Bäckström skriver själv om Ovechkin

Nicklas Bäckström har varit lagkamrat, och ofta kedjekamrat, med Alex Ovechkin i Washington Capitals i 16 säsonger. Ovechkin passerade ju nyligen Gordie Howe och gick upp som tvåa i NHL:s målstatistik genom alla tider, när han gjorde sitt 801:a och 802:a mål mot Winnipeg Jets i fredags.
Bäckström har assisterat till 278 av Ovechkins mål. I NHL:s historia har endast Wayne Gretzky (364 av Jari Kurris mål), Bryan Trottier (310 av Mike Bossys mål) och Henrik Sedin (280 av Daniel Sedins mål) assisterat till fler mål av en lagkamrat.
I en exklusiv krönika för NHL.com/sv skriver Nicklas Bäckström själv om det speciella band han delar med Ovechkin och hur det har varit att vara med på den resa som nu fortsätter med Ovechkins färd mot Gretzkys NHL-rekord på 894 mål.

Jag har haft turen att ha en plats på första parkett och på nära håll kunnat se vad Alex Ovechkin har gjort. Och ibland under årens lopp har det varit en overklig syn.
Även om jag just nu håller på att återhämta mig från en operation i höften, följer jag fortfarande noga laget och Ovechkin. Jag blev superglad för hans skull när han gjorde sitt 802:a mål och gick förbi Gordie Howe som tvåa i NHL-historiens måltabell genom alla tider. Jag vet att det betyder mycket för honom, för hela hans familj men också för vår organisation.

Ovi förtjänar all heder av det han gjort: han är den han är - en naturlig målskytt. För honom är det bara en naturlig sak att göra mål och han bara fortsätter att göra det.
För oss som spelar med honom har det varit som att "åh, han har redan nått 500 mål. Wow. Det är ju fantastiskt". Men sedan kom ytterligare en milstolpe. Och en till. Den ena efter den andra. Och visst är det lite otroligt att han nu har nått 800.
Jag träffade Alex första gången vid NHL-draften 2006 i Vancouver. Jag tyckte att det var ganska coolt av organisationen att låta Ovechkin ropa upp mitt namn efter att Capitals valt mig som fjärde spelare. Han pratade inte så mycket engelska då, men det gjorde inte jag heller. Så det var jättebra. Vi kopplade redan där.

Dagen efter träffade jag Alex på flygplatsen. Han gick runt med sin Calder Trophy som han fått tidigare under helgen, som årets rookie i NHL. En helg som ju var speciell på så många olika sätt.
Efter det spelade jag i Sverige en säsong till för att utvecklas mer. Och sedan kom jag över till Washington. Ovi och hela vårt lag var fantastiska när jag kom, de hjälpte mig att anpassa mig. Och naturligtvis visste han lite mer om staden än vad jag gjorde.
Vi spelade inte med varandra i början av min första säsong. Jag spelade med andra killar och jag spelade forward på kanten. När Bruce Boudreau tog över som tränare under den säsongen, då satte han ihop Ovechkin och mig. Därifrån fortsatte vi att bygga kemin mellan oss.
Jag hör ofta folk prata om "Alexs kontor" i den vänstra cirkeln, men han kan göra mål på så många olika sätt. Han kommer in och han har det där skottet som jag hört målvakter tala om som så totalt oförutsägbart; hans skott kan gå vart som helst.
Många spelare har en favoritplats på isen, men jag känner att "O", han har en mentalitet som målskytt som ingen annan. Och han har en förmåga att också få igenom puckarna.

Även om spelarna i motståndarlaget försöker blockera skottet, så vet han hur man skjuter rakt igenom. Det som gör honom så farlig som målskytt är att han har så många alternativ. Av alla de jag spelat med har jag aldrig träffat på en spelare som kan skjuta från så många olika vinklar som Ovechkin kan.
Det jag försöker göra som passningsspelare när jag spelar med Ovechkin, är att skapa lägen där han inte behöver skjuta pucken när det finns killar i position för att blockera den. Och ännu mer så, ju snabbare jag kan få pucken till honom när målvakten inte är redo, desto mer betyder det att något bra kommer att hända.
Jag tycker att våra sätt att spela ishockey på, passar ihop väldigt bra. Det gör det eftersom vi respekterar varandra. Vi har en bra relation även utanför isen, vi har många gemensamma intressen och vi gillar att prata om dem.
När jag ser tillbaka på vår tid tillsammans, så tänker jag på alla de matcher under våra första år när vi låg under när vi kom in i den tredje perioden, och på de många comebacker vi fick till i matcherna. Vi behövde i princip bara säga till varandra att "nu vaknar vi och kör".

Och då, när vi började köra på, då kunde vi göra tre eller fyra mål i den där sista perioden. Vi kunde få igång varandra och det är ytterligare en anledning till att vi respekterar varandra. Och dessutom har vi båda haft en extrem tur att vara omgivna av så många fantastiska lagkamrater som alltid har hjälpt oss under alla våra år tillsammans.
De första åren, när vi båda var singlar, umgicks vi mycket. Vi bodde i närheten av varandra och vi åkte tillsammans till träningar och matcher. Det var en väldigt rolig tid, men många fina minnen.
Vi har samma relation idag som den vi hade då. Men nu har vi också barn i våra liv och det innebär att vi har ett annat ansvar utanför isen än det vi hade då när det handlar om att umgås, gå ut och äta middag och så'nt. Men vi har fortfarande samma snack, samma typ av dialog i omklädningsrummet eller när vi är på resande fot.
Jag tror att den utvecklingen är en del av livet. Det är trevligt för oss båda att kunna dela den erfarenheten med inte bara varandra, utan också att vi får se andra spelare i Capitals växa upp och bilda familjer.
Vårt bästa minne tillsammans är naturligtvis när vi vann Stanley Cup 2018, och finalen mot Vegas Golden Knights. Vi pratade om det lite innan, och sedan efter att vi vunnit den avgörande matchen berättade han för mig att han skulle ge cupen till mig först av alla. På filmen från det där ögonblicket kan man se när han berättar det för mig.

Att åka tillsammans med bucklan var inget vi planerade. När jag tittade åt sidan, så var han där och åkte bredvid mig. Det var väldigt roligt: vi hade väntat så länge och vi hade gått igenom så många berg-och-dalbanor, så att vi äntligen fick göra det var så speciellt. Än idag får jag gåshud bara jag tänker på det.
Och Alex har inte saktat ner sedan den dagen. Han är 37 år gammal, men ingenting har förändrats. Han är en maskin. En naturbegåvning. Hans skott är lika snabbt som alltid. Han spelar fortfarande en fysisk hockey.
Jag sade det här för redan tre eller fyra år sedan: om någon kan slå Wayne Gretzkys NHL-rekord på 894 mål så är det Alex. Han är på väg att göra 50-någonting mål den här säsongen också. Han har förmågan att göra mål och han gör det fortfarande. Det är imponerande.
Läs också [Alex Ovechkins nya plats i NHL-historien]
Det skulle vara fantastiskt att se honom slå rekordet. Och att få vara en del av det skulle vara något helt otroligt. Så förhoppningsvis kommer jag att vara det.