"För mig är firandet redan i backspegeln"

Under sommaren satte sig NHL.com/sv ner med några av ligans största stjärnor i samband med Player Media Tour i Europa och Nordamerika. Som upptakt till säsongsstarten presenterar vi under september månad dessa samtal i form av en ny intervju varje dag. Idag, St. Louis Blues utpräglade målskytt Vladimir Tarasenko.

Var födseln av din tredje son det största som hände dig den här sommaren?
Ja, absolut. Hockey är alltid hockey men ett barn är självklart högre prioritet. Det viktigaste för mig är att allt gick bra och alla mår bra.

Sett till att faktiskt vinna Stanley Cup - vilket specifikt ögonblick var det bästa över de senaste månaderna?
Givetvis när vi vann. Närmare bestämt ögonblicket du för första gången insåg att Cupen faktiskt skulle bli vår. När du kastar handskarna högt upp i luften och tar dig ut på isen mot din målvakt. Det är ögonblicket du drömt om hela ditt liv som hockeyspelare. Vi krigade oss igenom ett långt slutspel för att nå dit - 26 matcher.

Sprinten fram mot Jordan Binnington är alltså ditt favoritögonblick?
Det eller kanske ett ögonblick några minuter innan. När vi först gjort vårt fjärde mål i match 7 och Boston fick tillbaka ett sent mål som betydde 4-1. Ivan (Barbashev) och jag tittade på varandra då och tänkte: det här måste väl räcka? När det sedan blev en minut kvar på klockan och du visste att inget dåligt skulle hända… det var oförglömligt.

Planerar du att bära din mästerskapsring eller låsa in den någonstans?
Jag kommer hålla den inlåst. Och försäkra den (skratt). Vi har inte fått ringarna ännu, dock. Men att ha på sig ett sådant smycke är inte min stil. Det räcker med att folk vet att jag har den. Om det är tillställningar där jag ska ha den kommer jag såklart ta på den, men om du frågar om jag kommer skryta med ringen så är svaret nej.

Firandet som påbörjades i St. Louis i juni… pågår det fortfarande?
Nej, för mig är det redan i backspegeln. En ny säsong tar sin början och du måste vara redo, så du kan vinna fler titlar. Jag tror alla har firat klart. Nu väntar vi bara på att samla ihop gänget igen för att återuppleva fina minnen och försöka skapa nya.

Hur var det att få ta hem Stanley Cup till Novosibirsk?
Det var härligt. Jag lämnade staden för sju år sedan och nu var jag tillbaka med en trofé som jag drömt om att vinna hela livet. Det kände stort att kunna ge min familj möjligheten att röra vid Cupen och spendera tid med den. Utan stödet från min familj hade inget av detta hänt för min del. Det var familjen som gav mig styrka och stöd så det var otroligt viktigt att få ge tillbaka. Det var ett speciellt ögonblick som jag alltid kommer minnas.

Vad vi förstår är den berömda bilden av din då nyfödda son Artem sovandes i Cupen inte från efter att ni vunnit den, utan inför match 6. Hur kommer det sig?
Slumpmässigt nog befann sig Stanley Cup på det sjukhus Yana födde på. De tog in den till mödravårdsavdelningen och till vårt rum. Vi frågade oss om vi skulle ta en bild eller inte. Själv tror jag inte på vidskeplighet så jag tänkte att är det menat att jag ska vinna den så kommer jag göra det. Foton kommer inte avgöra. Så vi bestämde oss för att ta lite bilder. Vi hade alltid kunna ta bort bilderna i värsta fall. På något sätt hade jag ändå en känsla av att vi skulle vinna den, sett till säsongen vi tagit oss igenom och allt som hänt. Tack gode gud att vi lyckades i slutändan.

Om ni hade förlorat, hade du verkligen tagit bort en sådan fantastisk bild?
Jag vill inte tänka på det. Om vi förlorat hade det ju givetvis inte varit på grund av bilden, men hade jag varit så arg att jag tagit bort den? Jag vet inte.

Det känns som en bild värd att behålla, Cup eller inte…
Så är det väl, men det var viktigt att vi vann. Väldigt viktigt.

Med sättet ni startade förra säsongen på var det svårt att se er nå slutspel eller för den delen vinna. Vad tar du med dig från förra säsongen och hur ser ni till att ni inte får samma tröga start?
Som du säger, en bra start är viktig. Det går inte att gå runt och tänka "det löser sig". Förra året hade vi ett bra lag och vi har i princip samma trupp i år igen, minus en kille (Patrick Maroon). Jag tror inte vi kommer ha problem med motivation eller liknande i år. Vi har ett starkt band till varandra och alla vill komma ut på isen så snabbt som möjligt och vinna mer tillsammans.

Fans och media förväntar sig ofta mer från ett titelförsvarande lag än andra "bra lag". Har ni höga förväntningar på er själva?
Det har vi absolut. Vi är också beredda på att andra lag kommer ta oss mer på allvar och vara motiverade att slå regerande mästarna. Det kommer inte vara som förra vintern då lag kom in i matcherna mot oss med intrycket att vi var ett dåligt lag som skulle städas undan. Pressen att "Blues har aldrig vunnit en titel" är också borta från oss nu. På det sättet är det enklare att göra sig redo för säsongen. Inte så vi kan slappna av, men vi har inte historien som väger tungt på våra axlar. Nu kan vi fokusera på att försöka vinna ytterligare en titel. När du har en kan jag tänka mig att det blir lättare att hitta självförtroendet att vinna ytterligare en.
Du som spelat länge i St. Louis har förmodligen hört talas om den 52 år långa förbannelsen vid åtskilliga tillfällen. När man hör den refereras till 10, 20, 30 gånger, börjar man tro på den lite?
Jag måste rätta dig lite där; det var inte dussintals gånger… det var hundratals gånger vi hörde talas om denna förbannelse. Och ja, det fanns tillfällen när studsarna inte gick vår väg som vi började undra: är det något fel på oss? Trots det hade jag aldrig något intresse av att spela någon annanstans. Tvärtom. Jag minns att jag pratade med min fru i vintras, när vi låg sist, och sade till henne: "Jag tror vi kan vinna här". Det kanske inte var exakt när vi låg helt sist utan när vi börjat vinna lite. Men det har liksom funnit år när vi spelat som ligans bästa lag och varit favoriter. Den gången vann vi ingenting. Där och då insåg jag att favoritskap och liknande inte betyder något överhuvudtaget. Kolla på Tampa och andra favoriter förra säsongen - de förlorade allihop. Vi kände inte samma press och var glada att nå slutspel. Det spelade en stor roll för oss.