sweden

Inför OS 2022 i Beijing räknar NHL.com/sv ner de fem största svenska olympiska hockeyögonblicken genom tiderna. Den här veckan startar vi på plats fem och tar vi oss tillbaka till början av en idrottsresa som genom åren har skänkt de svenska hockeyfansen otroliga mängder spänning och glädje.

Första gången Sverige deltog med ett lag under en olympiad var 1920 då spelen anordnades i Antwerpen i Belgien. Ishockey var den gången en uppvisningssport och turneringen ingick i sommarspelen. Sveriges lagledare, amerikanska affärsmannen Raoul Le Mat, mönstrade ett lag som främst bestod av bandyspelare kryddat med en handfull spelare som testat på sporten i Tyskland under 10-talet.
Sverige spelade sex matcher på sju dagar och gick segrande ur bataljerna mot Belgien (8-0), Frankrike (4-0) och Schweiz (4-0). Däremot blev det förlust mot USA (0-7), Tjeckoslovakien (0-1) och överlägsna Kanada (1-12). Kanada, som vann hela uppvisningsturneringen i stor stil, representerades av laget Winnipeg Falcons. Sverige slutade på fjärde plats. Fyra år senare var ishockeyn en fullvärdig del av den olympiska familjen då spelen hölls i Frankrike och Chamonix.
Läs också: [Första spelarna uttagna till OS-trupperna]
Åtta lag deltog i turneringen och Sverige spelade i grupp A tillsammans med Schweiz, Tjeckoslovakien och Kanada, den här gången representerat av Toronto Granites. Sverige vann matcherna mot Tjeckoslovakien (9-3) och Schweiz (9-0) men mot Kanada var laget fortfarande chanslöst och förlorade gruppspelsmatchen med 0-22. Kanada gick igenom de tre matcherna gruppspelet med målskillnaden 85-0.
I grupp B var USA nästa lika dominanta och gick igenom den första rundan med 52-0 i målskillnad efter segrar mot Belgien, Storbritannien och Frankrike. När de båda giganterna sedan möttes i finalomgången vann Kanada med 6-1. Sverige slutade åter fyra efter 3-4-förlust mot britterna i kampen om bronset, en match som de blågula ledde med 3-2 inför den tredje perioden.
1928 skulle dock den första svenska ishockey-medaljen i OS-sammanhang komma. Schweiz och St. Moritz stod som värd för spelen och 11 lag deltog i turneringen då USA inte var på plats.
Det svenska laget, som tog plats i grupp B, tog sig fram till slutspelet via seger med Tjeckoslovakien med 3-0 och 2-2 mot Polen. I det efterföljande slutspelet besegrade Sverige Schweiz med 4-0 och Storbritannien med 3-1. Det räckte till silver efter Kanada som ännu en gång var i en klass för sig.
Den svenska truppen var tolv spelare djup och bestod av spelare från Stockholmsområdet, många med eleganta smeknamn. Sveriges silvertrupp i St. Moritz:
Carl "Calle Aber" Abrahamsson från Södertälje SK, Emil "Nacka" Bergman från Nacka SK, Birger "Bigge" Holmqvist från IK Göta, Gustaf "Lulle" Johansson från IK Göta, Henry Johansson från Södertälje, Nils "Björnungen" Johansson från Djurgårdens IF, Ernst Karlberg, Djurgårdens IF, Erik "Burret" Karlsson, Hammarby IF, Bertil Linde från Karlsbergs BK, Sigfrid "Sigge" Öberg från Hammarby IF, William "Mulle" Petersén från Södertälje SK och sista utposten Kurt "Suggan" Sucksdorff.
Läs också: [Hedman, Zibanejad och Landeskog byggstenarna för Tre Kronor i OS]
Kanada representerades av Toronto Varsity Blues, under ledning av legendariske tränaren och affärsmannen Conn Smythe, och behövde inte ens delta i gruppspelet utan klev in i turneringen till slutspelet. Där besegrades Sverige med 11-0, Storbritannien med 14-0 och Schweiz med 13-0. David Trottier vann poängligan i turneringen med 15 gjorda poäng (12+3) på tre spelade matcher.
Med hockeylagets silver blev det totalt fem svenska medaljer under St. Moritz-spelen: Per-Erik Hedlund, guld på 50 km längdskidor, Gillis Grafström, guld konståkning, Gustaf Johansson, silver 50 km längdskidor och Volger Andersson, brons längdskidor 50 km.
Sverige skulle de kommande OS-turneringarna falla tillbaka igen i kampen om de framskjutna placeringarna. Nästa stora framgång i OS-sammanhang skulle komma först 1952 i Oslo då en bronspeng kunde kvitteras ut. Hockeyn fick sedan sitt riktigt stora genombrott för den breda massan i Sverige under spelen i Österrikiska Innsbruck i då Sven Tumba, Ulf Sterner, Bert-Ola Norlander, Nisse Nilsson, "Rolle" Stoltz och Hans Mild med flera spelade hem silvret efter Sovjetunionen.
Men det skulle komma medaljer av ännu ädlare valörer framöver för Sverige. Dessa återkommer vi till under de kommande veckorna.