Utspritt målskytte eller tillit till de som ska producera?

När Pittsburgh Penguins under de två senaste säsongerna vält fram som en tröska och skördat lag efter lag i Stanley Cup-slutspelet har de gjort det med produktion från i stort sett samtliga linor. Tränaren Mike Sullivan har sett till att ha tre spelskickliga kedjor med kapacitet att göra mål och en fjärdekedja som kunnat pitcha in när det behövts. Barry Trotz, coach för de senaste två årens President Trophy-vinnare Washington Capitals, har gått på samma spår, likaså Peter Laviolette i Nashville Predators, även om det inte räckt lika långt som för Sullivans Pittsburgh. 

Samtidigt har Tampa Bays Jon Cooper, Chicago Blackhawks Joel Quenneville och Paul Maurice i Winnipeg Jets hållit fast vid att ha två tänkta kedjor som ska stå för den övervägande delen av den offensiva produktionen och visat att det sättet fortfarande funkar.

Allt fler lag uttrycker att tre producerande kedjor vore det bästa men alla lag har inte helt kunnat ta steget fullt ut, än så länge. 

Men det är allt fler som försöker och många general managers verkar tänka i de banorna när de bygger sina trupper. I Tampa finns utrymmet men än så länge har tränare Cooper under merparten av säsongen kunnat förlita sig på sin förstakedja med Steven Stamkos, Nikita Kucherov och succékomplementet Vladislav Namestnikov som varit ligans mest dominanta enheter under hela hösten.

Video: ANA-TBL: Namestnikov sätter retur i PP

Men en mindre svacka på sistone, där Namestnikov gått poänglös i fem av sina sju matcher, gjorde att coach Cooper tänkte om och i matchen mot Carolina Hurricanes på onsdagen gjorde att Namestnikov förpassades till tredjekedjan i utbyte mot Kris Kunitz. 

- En del av det här handlar om att hitta det som fungerar, vad som kan fungera och vad som inte gör det. Saker var på väg åt ett håll och vi ville öppna upp saker och ting för dem, säger Cooper till NHL.com. 

Det gav resultat i den bemärkelse att lagets andrakedja med Tyler Johnson, Ondrej Palat och Brayden Point noterades för sammanlagt sju poäng efter att Johnson satt sin karriärs tredje hat trick. Stamkos/Kucherov noterades för varsin assist medan tredje kedjan inte hade lika bra utdelning just den här kvällen. Men att blanda ut poängspelarna gav trots allt viss effekt.

Att sätta samman ett lag byggt av tre produktiva kedjor och en fjärdekedja som mer ska gneta under betydligt mindre speltid är något många coacher snackar om, men som är ganska svårt i dagens NHL-verklighet. Lönetaket gör sitt, de offensiva spelarna har blivit ett hett villebråd på marknaden och dessutom är de ofta unga och ännu inte riktigt mogna för att äntra NHL-scenen. Pittsburgh har haft förmånen att spelare som Jake Guentzel och Conor Sheary tagit chansen som de gjort och därför har de kunnat få ett försprång mot de andra lagen. 

Ibland kan dock den mänskliga faktorn förändra saker och ting, som i Tampas fall och som i Penguins fall där kombinationerna ibland måste kastas om för att få max utdelning.

- Man kan ha en kedja som är jättebra i en period men som plötsligt slutar att fungera. Finns det en förklaring till det? Jag tror det är den mänskliga faktorn, säger Mike Sullivan tull post-gazette.com. 

 Video: VAN-PIT: Guentzel målar efter läckert passningsspel

De lag som kan spela med tre produktiva kedjor tjänar ofta på det i det långa loppet. En dålig dag hos en toppkedja kan lätt räddas av kedja två, tre och ibland också fyra. Det visade inte minst Tampa prov på igår. Under en grundserie kan mindre speltid "spara" på de allra produktivaste spelarna då den genomsnittliga speltiden kortast ner något. Den energin kan sedan användas i ett slutspel för maximal utdelning. En avvägning såklart, det kan ju också minska produktionen om allt inte stämmer och kosta en slutspelsplats.

General managers som fortfarande förespråkar att ha två producerande kedjor och två lite mer tillbakadragna kan försvara sig med att det kostar att ha tre kedjor som kan producera. En tredjekedjespelare som gör 20 mål under en säsong kan kräva betydligt högre lön vid nästa kontraktsförhandling vilket gör att de riktigt stora spelarna så småningom kanske måste gå ner i lön, blir missnöjda och lämnar. Chicago Blackhawks har mer eller mindre tvingats att satsa på två toppkedjor eftersom Patrick Kane, Jonathan Toews och Marian Hossa haft tre feta lönekuvert som tagit utrymme för tredjeformations-målskyttar som vill ha sin beskärda del.

I den här säsongens Jets är det två kedjor som sticker ut i produktionen och som fört laget upp till en topplacering i Western Conference. Patrik Laine, Blake Wheeler, Mark Scheifele är några av namnen som visat att två kedjor fortfarande kan vara ett framgångsrecept. 

Paul Maurice var tidigt på det klara över hur han skulle sätta ihop sitt lag även om han poängterade att de inte skulle vara intakt hela säsongen.

- Det kommer alltid att ändras på de två första kedjorna. Vi kommer att flytta runt dem under säsongen så att de inte blir bekväma, sa Maurice till winnipegsun redan den 16 september. 

Att spela med tre produktiva kedjor är en modern syn på hockey, särskilt i NHL där två-två-modellen länge varit framgångsrik och väl ingrodd och svår att gå ifrån i en handvändning. I dåtidens NHL byggdes lagen på stjärnor som Wayne Gretzky, Mario Lemieux och Mark Messier som tyngdpunkt då det var de som skulle göra målen medan de andra skulle försvara. 

Vad som är bäst är egentligen fortfarande en gåta. 
Det vi åtminstone vet är att Penguins, Predators och Capitals framfarter har fått fler lag att försöka bygga med tre offensiva enheter, medan Blackhawks och Jets och även New York Rangers krigar på med två produktiva i sina jakter på en Stanley Cup. 

Rätt svar får vi i juni, men räkna med att debatten om vad som egentligen är mest effektiv nog aldrig kommer tystna.