Under juni kommer NHL och NHL Players Associations gemensamma initiativ Hockeyn är för alla (Hockey Is For Everyone) att fira och uppmärksamma Pride Month. Alla 32 NHL-klubbarna, våra veteraner och nuvarande spelare kommer att delta i pride-evenemang, inklusive parader, över hela Nordamerika. Som en del av Pride Month kommer NHL.com att dela berättelser om hockeygemenskapen HBTQI+.
Därför väntade jag i tio år med att komma ut
LNH.com-skribenten Guillaume Lepage om varför det är viktigt att få vara sig själv och inte behöva gömma sig
Idag ger vi er en artikel från Guillaume Lepage, skribent på vår franskspråkiga hemsida LNH.com. Guillaume Lepage har bevakat många av ligans aktiviteter under de senaste fem åren. Bland dem den senaste Western Conference-finalen, Montreal Canadiens matcher och nu också om hur läget är inför inför den årliga NHL-draften.
Det här är hans historia:
"Tio år. Det tog mig tio år att övervinna min rädsla och mina farhågor, och komma till slutsatsen att jag kunde fortsätta att utöva mitt jobb som journalist i hockeyvärlden utan att behöva gömma mig bakom en mask, bara genom att vara mig själv: öppet homosexuell.
Under den här ett decennium långa personliga resan och processen att acceptera faktum, frågade jag mig själv hela tiden om den människa jag verkligen var skulle kunna klara att gå igenom alla nödvändiga steg för att äntligen känna sig bekväm i en miljö som är känd för att vara en smula konservativ.
Även om jag numera är väletablerad inom mitt område, ställde jag mig hela tiden samma fråga. Om och om igen. Fram till förra sommaren.
Allt förändrades den 19 juli 2021. Det var den dagen då Luke Prokop blev den första aktive spelaren med ett NHL-kontrakt, att komma ut som homosexuell. När jag såg allt stöd Luke fick, och positiva reaktioner från alla hörn av hockeybranschen, bestämde jag mig för att det var dags. Jag var redo, och det sista hindret som höll mig tillbaka hade precis fallit.
Två dagar senare hade jag kommit ut inför min familj, mina vänner och några kollegor. Känslomässigt var det en utmattande process, men den fick positiva efterverkningar. 30 år gammal har jag aldrig varit lyckligare, mer uppfylld och känt mig närmare alla de som finns runt omkring mig än under det senaste året.
Jag har inget att dölja längre. Jag går inte längre på äggskal eller anpassar det jag vill säga efter ett visst sammanhang.
På det sättet är min berättelse inte annorlunda än den är för alla som kommit ut under något skede av sina liv. Eller från dem som ännu inte känner sig riktigt redo att göra det. Det som skiljer min berättelse från många andras, är det faktum att den för alltid kommer att kopplas till hockeyn, på gott och ont.
Jag älskar min sport och jag älskar mitt jobb. Jag vet att det fortfarande finns mycket utrymme för förbättringar när det gäller mångfald och inkludering, men det faktum att fler och fler medlemmar i hockeygemenskapen känner sig bekväma med att dela sin historia är ett uppmuntrande tecken på framsteg.
Men det kan inte stanna där.
Representation betyder mycket.
Jag skriver detta och när samtidigt förhoppningen att det ska innebära ytterligare ett steg framåt. Mitt mål är inte att placera mig själv i rampljuset, det ligger verkligen inte i min natur att göra det, utan bara att lägga min röst till de få som har haft modet att komma ut i hockeyvärlden.
Det finns vissa som kanske säger att detta är mitt privatliv, och att jag bara ska dela detta med min närmaste krets. Men representation spelar roll. När man ser någon blomma ut på ett personligt och professionellt plan efter att ha slagit in på en väg som liknar den man själv planerar att gå, då kan man verkligen fråga sig själv: varför inte också jag?
Det är viktigt att göra det. Och mer så eftersom antalet förebilder för sexuell och könsmässig mångfald i hockeygemenskapen, och i sportmediebranschen i allmänhet, inte är särskilt många. Långt därifrån. Luke Prokop var min förebild och nu hoppas jag att min egen berättelse kan hjälpa åtminstone en person att må bättre med sig själv. Och att acceptera sig själv som han eller hon är.
Hade jag läst ett sådant vittnesmål som Luke Prokops medan jag fortfarande studerade, så hade kanske tanken på att arbeta inom sportbranschen utan att hela tiden behöva dölja den delen av mig, kunnat få växa fram i mitt inre och mitt sinne. Jag kanske inte skulle ha behövt beröva mig själv en massa fantastiska upplevelser i 20-årsåldern. Listan över alla 'kanske' är lång.
Om jag nu ska vara helt ärlig är jag fortfarande lite orolig över hur det här med att komma ut en andra gång ska tas emot. Det är ju lite mer offentligt den här gången. Jag måste erkänna att jag undrar om uppfattningen om mig hos alla de människor jag arbetat med och knutit starka band till under det senaste decenniet, kommer att förändras? Jag hoppas att vi år 2022 har kommit förbi något sådant.
Men det spelar egentligen ingen roll. För mig känns det nödvändigt att få igång diskussionen om de här frågorna inom sportbranschen. Vi måste fråga oss själva varför det fortfarande finns för många spelare och människor i branschen som väljer att leva med hemligheten. Vi måste fundera på hur vi kan förändra kulturen och visa mer öppenhet. Om min berättelse kan bidra till att öka medvetenheten om de här frågorna bland dem som arbetar i vår bransch, då kommer redan det att vara en vinst. Resten är egentligen sekundärt.
Det finns ingen bra anledning till att människor ska hindras att leva sina liv fullt ut för att de är rädda för hur andra människor ska döma dem. Det finns ingen bra anledning att vänta tio år med att försöka hitta din plats inom det område du valt att göra karriär inom, innan du kan hävda dig själv. Det finns ingen bra anledning att inte kunna säga det högt och tydligt: Jag är gay. Och jag är stolt.
