var på Medborgarplatsen 2006 när Sundin flög hela OS-laget tillbaka till Stockholm för att fira guldet med folket och jag var i Kungsträdgården senare samma år när Tre Kronor också vann VM-guldet. Jag var reporter i Bratislava 2011 när Finland vände finalen mot Sverige och vann sitt andra VM-guld, jag såg hur Sedinarna kom hem 2013 och ledde Tre Kronor till VM-guld och jag tog mig till firandet i Stockholm också 2017 och 2018. Aldrig mer på inlines dock.

Under åren har jag fått bevaka både VM, OS och World Cup, och mitt hjärta bultar inte direkt för något särskilt lag. Dessutom har jag fått följa en hel generation av svenska spelare från deras JVM till pension, och jag har fått träffa spelare från min gyllene tid – Näslund, Ketola, Sundin, Skriko, Loob – och aldrig har jag blivit besviken.

Med det sagt så finns det en spelare som skulle få mig att heja på lejonen. Eller damlejonen.

Förrförra sommaren fick min dotter en inbjudan till finska JVM-lagets träningsläger. Vi hoppade på en Finlandsbåt – som för övrigt heter Sverigebåt i Finland – och åkte upp till Österbotten.

Jag smög upp till läktaren för att se på träningen utan att hon skulle se mig och när jag såg henne på isen i en blå träningströja med det finska lejonet på bröstet så började mitt hjärta slå som om det var jag som åkte runt isen i full fart.

Men ärligt sagt så skulle min trohet försvinna snabbt om Sverige ringde. Det är klart att de där tre kronorna också skulle se fina ut på henne.