Ottawa ska vara stolta över sin insats

Under den tidiga fredagstimmen, svensk tid, tog Ottawa Senators slutspelssaga slut. Laget, ledda av kaptenen Erik Karlsson, missade en plats i Stanley Cup-finalen på målsnöret efter ett övertidsdrama mot Pittsburgh Penguins.
Bittert för Senators förstås men de kan ta semester med huvudet högt, framför allt lagkaptenen själv.

Om det var någon av er som funderade över Landsbro-sonens kapacitet inför slutspelet behöver ni inte undra längre. Han dominerade och ledde nästan ensam sitt Senators genom de första två rundorna. Bidrog han inte i målen framåt, spelade han lugnt och behärskat bakåt. Med sina två assist i den avgörande matchen slutade Karlsson på 16 stycken, ett slutspelsrekord för Ottawa, och med totalt 18 poäng vann han den interna poängligan.
Att han dessutom gjorde det på ett ben, nästan i alla fall med tanke på de två stressfrakturerna han spelat med i sin vänstra häl, är om möjligt än mer imponerande.
Karlssons majestätiska spel och ledarskap, som han fått beröm för flera gånger av tränaren Guy Boucher, smittade av sig på hans lagkamrater och ju längre det här sagolika Senators-slutspelet led chippade fler spelare in och bidrog till framgångarna.
Men oavsett hur bra detta Senators presterat har de felat någonstans - de nådde ju trots allt inte det ultimata slutmålet.

Faktum är att Karlsson har varit det enskilt viktigaste namnet och kanske har han till och med dragit ett litet för stort lass i Senators. Hans 18 poäng är tre fler än Bobby Ryan men sedan är steget sju ner till Mike Hoffman och Derick Brassards elva. Jämför det med Penguins som har både Evgeni Malkin och Sidney Crosby över 20-poängsgränsen och ni förstår skillnaden.
Att en back vinner poängligan gör givetvis ingenting men det är i att förbättra den offensiva spetsen som Senators har ett arbete att göra under sommaren som nu kommer. Ser man till de andra tre konferensfinallagen (Penguins, Anaheim Ducks och Nashville Predators) har samtliga tre forwardsstjärnor i toppen av sina poängligor.
Backsidan är redan stabil, med Karlsson, Dion Phaneuf och ett par redan etablerade back-kuggar och med Cody Ceci och Fredrik Claesson, som under våren visat att de håller hög NHL-klass, finns det dessutom något att bygga på.

Bouchers spelsystem har också redan visat sig vara framgångsrikt oavsett hur det sett ut eller vad fans och experter tyckt om det.
Kan Ottawa-ledningen hitta en eller två spetsspelare till det offensiva ledet och dessutom förädla några av nuvarande forwards som Jean-Gabriel Pageau, Mike Stone eller Colin White skulle Bouchers mannar kunna göra en liknande resa redan till nästa säsong.
Karlsson var givetvis arg och besviken efter förlusten men hittade också positiva delar i det hela.
"Det var längesedan den här organisationen var i den här positionen som vi är i nu" sa Karlsson.
Och givetvis har han all anledning att se det positivt.
Senators resa är beundransvärd med tanke på hur säsongen sett ut för dem. De var utan forwarden Clarke MacArthur under stora delar av säsongen med en hjärnskakning och målvakten Craig Anderson tog en tvåmånaders paus för att vara med sin cancer-sjuka fru Nichole. Men trots bedrövelserna har de hittat ett sätt att överleva.

Senators, som slutade femma i Atlantic Division, slog ut Boston Bruins och New York Rangers i de två första rundorna och ledde konferensfinalen mot Penguins med 1-0 och 2-1 i matcher innan de förlorade tre av de fyra sista matcherna.
Senators förlorade mot ett bättre lag den här gången men det är inte enbart Karlsson som kan hålla huvudet högt.
Hela organisationen Ottawa Senators kan göra det. För det här är en säsong de kan bygga vidare på.