När Al MacInnis lyfte St. Louis till stordåd

Efter att NHL på grund av oron kring spridningen av coronaviruset valt att pausa säsongen 2019-20 från och med den 12 mars, kommer NHL.com/sv fortsätta producera eget material. I dag blickar vi tillbaka i tiden i serien "Motivational Mondays". I den här artikelserien tar vi er igenom historiska händelser och hur en spelare eller ledare skulle kunna ha motiverat sitt lag.

Med St. Louis Blues Stanley Cup-triumf i färskt minne kan det vara skäl att påminna om en av lagets mest minnesvärda matcher.
En på sitt sätt sedelärande historia om vad en utvisning i det ena laget, och en vältalig och motiverande spelare i det andra, kan innebära.
En historia inte från Blues slutspelsfärd 2019.
NHL.com/sv tar er istället med till slutspelet 1998.
*** ***Läs också: [När Thornton lyfte Sharks till mäktig vändning ]
Efter en tredjeplats i Central Division, efter Dallas Stars och Detroit Red Wings, hade St. Louis tagit sig till slutspel om Stanley Cup för 19:e gången på raken. I första omgången väntade tvåan i Pacific, Los Angeles Kings.
Kings med tuffe backen Sean O'Donnell.
Blues med hårdskjutande backen Al MacInnis.
I den första matchen hade Blues kört över sin motståndare: 8-3 sedan Blues gått från 2-1 till 6-1 i mittperioden. I match två fick Blues jobba hårdare. Det blev seger med 2-1, sedan Jim Campbell avgjort 11.37 in på tredje perioden.
Nu vände matchserien från Kiel Center (nuvarande Enterprise Center) i St. Louis till Great Western Forum i Inglewood, en svensk halvmil öster om Los Angeles stadskärna.
Nu hade också Kings chansen att vända matchserien. De visade att de ville ta den. I alla fall till en början. Anförda av Luc Robitaille gjorde Kings 2-0 i första perioden. Sedan trädde Sean O'Donnell in i handlingen. Dubbelt upp.
Först genom att göra 3-0 i andra perioden, framspelad av Robitaille och Aki-Petteri Berg. Sedan tvingades han sitta fem minuter i utvisningsbåset sedan O'Donnell startat ett slagsmål med Blues Geoff Courtnall som åkt på Kings målvakt Jamie Storr. Matchklockan hade nått 8.34 när O'Donnell lämnade isen. Då var Al MacInnis redan i gång i Blues-båset:
"Det är nu vi har chansen. De tror att det här är klart. Det är det inte. Vi ska ligga på stenhårt nu, vi ska inte ge dem en enda sekund, inte en enda meter. Kan vi få in ett mål snabbt så blir de nervösa, de kommer att göra misstag. Låt pucken gå, skapa förvirring och trötta ut dem", sa MacInnis.
Så kan det mycket väl ha gått till. För Al MacInnis kunde sin hockey. Den då 35-årige backen från Inverness i kanadensiska provinsen Nova Scotia, var inne på sin 17:e säsong i National Hockey League. Karriären hade inletts i Calgary Flames. 1986 hade MacInnis varit med och förlorat Stanley Cup-finalen mot Montreal Canadiens. 1989 hade han vunnit finalen mot Montreal. 1994 trejdades MacInnis till St. Louis. Han fick direkt ta en av de ledande rollerna som assisterande kapten.

Han ledde laget i omklädningsrummet, på isen och mellan säsongerna. Backen Andrew MacDonald, som mellan 2008 och förra säsongen spelade nära 600 matcher för bland andra New York Islanders och Philadelphia Flyers, kommer från en liten stad nära Al MacInnis födelseort i Nova Scotia. Han känner väl MacInnis förmåga att motivera.
- Det är ingen överdrift att säga att Al MacInnis är en viktig gestalt för alla hockeyspelare från de trakterna, sade MacDonald i en intervju för några år sedan.
- Han blev en superstjärna. Han kom från ett litet ställe och han visade att alla hade en chans. Man hörde alltid berättas om hans arbetsmoral; så snart säsongen var över så började han förbereda sig på nästa. Han bidrog med massor av motivation och inspiration för folk därhemma, sade MacDonald om MacInnis.
Trots att tredje perioden i den tredje matchen mot Kings bara hade pågått i åtta och en halv minut, hade MacInnis redan loggat mer än 23 minuter i matchen.
Men han visade ingen trötthet. När domaren Don Koharski blåste igång powerplay-spelet fanns MacInnis på isen. Han manade på sina lagkamrater:
"Kom igen. Ligg på. De är en man kort. Ge dem ingen vila. Trötta ut dem. Låt dem betala. Ös på mot mål. Nu vänder vi det här".
Sedan Pierre Turgeon snurrat runt med Kingsspelarna vid sidan av målet fick MacInnis pucken och sköt. Storr lämnade retur. Pascal Rheaume stötte in 1-3 efter 9.59. Brett Hull lade retfullt enkelt in 2-3 efter 11.03 sedan Jim Campbell passat från bakom Kings mål. Efter 11.30 röjde MacInnis bort Kings enda chans att öka på ledningen. Under halvminuten som följde sköt MacInnis, som direkt vänt spelet och tagit in pucken i anfallszon, tre skott mot mål. Fjärde gången vinklade Pierre Turgeon in pucken, högt under ribban. 0-3 hade blivit 3-3. Efter 13.06 delade Terry Yake ut nådastöten med sitt första slutspelsmål: MacInnis tog hand om pucken direkt efter tekning, hittade Steve Duchesne med en precis passning. Pucken gick vidare till Terry Yake som fick in den under Jamie Storr.
Följ oss på [Facebook och Twitter för ytterligare exklusivt material och NHL-nyheter!]
0-3 hade blivit 4-3. På tre minuter och åtta sekunder hade Blues gjort fyra PP -mål och vänt en till synes säker förlust till en härlig seger.
När matchen var slut hade Al MacInnis spelat 31.25, därav 11.35 i power play och 5.42 i numerärt underläge. Han var den store segerorganisatören i Blues.
Los Angeles tänkta strålande comeback hade förbytts till ett snöpligt nederlag. En förlust spelarna tog med sig in i den fjärde matchen: de var märkta av stundens allvar. Blues kunde gå upp till 2-0 och trots en reducering i tredje perioden vinna matchen och matchserien med 4-0. MacInnis tog det lite lugnare i den fjärde matchen: "bara" 27.31 i istid.
Blues avancerade in i slutspelets andra omgång. Där blev det dock tvärstopp mot blivande Stanley Cup-vinnarna Detroit.
Också ett lag fyllt av goda motivatörer och inspiratörer.