Jim Treliving. Respekten gjorde Pat Quinn speciell

Jim Treliving hade en väldigt lång vänskap med Pat Quinn. Den började när Quinn var president, general manager och tränare för Vancouver Canucks. Treliving, vice ordförande för Boston Pizza och T&M Group of Companies och en stjärna i TV-serien Dragons Den samt pappa till Brad Treliving, general manager i Calgary Fames, delar här sina tankar om Quinn som på måndag kommer bli invald i Hockey Hall of Fame.

Pat Quinn kommer att väljas in i Hockey Hall of Fame på måndag, den 14 november, och jag tycker det är väldigt försenat.
Anledningen till att jag säger så är för att han uppnådde så många milstolpar i sitt liv och har gjort så många bra saker för hockeyn. Han vann medaljer åt Kanada när vi hade gått länge utan att vinna några. Jag var i Salt Lake City när det hände 2002 och såg skillnaden han gjorde för laget. År senare, när de sa att han var långt ifrån sin "primetime" och att han inte skulle kunna träna de unga spelarna ledde han U18-landslaget till guld 2008 och JVM-laget till guld 2009.
Det största är att alla spelare och tränare han jobbat med under alla år respekterade honom. Jag tycker att respekten fanns där för att när han gick in i ett rum sa han: "det är så här vi ska göra" och alla visste vad deras jobb var. Jag tror att det är det som gjorde Pat Quinn speciell. Han är där uppe med alla de största. Det fanns en stor respekt för honom för han backade alltid dig till hans näsa började blöda.
Det var så han var mot sin familj och fru, Sandra, också.
Min och Pats vänskap går tillbaka till hans tid i Vancouver. Jag träffade honom första gången när vi golfade ihop på Dave Barr och Darcy Rotas golfturnering. Det var när Vancouver gick igenom en hemsk tid. De hade precis tagit in honom och Brian Burke. Hur dåliga de var då undrar ni? Vi satt på turneringen och han hade precis erbjudit biljetter till försäljning men ingen budade på dem. Det var lite pinsamt, vi skrattade åt det flera år senare när du inte kunde få tag på biljetter någonstans i Vancouver.

Pat var en fantastisk man. Jag hade mycket respekt för honom, han var en god vän och en fantastisk person att vara runt om. Vad man såg var vad man såg. Han var en ärlig man och om han inte gillade vad du sa eller gjorde sa han det. Han var den sortens person. Att få vara hans vän var en stor ära eftersom han var den typen av människa som man alltid ville ha runt sig.
Det var vad jag gillade med honom. Det var mycket irländskt i honom och vi hade alltid roligt ihop.
Pat älskade att berätta historier från dagarna han tränade och spelade. Han var en grym berättare. Det var en av sakerna jag gillade med honom. Jag har några stycken som jag minns så väl.
En av dem är från när vi träffades i Calgary efter en match. Vi träffades på Pallister Hotel. Han var där när jag kom och en kvinna kom rusandes till honom och sa: " Oh my god coach, jag älskar dig och vad du gör". Han svarade: "tack ska du ha" och sedan stod de och pratade ett tag. Sen sa hon: "Kan jag få din autograf Mr. Burns? Jag älskar dig". Han log och skrev: "Pat Burns", och jag tror fortfarande inte hon vet att hon pratade med Pat Quinn.
När han jobbade i Toronto hade jag också flyttat dit eftersom vi expanderat Boston Pizza i Ontario. Jag minns att jag var hos barberaren en dag och där hängde ett foto på Pat. Barberaren sa att det var han favoritspelare. Jag frågade om han sett honom spela men han svarade att han inte hade haft tid att gå. Jag råkade ha några biljetter över och han fick dem. Några dagar senare bad jag Pat att svänga förbi barberaren. Det gjorde han och gick in i salongen och sa: "Var är Walter?" och jag tror att Walter nästan svimmade. Pat satte sig, klippte sig och såg att det också hängde ett foto på Tie Domi på väggen och han sa till Walter: "han är inte så tuff". Vi skrattade gott åt det. Det var så Pat var. Han kunde prata med vem som helst.
Pat kunde vara riktigt tuff också. Jag minns att min son Brad, berättat om att han kunde känna doften av Pat första gången han kom till träningslägret i Vancouver. Pat gillade cigarrer och det var den doften han kände.
Det jobbigaste för Pat var när han mot slutet var borta från hockeyn. Han ville inte att folk skulle veta att han var sjuk, det var verkligen tufft för oss alla. Jag har fortfarande kvar hans telefonsvarare. Han bytte aldrig nummer när han åkte tillbaka till Vancouver och jag har fortfarande det på min telefon.

Vi pratade vanligtvis på fredagar. Jag vet inte varför men jag ringde den fredagen innan han dog och det gick till telefonsvararen. Jag sa att han skulle ringa mig när han kunde men han dog veckan efter och jag fick aldrig pratat med honom den sista veckan. Men veckan innan sa han att han mådde bra och att han skulle vara tillbaka ganska snart.
Han lät inte någon veta att han var väldigt sjuk. Jag säger ofta till de jag träffar att han var en riktig karlakarl. Han uppskattade de som var runt honom och jag tvivlar på att många människor som träffade honom inte kände samma sak för honom.
Han kunde gå in i ett rum med en närvaro genom att bara vara den man han var.
Pat Quinn var en fantastisk vän och är välförtjänt sin plats i Hall of Fame.