Skip to main content

All Star-spelare genom tiderna

All Star-helgen har sett olika, men ändå lika, ut väldigt länge

av Sixten Funqvist @Funqvist / NHL.com/sv Korrespondent

Varje vecka gräver NHL.com/sv djupare i statistiken i vår artikelserie "Bakom Siffrorna". Vi kommer att kika på trender, historik och analysera det som händer i ligan. Idag tittar vi lite närmare på Allstar-matcher och format genom tiderna och försöker hitta den typiske All Star-spelaren.

NHL:s All Star-koncept introducerades under säsongen 1947-48. Då spelades All Star-matchen i inledningen av säsongen mellan de regerande Stanley Cup-mästarna och de spelare som valdes in till NHL:s första och andra All Star-team efter föregående säsong. Just i premiären för All Star-konceptet var Toronto Maple Leafs regerande mästare och All Star-laget som de mötte kryddades med ytterligare tre spelare från New York Rangers samt en vardera från Detroit Red Wings och Chicago Black Hawks (laget bytte namn till Blackhawks 1987). En titt på de spelare som togs ut i föregående års All Star team visar att samtliga sex forwards var bland de tio bästa poängplockarna i ligan. Bäst var Chicagos Max Bentley med sina 31 mål och 30 assist på 47 matcher. Tre av fyra backar - Emlie "Butch" Bouchard, Jack Crawford och Jack Stewart - var bland de tio bästa poängplockarna bland backar det året. Målvakten Bill Durnham (Montreal) hade ligans i särklass bästa GAA med sina 2,60 på 40 matcher. Närmste konkurrent var Bostons Paul Bibeault med 2,88 (på 26 matcher). Durnham hade också flest vinster med 24. 

Den trenden fortsatte. Målvakten med flest vinster togs allt som oftast ut i All Star och de poängstarkaste utespelarna (som inte spelade i de regerande mästarna) gjorde honom sällskap. Formatet på All Star-matchen byttes inför säsongen 1968-69: Det var första säsongen som de bästa spelarna innevarande säsong blev uttagna till All Star-matchen och inte de bästa från föregående säsong. Bland forwards var poängen viktiga och i den första matchen i detta format var sju av de tio främsta i poängligan med. Poängbäst var Bobby Hull, som under hösten (fram till nyår) hade gjort 49 poäng på 32 matcher. Hull hade också det högsta snittet med 1,53 poäng per match under höstsäsongen. Backar var inte lika framträdande när det gäller poäng den säsongen men Bobby Orrs 30 poäng på 33 framträdanden vid nyår var i särklass den bästa prestationen. Mellan stolparna Jacques Plante som hade flest nollor fram till nyår (4), bäst GAA (1,78) och bäst räddningsprocent bland målvakter med minst tio matcher (94,3%). Bernie Parent (fjärde bäst räddningsprocent bland målvakter med minst tio matcher, 93,1), Ed Giacomin och Gerry Cheevers (de målvakter med flest vinster, 17 respektive 15) samt Glenn Hall (näst flest nollor, 3).

Säsongen 1981-82 spelades den första All Star-matchen mellan lag från öst och väst, men där och då hette konferenserna Prince of Wales Conference respektive Clarence Campbell Conference - en match som Börje Salming skulle ha varit med i men han var skadad och missade tillställningen. Ersatte gjorde lagkamraten Bob Manno. Bäst vid årsskiftet den säsongen var Wayne Gretzky som med sina hyfsade 108 poäng var 41 poäng före tvåan i poängligan Peter Stastny. Gretzky avslutade den säsongen på 212 poäng - ett år där för övrigt 13 spelare landade på över 100 poäng när säsongen summerades. Av dessa 13 var det bara Mike Rogers (103 poäng) och Glenn Anderson (105) som inte spelade All Star-hockey det året. Sju av de tio poängbästa backarna spelade al lstar-hockey samma säsong.

Genom åren som följde höll All Star-formatet ungefär samma form, men för dagens hockeyfans blev 1990 ett år där några stora steg togs mot nuvarande format. Speldagen för All Star-matchen flyttades från en tisdag till söndagar och man introducerade även skills competition. Denna söndagstillställning huserade nio av de tio främsta i poängligan vid tillfället för match. Det enda undantaget var Denis Savard, på nionde plats, som var uttagen men inte deltog. Bland målvakterna gick mönstret igen: Darren Puppa (16) och Don Beaupre (15) var de två vinstrikaste målvakterna under höstsäsongen - även om vi för klarhets skull ska säga att Beaupre delade andraplatsen med Jon Casey och Kelly Hrudey. Patrick Roy (90,9%) hade bäst räddningsprocent bland målvakter med minst tio spelade matcher - tillsammans med Ken Wregget. Puppa var för övrigt tvåa med 90,7. Den enda som avviker här är Kirk McLean som faktiskt var utanför topp-tio på såväl GAA (17:e plats, 3,29), räddningsprocent (18:e, 88,5) och hållna nollor (0). 

 

[Läs också: Landeskog en av fyra som ansluter till All Star-helgen]

 

När NHL under slutet av 1990-talet testade formatet "Nordamerika mot Världen" gavs utrymme för fler européer. Från och med 1998 till och med 2002 användes formatet och bland de spelarna med bäst poängsnitt under hösten (minst tio spelade matcher) var de fem bästa med: Peter Forsberg (1,35), Mike Modano (1,31), Jaromir Jagr (1,28), Pavel Bure (1,21) och John Leclair (1,21). Förutom Modano var det dessa herrar som även toppade poängligan. Modano hade bara spelat 29 matcher vid nyår men hade trots det noterats för 38 poäng.

Ett par nedslag i historien tar oss till idag: Formatet med en turnering i All Star-format introducerades inför 2016 års All Star-helg. Mönstret går igen: Poäng dominerar såväl offensiva som defensiva bidrag med två viktiga undantag. 2015 års Allstar-helg såg Zemgus Girgensons ta plats efter en hängiven omröstningskampanj bland fansen och året därpå gjorde John Scott samma resa. Under 2016 års All Star-helg var ligans sex bästa poängplockare vid nyår alla med. Sju av de åtta bästa målskyttarna deltog också, med Alexander Ovechkin som enda undantag då denne var skadad. Han ersattes emellertid av Evgeni Kuznetsov som vid nyår låg sexa i poängligan. Detsamma kan man säga om de backar som deltog, varav flera spelar även kommande All Star-helg: Erik Karlsson (9-32--41), Brent Burns (15-18--33), John Klingberg (5-28--33), Justin Faulk (14-16--30), Roman Josi (9-20--29) toppade poängligan för försvarare vid nyår. Alla deltog i All Star-helgens bravader den säsongen
Dessa nedslag i historien om All Star-matchen visar på att det bland utespelarna är offensiv produktion som ligger till grund för medverkan i All Star-matchen. Målvakterna ska helst vara bäst på en, eller flera, områden av räddningsprocent, minst antal insläppta mål per match och hållna nollor. Det sistnämnda händer dock otroligt sällan i en All Star-match. En snabb titt visar att en målvakt bara hållit nollan vid två tillfällen. Först ut var Montreal Canadiens duo Garry Bauman och Charlie Hodge som nollade All Star-laget 1967 när Montreal vann med 1-0. Andre målvakt att stå för den bedriften var Pacific Divisions målvaktsduo John Gibson och Jonathan Quick nollade Atlantic Division i finalen 2016 då Pacific Divison vann med 1-0.

Sedan man gick ifrån formatet med att Stanley Cup-mästarna möter ett allstar-lag har det gjorts totalt 598 mål i All Star-sammanhang, inklusive samtliga matcher i nuvarande turneringsformat. Det gör att målsnittet ligger på 12,44 mål per match (48 matcher). Den All Star-match med flest mål var matchen mellan Team Toews och Team Foligno vid All Star-helgen 2015 i Columbus. Det gjordes totalt 29 mål i matchen, som Team Toews vann med 17-12. Team Toews tangerade då även rekordet för flest mål i en period (7), satt av Team Prince of Wales vid Allstar-matchen 1990. Flest skott i en period i en allstar-match kom 1994 i New York då Western Conference vann skotten i den andra perioden med 21-18. 

Om några av dessa rekord får sig en utmaning återstår att se.

I helgen är det dags igen. 

Se mer

NHL använder sig av så kallade "cookies" - textbaserade datafiler hämtade från din dator. Genom att använda NHL's olika hemsidor och andra onlinetjänster samtycker du till användandet av dessa, vidare specificerat i vår Integritetspolicy, vårt Användaravtal och vår Policy för Cookies.