Kim_Davis

Oavsett vem som vinner Stanley Cup, när den delas ut eller var det sker kommer 2019-20 alltid bli ihågkommen som säsongen då ishockeyns kollektiva medvetande väcktes gällande frågor som ras, partiskhet och privilegium.

Redan innan George Floyds tragiska död och de efterföljande protesterna mot polisbrutalitet - många demonstrationer vilka skedde i NHL-städer - pågick stora förändringar inom ligan samt dess klubbar, spelare och partners.

Det historiska ögonblick vi nu befinner oss i erbjuder en möjlighet för ishockeyn att accelerera detta förändringsarbete och utrota alla spår av systematisk rasism, blottlägga tidigare dold partiskhet och lyfta sporten till en ny nivå av kulturell tillgänglighet.

Nyligen publicerade uttalanden från klubbägare, ordförande, general managers och tränare i NHL har "frigjort" ligans nu aktiva spelare att högröstat uttrycka sina värderingar. I en sport som annars varit känd för sitt "laget först"-tänk och kännetecknats av en motvillighet att ta tag i känsliga sociala och politiska frågor har denna förändring varit kraftig och välkommen. Vad som tidigare ofta rörde sig om ett fåtal röster (inte sällan pensionerade svarta spelare som berättade om sina upplever i försiktig ton) har nu förvandlats till en högljudd, mångkulturell kör av röster runt om i ligan som, stärkta av den världsomspännande sociala rörelse som växer, ser en möjlighet att utrycka sina åsikter om ligans nuvarande status.

Den röda tråden är tydlig: alla vi som tillsammans skapar denna sport kan bli bättre versioner av oss själva och utnyttja våra positioner, privilegier och plattformar till att skapa en helhjärtat inkluderande omgivning.

NHL har länge använt sig av frasen "Hockey is for Everyone", inte som ett uttryck för dagens verklighet, utan som ett tecken på vår sårbarhet och vår vision för framtiden. Trots att sporten idag inte är känd för sin mångfald är det min övertygelse att den har potential att bli den mest inkluderande sporten i världen.

Vi kommer fortsätta jobba mot denna vision, även om vi är medvetna om att förändring tar tid. Det kräver att vi investerar i detta på lång sikt. För att genuin förändring ska slå rot krävs en aldrig tidigare skådad hängivenhet, ansvarsutkrävande och mod.

Som tur är för oss är hockeykulturen byggd på dedikation, uthållighet och lagarbete. Vi kommer behöva alla dessa attribut - och mer. Vi kommer behöva sportens ödmjukhet, dess förmåga att hantera komplexa situationer och dess motståndskraft.

Det finns en enorm kapacitet för godhet inom hockeykulturen, speciellt med den livserfarenhet och karaktär som ofta byggs inom sporten. Trots det har uppfattningen varit, och i vissa fall verkligheten - baserat på historieböcker, symbolik, handling och brist på handling - att sporten och dess fördelar inte når ut till alla, även om det inte funnits specifika regler eller bestämmelser som nekat någon.

För att bli en sport för alla krävs det att de individer som idag finns inom sporten, inom ishockeyns "stam", är medvetna och tydliga kring den kultur och omgivning de skapar - och är proaktiva i sina kontakter med underrepresenterade folkgrupper.

NHL och dess klubbar är inte blinda för det faktum att sporten, som den ser ut idag, är överväldigande vit - från isen till styrelserummen. Under de tre år jag jobbat för ligan, som den högst rankade svarta individen (och kvinnan) på affärssidan, har jag inga som helst tvivel om att den absoluta majoriteten av de som idag innehar maktpositioner inom hockeyn har goda hjärtan, goda intentioner och en vilja att jobba hårt för att förändra synsättet hos deras anställda och fans. Jag är också säker på att den absoluta majoriteten av dessa ledare inom sporten nu förstår hur demografiska, kulturella och sociala förändringar kan stärka ligans tillväxt på lång sikt.

Så, hur kom vi till den här punkten?

Vid ett tillfälle i sportens historia var ledande affärsmän av åsikten att eventuella barriär till sporten var rent socioekonomiska (det kostar för mycket för "dem" att köpa utrustning eller hyra träningstid på en rink) eller geografiska (det finns inga hockeyrinkar i "deras" områden), utan att förstå de underliggande sociala och kulturella sammanhangen. Under dessa förlegade antaganden - och en felaktig uppfattning om att ras/etnicitet och inkomst är oundvikligt sammankopplade - blev hockey förknippat med välgörenhet för många av de vars hudfärg inte var vit.

Genom generationerna blev detta en självuppfyllande profetia då sporten - som ofta går i arv - blev tillgänglig för "vissa" men inte för "andra". Sporten förblev vit och mansdominerad under många år.

Sporten föddes och har sina rötter i arbetarklassen. Tyvärr har de senaste årens professionalisering och specialisering på ungdomshockeynivå skapat invecklade och dyra elitistiska system som än tydligare separerat ungdomar mellan de som "har" och de som "inte har". Samtidigt som vi jobbar med att identifiera lösningar på dessa problem, måste vi även ha modet att se och förstå det som sker i vårt samhälle när det kommer till själv-segregering, diskriminering och hur det påverkar hockeyn. Dessa "obekväma konversationer" kommer frigöra oss att bygga en bättre framtid.

Hockeyn utvecklas konstant, genom individuell upplysning gällande ämnen som kulturell kompetens, omedveten partiskhet och inklusivitet. Genom detta arbete framkommer en ny förståelse: sportens tillgänglighet påverkas av kulturella faktorer, och den ofrånkomliga effekt diskriminerande språk och beteenden har på hela grupper - specifikt icke-vita, men också LGBTQ-gemenskapen, infödda befolkningar och andra marginaliserade grupper.

Vi måste börja lyssna till, och förstå upplevelserna från, alla människor - även de som inte känt sig välkomnade inom vår sport. Vi ska inte agera defensivt när vi får kännedom om dessa negativa upplevelser. Vi ska inte söka berättigande. Vi ska uppskatta det mod som krävs när minoriteter uttalar sig i en övervägande vit och maskulin omgivning. Vi ska inte döma, utan istället sträva efter att bli mer empatiska.
Ingen ska lida i tystnad på någon nivå av vår sport. Ingen ska känna att sporten de älskar inte stöttar dem när de ställs inför diskriminerande situationer.

Vi kan inte bara vänta på att Akim Alius erfarenheter ska komma upp till ytan för att öppna en dialog, eller låta spelare som Evander Kane ensamma mana på förändring. Vi kan heller inte enbart förlita oss på svarta tidigare spelare i ligan som Kevin Weekes, Anson Carter, Bryce Salvador, Jamal Mayers eller Willie O'Ree att dyka upp på ungdoms- eller knattehockeyläger för att knyta an till barn som har en annan hudfärg än vit. Vi behöver att alla våra vita allierade - de som har betydande makt inom sporten (spelare och affärsledare) - att utnyttja privilegier på rätt sätt.

Sporten har en skyldighet till de spelare av alla raser, trosbekännelser och sexuella läggningar som berätta om sina upplevelser. Vi kan och ska bli bättre, som liga och som sport.

Som liga kommer vi skapa nya möjligheter och trygga omgivningar för NHL-spelare att kunna uttrycka sig. Vi välkomnar eftertänksamma, fredliga och positiva ställningstaganden och handlingar som ytterligare främjar sociala framsteg för sporten och för världen.

Vi kommer vidare skapa en mångfacetterad plan på såväl topp- som gräsrotsnivå som konfronterar rasism, partiskhet och diskriminering och därigenom bygga upp en sport som har inklusivitet som grund.

Vi är i processen att bilda mångfalds- och inklusivitetsråd och kommittéer, bestående av beslutsfattare, coacher, spelare och individer med inflytande på sportens alla nivåer. Dessa individer kommer ta fram lösningsorienterade tankesätt för hur sporten på ett bättre sätt kan nå ut till anställda, fans, spelare och ungdomshockeyfamiljer från underrepresenterade demografiska samhällen.

Vi har stärkt vår nolltoleranspolicy för rasistiskt språk och beteende. Vi utvecklar en ny "Hockey Culture Hotline", driven av en fristående tredje part, där individer med relevant information kan anmäla olämpligt beteende - gällande alltifrån otillbörligt utnyttjande av maktposition, till diskriminering och annat - så att det i slutändan kan stävjas.

Vi fortsätter att uppmuntra och stötta hockeyns hela ekosystem (från ungdomsnivån till proffsnivån) i deras arbete med att lyfta inklusivitet i deras respektive organisationer. Vi kommer även fortsätta att tillhandahålla riktlinjer och råd för hur de bäst går till väga med detta.
Sist men inte minst kommer vi fokusera nedåt, på de allra yngsta, genom robusta program som kommer ha långsiktig och hållbar effekt - vilket kommer skapa en "pipeline" av deltagare, fans och anställda med mångkulturell bakgrund. Detta initiativ innebär att vi stärker våra kopplingar till ungdomshockeyprogram, speciellt de som specifikt riktar sig mot "icke-traditionella" hockeyintresserade. Det innebär att vi skapar en allians av icke-vinstdrivande program som riktar sig till historiskt sett marginaliserade grupper. Och det innebär att vi torgför en reformerad inställning till existerande liga- och klubbprogram, som exempelvis Learn to Play, där vi kommer vara noggrannare sett till vilka familjer vi rekryterar.

Deltagandet i sporten är inte knutet till det som sker på isen, och det är inte heller vi. Vi kommer kraftigt öka vårt stöd till land- och gatuhockey ("bandy") på skolor och fritids i områden med mångfald, där det historiskt sett saknats tillgång till detta. När det gäller landhockey kommer vi öka möjligheterna för den generation av barn som idag räknas som "majority minority" att spela.

Det är vår uppfattning att program som dessa bara är så bra som de människor som utgör dem. Där ser vi värdet i mångfaldig även på affärssidan. Inom detta område behövs förbättring på alla nivåer - från hockeymedia till utrustningstillverkare och allt däremellan. Det är vår ambition att bygga samarbeten och plattformar som förändrar sättet vi rekryterar, anställer och utvecklar våra talanger, från praktikanter till erfarna chefer. NHL bryter ner sina traditionella rekryteringsprocesser och kommer istället fokusera på individer från alla möjliga olika bakgrunder så att vi kan utveckla sättet vi tänker, skapar och arbetar på. Mångfald är nyckeln till vår framtida innovation.

Vi är högst medvetna om de demografiska förändringar som sker i Nordamerika och den påverkan mångfald kan ha på affärsutveckling, men samtidigt förstår vi att processen med att bygga förtroende och tillit inom underrepresenterade grupper kräver sårbarhet, äkthet och tid. Vi kan bygga vidare på våra ärade traditioner samtidigt som vi skapar nya, delade upplevelser som välkomnar och hyllar individualitet och kultur.

Kommer vi lyckas? Ja, det är klart vi kommer. Även om utveckling förstås inte är en rak linje. I poeten Nikki Giovannis ord: "Mistakes are a fact of life: It is the response to that error that counts."

Till syvende och sista handlar det, precis som när du lär dig att åka skridskor, ju om att resa dig upp när du ramlar. Om och om igen.

Vi kommer arbeta varje dag för att öka sanningshalten i påståendet att hockey faktiskt är för alla; "Hockey is for Everyone".