Född och uppvuxen i hockeymetropolen Örnsköldsvik. Journalist på Ö-viks Allehanda och från 1981 på Expressen där han sedan mer än 30 år är tidningens man i Los Angeles med en särskild blick för NHL-hockeyn.
Och nu förste europé att få Elmer Ferguson Memorial Award med inval i Hockey Hall of Fame.
Gunnar Nordström är hedrad. Och samtidigt lite förvånad.
– Jag vet att mitt namn har nämnts i samband med utmärkelsen, men jag trodde ju aldrig att jag skulle ha en chans att få det, berättar Nordström för NHL.com/sv. Det har väl hänt att någon av de som fått priset har sagt, för att vara snälla, att ’du borde ju få priset’ men jag har bara svarat att ’nej, det kommer aldrig att hända’. Men nu hände det, och det känns enormt stort och hedrande. Det är ju bara kanadensare och amerikaner som fått det tidigare.
– Förra året fick jag veta av [invalskommitténs ordförande] Eric Duhatschek att jag var en av sex-sju kandidater till priset i år, och att det fanns de som tyckte att det dags för en internationell journalist. Spelare från alla länder kan ju bli invalda, så varför skulle inte en journalist kunna bli det. Se’n ringde han nu i somras och berättade att jag fått det. Jag trodde först att det var ett skämt.
Priset röstas fram av medlemmarna i Professional Hockey Writers Association, och ges till ”framstående tidningsjournalister vars ord har bringat ära till journalistiken och hockeyn”.
Det är en exklusiv samling hockeyjournalister som Gunnar Nordström nu blivit en del av. Kollegor han träffat på under åren: Jim Proudfoot (från Toronto Star som fick utmärkelsen 1988) som Gunnar lärde känna i Stockholm när han var här och gjorde reportage om Salming, Frank Orr (Toronto Star 1989), Kevin Allen (USA Today 2011), Terry Jones (Edmonton Sun 2011), Roy McGregor (bl a The Globe and Mail och National Post 2012)…
– Fantastiska journalister, legendarer. Det är egentligen helt otroligt att jag hamnat i det gänget. Vilka namn: Michael Farber (Montreal Gazette och Sports Illustrated 2003) som jag lärde känna i en skidbacke i Vail och efter det på många Stanley Cup-finaler och matcher. Han är en stor förebild, säger Gunnar Nordström. Erik Duhatschek (Calgary Herald, The Globe and Mail, The Athletic) som fick priset 2001. Helene Elliot på LA Times (2005) var en fantastisk krönikör och hon är ju den enda kvinnan som fått priset. Och New York Posts krönikör Larry Brooks… de är några av de riktigt stora namnen för mig, säger Nordström till NHL.com/sv.
Och Elmer Ferguson själv som fick priset 1981 för sin hockeyjournalistik på Montréal Herald och Montréal Star. Vad vet du om honom?
– Om jag ska vara ärlig så inte mycket utom att han är ett legendariskt namn bland hockeyjournalisterna. Men jag ska läsa på, lovar Nordström.
Född, som sagt, och uppvuxen i Örnsköldsvik. Hemmais för några av landets största hockeynamn: Peter Forsberg, Markus Näslund, bröderna Henrik och Daniel, Victor Hedman och många, många andra.
Har den uppväxten något med intresset för hockeyn att göra?
– Kanske lite grann. Pappa jobbade på Modo-skogen som skötte Mo och Domsjös skogsområden och skogsbruk, och på kontoret där jobbade också Ulf Lundström som spelade hockey. Han ordnade alltid biljetter till matcherna till oss… det var när klubben fortfarande hette Alfredshems IK. Se’n jobbade jag på Ö-viks Allehanda från 1974, som allmänreporter och kriminalreporter. Det blev en del hockey då, och jag skrev några matcher för ÖA.
– Inför Canada Cup 1976 kom Anders Hedberg upp på redaktionen och skulle bli intervjuad. Vi började prata och han var intresserad av hur tidningen gjordes. Vi blev vänner där, och jag åkte till Winnipeg två gånger, 1977 och 1978, och gjorde reportage för ÖA om Anders och Kenta Nilsson och hela det svenska gänget som spelade där. Anders var väldigt bra, han tog med mig på träningar och matcher, och jag fick väl in en fot där. När jag kom till Expressen var ju alla de killarna med i Tre Kronor, så jag hade nytta av mina gamla kontakter. Jag lärde känna Pelle Lindbergh och alla de andra som spelade i NHL. Sedan rullade det på.
Gunnar Nordström har bevakat otaliga Stanley Cup-finaler, hockeyn i sex OS och i fyra Canada Cup-turneringar. Plus att han skrivit flera ungdomsböcker om hockey samt 2018 också boken ”Nicklas Lidström: The Pursuit of Perfection”.
– Gunnar Nordström har varit den mest inflytelserika hockeyskribenten i Sverige under nästan ett halvt århundrade och förtjänat respekten från generationer av spelare och läsare under den tiden. Det finns inget mer förtjänt val för att den förste från utanför Nordamerika att vinna Elmer Ferguson Memorial Award är Gunnar Nordström, sade Eric Duhatschek när han för invalskommitténs räkning meddelade vem tilldelats utmärkelsen 2026.
Priset delas ut vid Hockey Hall of Fame NHL Media Awards Luncheon i Toronto den 9 november.
Gunnar Nordström slår fast att han inte är någon expert på hockey, som tränare eller andra insiders inom sporten. Men att han ändå fastnat för den.
– Alltså, jag är inte så superintresserad av tekniska saker, jag är ingen analytiker som sitter och kollar statistik och jämför. Jag är ingen hockeyexpert. Jag är mer fascinerad och intresserad av människorna, att lära känna dem och skriva om dem: varför de lyckas, varför de blir så bra. [Expressens dåvarande sportchef Thomas ”Malmen” Malmqvist] brukade säga åt oss att ’skriv inte att ni är experter, ni är i bästa fall krönikörer när ni skriver krönikor. Annars är ni reportrar’. Det tog jag till mig.
Och din egen hockeykarriär, vad finns det att säga om den?
– Den kan vi väl glömma, tycker jag. Jag spelade lite juniorhockey i Åsele IK, men det var mer fotboll i division fem. Fast det blev inga stora framgångar i någon av sporterna.
Det var 1974 som Gunnar Nordström, då bara 20 år gammal, fick jobb på Ö-viks Allehanda som allmänreporter. Ganska snabbt blev det mer hockey:
– Jag pluggade på Umeå universitet några år, och då hade jag så’n tur att Anders Bengtsson som gjorde Tidningen Elitishockey hörde av sig och frågade om jag ville ta om hand om den. Det var 1980. Se’n kom ”Malmen” till mig under hockey-VM i Göteborg 1981 och erbjöd mig ett sommarvikariat på Expressen. Jag tog det eftersom Bengtsson inte var säker på hur han ville ha det med Elitishockey som kom ut en gång i månaden. Och på den vägen är det.
Första riktiga jobbet på Expressen blev ingen match i tvåan, eller någon som skulle kunna bidra med en bra story.
Gunnar kastades rakt in i hetluften. Första jobbet blev Canada Cup 1981.
– Jag fick åka med som extraman till Canada Cup för att krönikören Bertil Jansson inte var säker på om han ville åka. Jag skulle ordna ackrediteringen själv och om inte det gick skulle tidningen betala för en biljett till varje match och så skulle jag se matcherna från läktaren och förse Bertil med statistik - om han nu ändå bestämde sig för att åka.
– Ackrediteringstiden hade gått ut för två månader sedan, men efter tjat och smicker fick jag en ackreditering. Det var mitt första hockeyjobb för Expressen: Canada Cup i augusti 1981. Det var ju bingo. I december blev jag fast anställd.
Du är 73 år gammal. Sex år över pensionsåldern. Hur länge till ska du hålla på?
– Nja, jag är väl inne på sista svängen. Tidningen brukar fråga varje sommar om jag ska göra ett år till; hustrun som är några år yngre än mig skulle gå i pension förra året och då kändes det som att det var dags. Men så valde hon att jobba ett år till, så… jag ville inte sitta hemma och inte göra något. Jag har tagit det år för år, men vi får väl se nästa sommar om jag pensionerar mig. Det är väl inte omöjligt att det här blir det sista året.
– Vi har pratat om en lägenhet i Stockholm, och en stuga någonstans - och en stuga i skärgården kan man ju hyra.
Flytten hem till Sverige ska, i så fall, inte ske direkt när Gunnar meddelar Expressen att ”nu är det slutjobbat”. Han har bott in sig i USA i över 40 år.
Men varför just Los Angeles? Vill inte alla svenska journalister till New York?
– Jag kom till New York 1990, och då hade tidningen två korrar där. Jag jobbade i New York några år, sedan var vi hemma i tre år. 1995 fanns det inte längre någon plats för mig i New York, och då ville tidningen placera mig i Los Angeles.
– Då handlade det om film och nöjen. Efter några år ville tidningen att jag skulle flytta hem, men då hade vi fått barn och rotat oss, det var inget bra läge att flytta hem och vi gjorde en deal att jag skulle köra som frilansare i LA. Det var 1999 och efter ett tag droppade vi helt det där med nöjen och film. Sedan dess har det i princip bara handlat om sport för mig, och 90 procent om NHL-hockeyn.
Som New York- och Los Angeles-korre har Gunnar Nordström skrivit oräkneliga artiklar. Gjort oräkneliga intervjuer. Pressad på vilket som är det bästa jobbet, drar han sig till minnes ett inför VM i Helsingfors 2003.
– Jag fick både Peter Forsberg och Mats Sundin till VM 2003, skrattar Gunnar. Det var ju osäkert om de skulle komma, och jag ringde till Mats och frågade om han skulle spela. Han var inte säker, han kände sig sliten. Men han frågade om jag visste om Peter Forsberg skulle spela.
– Jag sade till Mats att jag skulle ringa och fråga Peter. ’Gör det. Och om Peter åker, så åker jag också’, sade Mats. När jag ringde Peter så var han osäker, också han kände sig sliten. Men han frågade om jag visste om Mats skulle åka. Jag berättade för honom vad Mats hade sagt, att om du åker, så åker han också. ’Ja, då åker jag väl’, sade Peter.
Det blev ett nytt samtal till Mats Sundin.
– Jag berättade att jag skulle skriva att båda två skulle åka till VM, men Mats blev alldeles förskräckt: ’det kan du ju inte göra, tänk om förbundet inte vill ta ut oss..?’ Jag frågade honom om han verkligen trodde att förbundet skulle tacka nej till Mats Sundin och Peter Forsberg? Jag skrev storyn, och det blev vår löpsedel. Det var så förbundet fick veta att Sveriges bästa spelare ville spela VM, säger Nordström med ett skratt.
Tre Kronor tog silver det året efter en förlängningsförlust mot Kanada, och efter den bragdartade vändningen när 1-5 knappt sju minuter in på andra perioden mot ett stjärnspäckat finskt lag, blev seger med 6-5 i kvartsfinalen. Både Mats Sundin och Peter Forsberg spelade avgörande roller i den matchen.
– Mats och Peter är ju spelare som jag följt i hela deras karriärer… och Nicklas Lidström. Det har varit så fantastiskt kul att följa dem från det att de var unga talanger till de stora stjärnor de blev.
Så vem blir nästa stora svenska stjärna i National Hockey League?
– Leo Carlsson. Han har en enorm kraft i skridskoåkningen när han bryter sig genom mittzon, han har ett bra skott och en enorm vilja. Han blir vår nästa superstjärna.
