Winnipeg-borna vana vid hockey ute

"Och vaselin i ansiktet? Ytterligare ett påhitt. Det hjälpte inte mycket i snålblåsten. Efter ett tag insåg jag att två par strumpor var dumt med tanke på att fötterna inte kunde andas. Ett tunnare par strumpor höll fötterna varmare."

När Winnipeg Jets och Edmonton Oilers spelar 2016 års Tim Horton NHL Heritage Classic på Investors Group Field på söndag (21:00 svensk tid, Viaplay) lär inte kyla vara ett problem då prognosen säger att temperaturen kommer att ligga på omkring fyra, fem grader.

Men alla som någon gång i sin ungdom spelat utomhushockey i Winnipeg vet att det gäller att hålla sig varm. Utomhushockey är en livsstil, en egen kultur med hundratals isar i området.

Vädret, som ibland kan vara brutalt, gör allt det där möjligt.

"Vi har turen att fortfarande ha ett klimat som möjliggör utomhusrinkar." sa Chicago Blackhawks lagkapten Jonathan Toews, född och uppvuxen i Winnipeg. "Det håller i sig länge till skillnad från många andra ställen nu för tiden."

Några av Keanes första barndomsminnen inkluderade skridskoåkning och att spela vid T.R. Hodgson Park och Sir John Franklin Community Club, två av de sju utomhusrinkar som Keane menar var inom promenadavstånd från hans barndomshem och två av totalt 205 stycken i Winnipeg, enligt anställda inom kommunen.

Det inkluderar kommunala rinkar, varav flera har två-tre rinkar, och andra som staden ordnar genom att spola is på basketplaner och tennisplaner. En rink som är väldigt populär är den vid Dakota Community Centre Sportsplex, som var Toews' andra hem. Förstavalet var den rink som hans far, Bryan, byggde på familjens bakgård.

"Jag har berättat den historien många gånger men det är den som blev grunden till hela min karriär." sa Toews. "Jag var därute i flera timmar. Det var en ganska cool uppväxt. Det är inte så att man tar det för givet som barn men man inser kanske inte heller vilken tur man har som kan vara ute och göra det man älskar varje dag. På så sätt var jag bortskämd."

"Jag och min bror spelade med våra vänner veckorna i ända. Det var roligt. VI hade jättekul Det var ett bra sätt att lära sig sporten."

Den dagliga vinterrutinen var densamma för många barn i Winnipeg. Komma hem från skolan, göra läxorna så snabbt som möjligt, slänga i sig middagen och gå ut och spela hockey."

"Man försökte vara där från 18-tiden tills de släckte ljuset vid 22:00." sa Keane, som spelade 1 161 grundseriematcher i NHL för Montreal Canadiens, Colorado Avalanche, Dallas Stars, New York Rangers, St Louis Blues och Vancouver Canucks. "Och man såg fram emot det redan när man steg upp på morgonen."

Randy Gilhen, en forward med 457 NHL-matcher under bältet, menar att inomhushockey var ovanligt.

"Jag kommer ihåg att mina fötter ofta var frusna efter att ha spelat utomhushockey. Mina föräldrar brukade gnugga mina fötter - eller så fick man stå och hoppa - tills man fick tillbaka blodcirkulationen." sa Gilhen, som vann Stanley Cup med Pittsburgh Penguins 1991.

"Det var den bistra verkligheten på den tiden. Man tränade utomhus. Till och med när jag spelade juniorhockey när jag var 15 tränade vi utomhus en gång i veckan. Det existerar inte längre."

Men hur var det med vaselin i ansiktet? "Ja, vaselin. Den var bra." sa 53-årige Gilhen, och skrockade precis som Keane. "Det svåraste med att spela utomhus en kall dag var att hålla sig varm. Jag minns att jag stod och hoppade i båset och smällde i hälarna i bänken för att försöka få igång cirkulationen i mina fötter och tår så att de inte skulle förfrysa. Man hade alltid ett par vantar under hockeyhandskarna."
 
Men upplevelsen, kylan till trots, är inget som någon skulle byta bort. Men det var inte alltid lätt.

"Många gånger kom jag hem och skrek rakt ut på grund av smärtan i mina fötter som frusit." sa Keane, 49. "Man satte fötterna vid elementet och efter en stund började det sticka i dom och till slut var allt bra igen."

"Det var en del av sporten."

"Och om du, gud förbjude, sköt pucken över sargen var du tvungen att gå och hämta den, genom snödrivorna. Då fanns det inga hinkar med puckar. Sedan fick man gå in en stund, ta sitt swamp water (en blandning av olika läskedrycker i ett och samma glas) och ett paket Blå Valar (godis) och sedan var det ut igen."

Det hela handlade om mer än att lära sig sporten för Jordy Douglas, som spelade 288 NHL-matcher för Hartford Whalers, Minnesota North Stars och Jets. "Det var där vi spenderade all vår tid under vintrarna." sa Douglas, 58. "För oss barn var det ett paradis."

Winnipeg är, utan tvekan, en vinterstad. Men invånarna har få saker att oroa sig för när temperaturen håller sig på de vanliga 10-20 minusgraderna, som är uthärdligt. Men det finns dagar när vindarna och kvällskylan kan ta ner temperaturen till under 30 minusgrader. Kör bara, menar Keane.

"Winnipeg har ett litet rykte." sa Keane. "Jag kan inte minnas att jag såg någon som gick i badbyxor och cowboystövlar i mitten av vintern när jag spelade i Montreal. Det är väldigt kallt där också. För mig var det mycket kallare. Här är det helt okej med minus 30. Man klär sig varmt. Där, i Montreal, når tio minusgrader ända in i benmärgen. Det äter upp dig."

"Men, det är vinter. Som barn kan man nog inte önska sig ett annat ställe att växa upp på. Winnipegs rinkar fanns överallt. Många ställen hade två, tre rinkar. Det var oslagbart."