Brendan Shanahan tar farväl av Joe Louis Arena

DETROIT - Brendan Shanahan hade inte tänkt att åka skridskor i Joe Louis Arena under lördagen. Men Toronto Maple Leafs president fick höra att några av hans anställda hade bokat isen under eftermiddagen innan matchen mot Detroit Red Wings och det här var hans sista chans.
Så han lånade ett par skridskor av lagets tränare Mike Babcock, tog någons handskar och gick igenom utrustningen tills han hittade några högerfattade klubbor som såg någotsånär bra ut. Det slutade med att han bröt en av dom.

"Därför kommer jag inte att säga vems klubbor det var." sa Shanahan med ett leende.
Shanny spelade på egen hand. Han gjorde några mål, varav ett var en vacker fullträff via ribban. Trots att han bar en blå träningströja med Maple Leafs logo istället för en röd Red Wings-tröja och trots att han nu är 48 år gammal med grått hår och trots att han inte var helt nöjd över att "ha dissekerat" minnet av honom som spelare fick han komma tillbaka. Åtminstone för en timme.
Han blev ansiktet för de känslor som så många av oss har för det här stället oavsett om vi såg matcher här under vår uppväxt, jobbade här, tränade här eller spelade här. Vi visste alla att det här var den sista säsongen i The Joe. Men slutet har smugit sig på oss, och snart är det helt plötsligt här.
Nu när Red Wings är borta från slutspelet vet vi det med säkerhet. Efter det här är det tre matcher kvar; mot Ottawa Senators på måndag, Montreal Canadiens på lördag och mot New Jersey Devils nästa söndag.

Det är dags att insupa varje sekund innan Red Wings flyttar in Little Caesars Arena nästa säsong.
"Tankarna och känslorna var lite annorlunda." sa Shanahan. "Tankarna var mer 'Jösses vad mina ben och lungor gör ont.'. Känslorna var mer mot att det var slutet på en era. Hockeyspelare refererar till arenor som lador av tillgivenhet. Och för mig är det här en fantastisk gammal lada."
Red Wings flyttade från sin första gamla lada, Olympia Stadium, till Joe Louis Arena 1979. Många stora spelare har passerat här och Red Wings vann så mycket här under de efterföljande årtiondena. Den spartanska gråa lådan bredvid Detroitfloden utvecklade, som Shanahan sa "en egen personlighet."
Shanahan spelade en nyckelroll i att få folk att tänka på arenan med tillgivenhet. Red Wings hade ännu inte vunnit en Stanley Cup sedan 1955 när han kom till laget i en trade från Hartford Whalers den 9 oktober 1996.
Det var i The Joe som Shanahan tacklade målvakten Patrick Roy efter en närkamp innan Red Wings kom tillbaka och vann en fantastisk match tack vare ett övertidsmål från Darren McCarty. Han kan datumet utantill, precis som många andra i Detroit.
"När man spelade för Red Wings handlade allt om matcherna mot Colorado Avalanche." sa Shanahan. "Och alla minns naturligtvis matchen som svetsade samman oss som ett lag den 26 mars -97."
Det var i The Joe som Shanahan höjde Stanley Cup-bucklan för första gången två och en halv månad senare."
"Man undrar alltid om det någonsin kommer att hända, speciellt när man har kommit en bit in i karriären." sa Shanahan. "Så at då komma så nära och att till slut vinna titeln på hemmaplan är ett fantastiskt minne."
"Och i det laget, 1996-97, vann alla förutom Mike Vernon som vann med Calgary [1989] och Joe Kocur som vann med New York [1994] sin första Cup. Alla var på tårna men samtidigt lite osäkra och vi ville få det gjort."

Det var i The Joe som Shanahan vann sin tredje Stanley Cup med Red Wings 2002. Det var här som högtalarna spelade en irländsk jig när Shanahan gjorde mål - en av de bästa målsångerna som någonsin spelats. Det är här hans namn står på väggen tillsammans med de andra mästarna.
I The Joe hälsar folk fortfarande på Shanahan som om han är en del av familjen även fast han lämnade klubben som free agent 2006 och nu leder ett rivaliserande lag i Atlantic Division.
"En av fördelarna var att folk jobbade här länge." sa Shanahan. "När man kom hit möttes man alltid av bekanta ansikten."
The Joe är skönheten som….
Nåja, The Joe hade en fin personlighet. Den hade karaktär.
"Det var ingen skönhetsresa till omklädningsrummet. Det var ingen röd matta in i ett privat rum." sa Shanahan. "Det låg under läktarna och man fick ducka för bjälkarna och gå över ölstänkta golv. För mig var det en del av personligheten, en del av atmosfären i arenan. Det var inga sviter [nära isen] så man kände alltid fansens närhet. Jag tror att alla spelare känner en viss sorg varje gång en gammal arena stängs ned."
Njut av det medan du kan.