De sju nya spelarna var också de första sju på isen – efter lagkapten Aleksander Barkov, förstås – som fick möjlighet att ta ett ärevarv med Stanley Cup-bucklan efter att Panthers besegrat Edmonton Oilers med 5-1 i match 6 och erövrat Stanley Cup för andra året i rad.
Det säger en del om hur väl integrerade “de nya killarna” blivit i truppen.
– Det kommer naturligt för våra ledande spelare att inkludera andra, sade Panthers ägare Vincent Viola. De är ledare som alltid sätter andra före sig själva. Det syns på och utanför isen. Det är speciellt.
Och det säger en del om GM Zitos förmåga att bygga en grupp av uppoffrande ledartyper, samt att identifiera rätt spelare att tillföra till den gruppen.
– Om du hade varit på besök i vårt omklädningsrum nu under morgonen och inte vetat något om vårt lag, hade du inte haft den blekaste aning om vilka de nya killarna i truppen är, sade Zito under finalseriens gång.
– Det säger ändå något.
Zito började smått under sommaren.
Han säkrade upp Nosek, Greer, Boqvist och Schmidt på lönetaksvänliga kontrakt för att, åtminstone tillfälligt, ersätta Ekman-Larsson (Toronto Maple Leafs), Montour (Seattle Kraken), Lomberg (Calgary Flames), Tarasenko (Detroit Red Wings) och Okposo (pension).
Men Panthers var ett svagare lag vid första pucksläpp 2024-25 än vad man varit när man besegrade Oilers i match 7 av Stanley Cup-finalen 2024. Det visste Zito. Managern hade identifierat två stora hål att fylla: en minutätande back som kunde bidra med liknande, eller bättre, kvaliteter som de Montour haft, samt en rutinerad, ledande forward med offensiv kapacitet som kunde fylla det tomrum som uppstått efter Tarasenko och Okposo.
Sagt och gjort, i samband med NHL Trade Deadline hämtades Brad Marchand (Boston Bruins) och Seth Jones (Chicago Blackhawks) in.