Innan match 4 mindes Jagr tillbaka på sin tid i Panthers, klubben han spelade för mellan 2015-17. Han mindes tillbaka på hur det var att spela i samma kedja som Barkov som då var i tidig 20-årsålder och ännu inte blivit den spelare som varit lagkapten längst tid i klubben. Han hade heller inte hunnit bli klubbens bäste poängplockare genom tiderna i både grundserie och slutspel, inte vunnit Selke Trophy tre gånger eller vunnit Stanley Cup.
Jagr fick frågan om han trodde att Barkov, nu 29 år gammal, hade blivit den spelare som han trodde han skulle bli när han spelade med honom och Jonathan Huberdeau under hans år i klubben.
– Nej, inte riktigt, sade Jagr.
Sen pausade han i nästan 15 sekunder och tänkte mer på frågan, analyserade i sin briljanta hockeyhjärna vilken spelare Barkov är nu, en tvåvägscenter av högsta klass och spelare som snittat mer än ett poäng per match (611 på 552 matcher) sedan Jagr lämnade klubben efter säsongen 2016-17.
– Att vara den bästa defensiva spelaren, och då spelade jag med Ron Francis, är en gåva. Det är också en gåva att kunna vara en offensiv spelare med så mycket skicklighet och talang, och så en defensiv spelare på det, man måste offra i offensiven för att försvara och det är inte många som kan göra det. Så det är lite överraskande för mig (vad Barkov blivit), men när jag tänker på det överraskar det mig inte, för kom ihåg, han anpassade sig efter mig, sade Jagr.
Jaromir Jagr kom till Panthers via en trejd från New Jersey Devils den 26 februari 2015, elva dagar efter att han fyllt 43 år. Han var alltid en spelare som kunde sakta ner tempot i spelet, som kämpade i närkamper längs sargen, som behövde ha sina kedjekamrater nära sig och inte utspridda i zon.
På den tiden var Barkov 19 år. Huberdeau var 21.
– Jag kunde inte anpassa mig efter dem. De var snabba. De spelade ett annorlunda spel. Men de visste att vår kedja skulle klicka om de anpassade sig efter mig för jag kunde inte öka tempot. De kunde sakta ner men jag kunde inte köra på ett annat sätt så de behövde anpassa sig efter mig och som center behövde ”Barky” göra det, sade Jagr.
Barkov gjorde en uppoffring för att göra det menar Jagr och den uppoffringen var ett bevis på att han kunde vara en osjälvisk spelare, precis det som behövdes för att bli den bäste defensive forwarden i sporten.
Barkov vann Selke Trophy den här säsongen för andra gången i rad och tredje sedan 2020-21.
– Om ”Barky” kunde anpassa sig till mig, då betyder det att han kan anpassa sig till det defensiva. Det betyder att han kan offra sig själv. Han kan offra offensiv för defensiv. Det är en gåva. Du vet, man kan vara självisk, men han är inte det. Han hade en attityd att anpassa sig, vilket är ganska coolt, sade Jagr.
Jagrs påverkan på Barkov är djupare än så; han visade sin arbetsmoral och lärde honom olika nyanser i träningen som Barkov nu har som en del av sin rutin.
– Saker som att skjuta en medicinboll in i en vägg. Allt han gjorde var för att spegla det han gjorde på isen. Om man gör knäböj med en skivstång, det är inget man gör på isen. Han gjorde nog det, men han gjorde så många saker med klubban i gymmet. Han gjorde många saker med sina skridskor på i gymmet, sade Barkov.
53-årige Jagr gör fortfarande det som spelare och ägare för laget i sin hemstad Kladno i Tjeckien.
– Jag har inte skridskorna på mig på gymmet, men jag gör många saker med klubban under somrarna. Jag sätter vikter på klubban och går omkring. Det är för core-muskulaturen. Det ger stabilitet. Klubban är tyngre så man känner att man måste vara starkare. Han använde vikter på anklarna eller viktväst på träningarna, och när man tar av den är man så mycket lättare. Jag använder inte det på is, men jag gör det utanför, sade Barkov.
Jagr ler när han får höra att Barkov tar efter hans träningsmetoder.
– Det är en fördel och han är tillräckligt smart att komma på det. När man blir äldre vill man inte lägga för mycket energi på saker som man inte använder till 100 procent ute på isen, för det är slöseri med energi. Innan jag gör något måste jag tänka på det och vad jag än gör så är det 100 procent hockeyrelaterat. Det vet han redan nu, sade Jagr.
Barkov säger att han inte lämnade Jagrs sida under de tre år som de var lagkamrater.
– Jag kollade på honom hela tiden, varenda sekunder, vad ska han göra nu?
De var på hallen och tränade på gymmet i timmar efter träning och matcher. Jagr skojade om att deras flickvänner på den tiden väntade tillsammans på dem, och var inte så glada över hur lång tid det tog för dem att duscha och bli klara.
– Det är som är viktigt är att man kunde se att han ville bli bättre så han lyssnade och jobbade. Allt jag gjorde, gjorde han. Jag behövde en partner att jobba med. Att göra det själv är ganska tufft. Efter träning eller match var han här kanske till och med längre än mig, sade Jagr.
Och sen var det alla lektioner i att vara stark mentalt.
– Det finns ett ögonblick som jag minst. Vi hade det tufft ute på isen. Vår coach då, (Gerard) Gallant, sade till oss att: ”Hey, ni måste spela bättre”. Jagr sade till mig: ”bry dig inte om det, vi kommer göra mål i tredje perioden och bli hjältar”. Vi gjorde mål i tredje perioden och allt var lugnt. Det jag lärde mig från det är att om man gör en dålig match eller om saker och ting inte går ens väg, så finns alltid nästa byte. Bara fokusera på nästa byte, nästa sak man ska göra, sade Barkov.
