När Ray Bourque äntligen fick vinna cupen

Efter att NHL på grund av oron kring spridningen av coronaviruset valt att pausa säsongen 2019-20 från och med den 12 mars, kommer NHL.com/sv fortsätta producera eget material. I dag blickar vi tillbaka i tiden i serien "Motivational Mondays". I den här artikelserien tar vi er igenom historiska händelser och hur en spelare eller ledare skulle kunna ha motiverat sitt lag.

Han var älskad i Boston Bruins, den klubb han lagt ner själ och hjärta för i 21 säsonger. Han var lika älskad i Colorado Avalanche, den klubb han trejdats till för att få en chans att ta hem det största hockeypriset av dem alla.
Han hade vunnit James Norris Memorial Trophy som ligans bäste back fem gånger. Han blev utsedd till ligans bästa rookie under debutsäsongen 1980 och för sina ledaregenskaper fick han 1992 lyfta King Clancy Memorial Trophy. Han hade vunnit Canada Cup två gånger och spelat otaliga All Star-matcher.
Han hade spelat 1612 matcher i grundserien och 213 slutspelsmatcher. Han hade gjort 1579 poäng (410+1169) respektive 180 poäng (41+139).
Men han hade aldrig fått lyfta Stanley Cup.
Nu återstod en match av karriären i National Hockey League. Det var sista chansen för Raymond Jean Bourque. 40 år fyllda, från Montreal i kanadensiska Quebec. Åldermannen som så hett eftertraktade det pris han aldrig vunnit under sin långa karriär.
Ray Bourque hade utmärkt sig redan under grundserien med 59 poäng, varav 52 målgivande passningar, på 80 matcher. I slutspelet gjorde han tio poäng, varav fyra mål, på 21 matcher. Han snittade en istid på 28.32; han drog ett tungt lass både på isen och i omklädningsrummet.

Avs hade haft ledningen med 1-0 i matcher och 2-1 i finalserien mot New Jersey Devils. Som i sin tur hade kvitterat till 2-2 och tagit ledningen med 3-2 i matcher.
I sjätte matchen hade försvarande mästarlaget Devils chansen att spela hem cupen inför hemmapubliken ute i Meadowlands.
Ingen var mer medveten om läget inför matchen än Ray Bourque. Han pratade vanligtvis inte mycket, men när han tog till orda i omklädningsrummet före matchen rullade tårarna nerför hans kinder:
- Allt är i era händer. Jag vet att det snackats mycket om min framtid. Well, efter det här är jag klar. Jag har en eller två matcher kvar. Ni bestämmer hur många matcher jag ska spela.
Sedan satte han sig ner. Och sade inte mer.
Ungefär så gick det faktiskt till.
Läs också: [När varken Crosby eller Ovechkin ville ge sig]
- Man kunde höra en knappnål falla, berättade tränaren Bob Hartley långt senare. Det var tyst som i en begravningsbyrå. Det kortaste spelarmötet jag varit med på. Ingen ville förstöra festen för Ray.
Ray Bourque hade angett tonen. Colorado Avalanche reste sig och kvitterade till 3-3 i matcher sedan Patrick Roy gjort en suverän insats i målet när Avs' vann med 4-0.
Nu var det den 9 juni. Den sjunde och avgörande matchen.
När spelarna gick in för pausvilan inför tredje perioden i Pepsi Center i Denver, hade Colorado ledningen med 3-1. Ray Bourque satte sig ner på sin plats. Han var 20 effektiva minuter från att nå den dröm han närt under mer än 35 år på hockeyrinkarna i Kanada, USA och övriga världen.
Han satt tyst.
Det var spänt i omklädningsrummet.
Ingen pratade.
Alla visste vad som gällde.
Men bara en minut innan spelarna skulle gå ut till den tredje och sista perioden för att hålla sin ledning, vinna Stanley Cup och ge Ray Bourque den så hett eftertraktade segerfesten, reste sig Patrick Roy, Bourques "landsman" från Quebec. Han tog till orda och Quebecfranskan lyste svagt igenom när han talade.
- Jag har spelat i National Hockey League i 17 år. Jag vet inte hur många gånger jag stått med Ray Bourque på andra sidan rinken, i motståndarlaget. Han har alltid varit en tuff men schysst motståndare. Som motståndare respekterade jag honom, som lagkamrat både respekterar och älskar jag honom. Jag vet hur det känns och vad han tänker på nu, därför att jag själv har varit i den här situationen. Jag har själv befunnit mig bara en period bort från Stanley Cup. Jag har gjort det tre gånger och det har slutat lyckligt varje gång. Det ska det göra den här gången också. Nu går vi ut och spelar för Ray, sade Patrick Roy.
Spelarna satt tysta i några sekunder.
Sedan bröt applåderna ut.
Kanske, i alla fall. Ingen vet på riktigt vad som sades i det där omklädningsrummet. Men alla vet vad som verkligen hände sen.
Spelarna lämnade omklädningsrummet. 18 007 åskådare i Pepsi Center höll andan. Domaren Kerry Fraser släppte pucken. Patrick Roy höll nollan i sista perioden och släppte totalt under matchen bara in ett mål på 26 skott. Alex Tanguay gjorde två mål.
Ray Bourque spelade 29.35 i den sista matchen i sitt liv.
Sedan blev hans dröm sann.
Istället för att ta den sedvanliga svängen med bucklan, lämnade lagkaptenen Joe Sakic direkt efter att han tagit emot den ur Gary Bettmans händer, över pokalen till Ray Bourque. Sakic klappade om Bourque som lyfte pokalen över huvudet. Kysste den.
Och brast i gråt igen.