CINDY CURLEY
Bruins var ett tema för kvällen och nyligen invalde Curley hyllade sina medinvalda spelare, bland annat Bergeron.
– Som ett livslångt Bruins-fan är jag så stolt över att vara här tillsammans med dig, sade hon. Jag hade aldrig förväntat mig att få denna ära och jag är överväldigad av all tacksamhet jag känner.
Curley inledde sin hockeyresa i just Massachusetts, där hon åkte skridskor och spelade hockey utomhus på Lake Boon. Pappa Geno var den som fostrade henne inom sporten.
– Han visste det inte själv, men han gav mig en stor gåva då, sade hon. Han behandlade mig exakt som han behandlade mina bröder, lärde mig samma läxor, hade samma förväntningar. För honom och alla omkring oss var det hockey som hockey, samma för alla.
Curley hyllade även Lou Lamoriello och kallade den mångårige befattningshavaren inom NHL – som även jobbade på Providence College när Curley gick där – för en stark allierad till damhockeyn.
– Jag kunde inte förstå att jag kunde få ett stipendie för att spela hockey i college, sade hon. De åren hjälpte mig växa som spelare och person.
Forwarden Curley var med i den första upplagan av damhockey-VM 1990, där hon representerade USA.
– Det är en sådan stolthet att ha spelat i flera VM och deltagit vid en olympisk ceremoni. Damhockeyn har bara växt sedan dess.
Mot slutet av sitt tal tackade Curley återigen sin far för att han introducerat ishockeyn för henne.
– Hockey är en speciell sport som gett mig mer än vad jag någonsin kan ge den tillbaka. Tack igen till så många för så mycket.
BRIAN BURKE
Burke nådde Hockey Hall of Fame utan att spelat en enda match i NHL. Däremot hann han med att vara general manager för Hartford Whalers, Vancouver Canucks, Anaheim Ducks och Toronto Maple Leafs. Han vann Stanley Cup med Ducks 2007.
Han var även ordförande för hockeyverksamheten med Toronto, Calgary Flames och Pittsburgh Penguins.
– Ingen drömmer om att nå Hockey Hall of Fame när de börjar spela hockey vid 13 års ålder i Minneosta, sade Burke. Om man inte är en idiot, förstås. Min första dröm var att spela hockey i gymnasiet, vilket jag gjorde. Sedan drömde jag om att spela collegehockey, vilket jag gjorde. Sedan drömmer man om att få ett stipendie, vilket jag fick.
– Jag började drömma om att spela proffshockey, vilket jag lyckades med och fick 200 dollar på en tryout i AHL, samt sju dollar om dagen i matpengar.
Burke spelade fyra år vid Providence College och två säsonger i AHL med Springfield och Maine, där han vann Calder Cup 1978.
Även Burke hyllade Lamoriello:
– Lou, tack för allt. Du satte standarden för hur man leder en organisation med disciplin och lojalitet. När jag spelade för dig lärde jag mig allt jag behövde för att leda ett lag. Du sade till mig på gymnasiet att jag aldrig skulle spela collegehockey. Du sade också till mig att jag borde sluta med hockeyn och ta upp mina juridikstudier igen. Tack för den, coach.
Carey Price levererade en assist till Burke under talet. Burke hade nämligen glömt att ta med en vattenflaska upp på scen. Price var snabbt framme och gav Burke sin flaska.
– Jag tar emot hjälp från en målvakt, det stör mig, skämtade Burke. Två målvakter invalda i år, vad sysslar vi med egentligen?
Burke talade även om sin avlidne son Brendan och om kampen för att göra hockeyn mer inkluderande.
– Å min son Brendans vägnar… vi behöver fokusera här, sade Burke. Vi måste fokusera på de ideal och de principer som gjort vår sport stor. Världen har tagit ett steg tillbaka när det gäller LGBTQ+-rättigheter och gällande andra grupper som behöver vår hjälp.
I slutändan visade den hårdföre Burke tacksamhet.
– Jag har tillbringat en livstid med att slåss för mina lag, ibland mot media. Men när jag står här ikväll känner jag inte för att slåss. Jag känner bara en genuin tacksamhet och ödmjukhet. Tack till Hockey Hall of Fame. Tack till sporten hockey för att den gav en unge från Minnesota ett liv bortom hans vildaste drömmar.
PEKKA RINNE
Rinne valdes som 258:e spelare totalt i 2004 års NHL-draft. Han var aldrig scoutad eller en topptalang. Men han nådde till Hockey Hall of Fame ändå. Något han tog fasta på när han levererade sina avslutande ord.
– Om det är något jag vill föra vidare till någon av de unga atleter som tittar på det här ikväll, är det följande, sade Rinne.
– Du behöver inte vara den mest upphaussade talangen. Du behöver inte ha allt klart för dig när du är ung. Din väg behöver inte se likadan ut som någon annans. Min gjorde det inte. Det kommer komma bakslag. Det kommer finnas ögonblick där du tvivlar på dig själv. Det är en del av resan. Det som betyder något är att du älskar det du gör, att du är villig att lägga ner jobbet, att du lär dig av människorna runtomkring dig och att du aldrig ger upp. Till alla som varit en del av min resa, till familj, lagkamrater, tränare, Nashville Predators organisation, fansen i Nashville, mina vänner i Finland och alla ni som trott på mig… jag delar den här äran med er. Tack från botten av mitt hjärta.
Rinne räknade aldrig med att bli draftad.
– Till min stora förvåning draftades jag av Nashville som 258:e spelare totalt 2004, sade Rinne. Jag skrev på mitt första kontrakt med klubben i augusti 2005 utan att ha en aning om att jag skulle tillbringa 16 år i organisationen.
– Nashville blev mer än en plats där jag spelade hockey, det blev mitt andra hem.
Rinne tackade Predators tidigare general manager David Poile…
– Han gav mig en möjlighet och förändrade mitt liv för alltid.
… samt sina tre tränare i karriären: Barry Trotz, Peter Laviolette och John Hynes, och sina två målvaktstränare Mitch Korn och Ben Vanderklok.
Rinne talade även om äran av att som fjärde finska spelare väljas in, efter Jari Kurri, Teemu Selänne och Riikka Sallinen. Och tackade förstås sin familj; mamma och pappa, systrar, frun Erika och sönerna Samuel och Paolos.
