Bredd har i stället blivit förmågan att hitta och förse sig med rollspelare som kan chippa in i båda ändarna av isen och göra skillnad i de lägre kedjorna. Gemensamt för alla Stanley Cup-mästare på senare år är att de har haft tredje- och fjärdekedjor som kunnat bidra. Det gäller oavsett om vi går tillbaka till 2007 års Anaheim Ducks, där Samuel Påhlsson, Travis Moen och Rob Niedermayer gjorde ett viktigt jobb, eller om man tittar på fjolårets St. Louis Blues, där Oskar Sundqvist, Alexander Steen och Ivan Barbashev fyllde en liknande funktion.
Men i kanske ännu större utsträckning handlar det om att kunna maximera effekten av sina allra bästa spelarna när säsongens viktigaste matcher ska till att spelas.
En vanligt återkommande fråga när man ska sätta ihop sina forwardskedjor är om man ska lägga alla ägg i en och samma korg, eller om man ska sprida ut stjärnglansen på flera formationer. Det är svårt att påstå att det finns ett universellt rätt svar på den frågan. Tittar man tillbaka på de lag som har varit framgångsrika de senaste åren kan man se att de använt sig av olika tillvägagångssätt och metoder.
I Colorado Avalanche har coachen Jared Bednar satsat hårt på en förstakedja med Nathan MacKinnon, Mikko Rantanen och Gabriel Landeskog, lagets otvivelaktigt tre bästa forwards. I Boston Bruins spelar Bruce Cassidy mer ofta än inte sina tre bästa forwards, Patrice Bergeron med Brad Marchand och David Pastrnak, tillsammans. Lägg därtill Edmonton Oilers som har matchat Connor McDavid och Leon Draisaitl ihop på en mer eller mindre regelbunden basis de senaste åren.