Campbell växer i rollen i Kraken

Som en del av NHL:s Women's History Month, ,har vi satt oss ner med Jessica Campbell, som är inne på sin andra säsong som assisterande tränare i Seattle Kraken. Campbell blev den första kvinnan att ta plats i ett NHL-bås som assisterande tränare då Kraken, inför förra säsongen hämtade över henne från Coachella Valley Firebirds i AHL. 

Jessica Campbell trivs med utmaningen att försöka få Seattle Kraken att kvalificera sig för Stanley Cup-slutspelet för andra gången i klubbens femåriga historia. 

– Att ta oss till slutspel och göra ett försök att gå riktigt långt är vad vi haft som målsättning hela säsongen, säger Campbell till NHL.com/sv. Men det är en tuff liga och det är inte enkelt att vinna matcher. Alla lag kan slå alla. Det ser vi varje kväll. Vi har satt oss i ett läge där vi kan spurta och kämpa om en slutspelsplats. Det känns spännande att vara i den positionen. 

Kraken (32–29–11) ligger två poäng bakom Nashville Predators (34–31–9) i kampen om den andra wildcardplatsen till slutspelet från Western Conference inför deras match mot Edmonton Oilers i Rogers Place på tisdag (Viaplay 03:00).

– Jag vet hur det känns att inte ha chansen att nå slutspel. Det är en annan stämning och energi i laget, säger hon. Inställningen skiftar när det inte finns något att sträva mot. Vi gjorde en riktigt stark första halva av säsongen innan uppehållet för Vinter-OS i Milano Cortina 2026. Uppehållet innebar olika utmaningar för alla lag och efter OS hade vi en liten våg av motgångar som vi fått jobba oss igenom. Nu fortsätter vi att sporra laget att ta sig an utmaningarna och göra en stark avslutning.  

Kraken fortsätter sitt arbete med att etablera sig i NHL och det gör också Campbell i sin roll som tränare. För NHL.com/sv berättar hon vilka erfarenheter hon fått så här lång, hur det var att ta klivet från AHL till NHL och att hon hoppas att fler kvinnor får chansen inom hockey. 

Du är inne på din andra säsong i NHL. Vad har du lärt dig under den här tiden? 

– Jag är väldigt stolt över att vara i den positionen jag är i. Jag älskar att göra det jag gör. Jag älskar utmaningen som spelschemat i NHL innebär för gruppen och att få jobba med spelarna. Varje dag ser jag ut över omklädningsrummet och ser de bästa spelarna i världen. De är mästare på sitt hantverk och det är häftigt att få jobba tillsammans med dem och stötta dem. Samtidigt stöttar de mig och får mig hela tiden att utvecklas till att bli bättre som tränare och som person. Det är väldigt kul.

Sedan mitt första år känner jag att jag har vuxit genom att vänja mig vid de krav som den här ligan ställer. Jag försöker leva upp till den standarden varje dag och försöker också suga åt mig så mycket som möjligt från alla runt omkring mig. Jag vill vara mig själv fullt ut i en miljö som ibland kan kännas isolerande. Samtidigt känner jag ett stort stöd omkring mig och jag är stolt över att vara en del av en organisation som verkligen är inkluderande.  En organisation där många andra kvinnor också finns med. Jag försöker verkligen uppskatta den gemenskap vi har och jag tror att vi alla är starkare tillsammans.

– Det har varit en fantastisk resa och bara att få komma i kontakt med andra kvinnliga tränare och hjälpa fram nya tränare på olika nivåer är speciellt. Att de har någon de kan kontakta om de behöver hjälp med något betyder mycket och jag försöker föregå med gott exempel. Jag vill hjälpa dem genom att visa några av de misstag jag har gjort. Förhoppningsvis kan det göra deras väg framåt enklare. Jag hade inte någon färdig plan när jag började, men jag hoppas att mina erfarenheter kan hjälpa andra. Det kan vara en tung och känslomässig resa där varje dag ser annorlunda ut, men jag älskar det. Jag älskar utmaningen och jag hoppas kunna göra det här så länge jag bara kan.

Vi frågar alltid spelarna om hur de utvecklats av att ta klivet från AHL till NHL. Hur är det för en tränare? Hur har du utvecklats?

– Jag skulle nog säga att jag har försökt hålla fast vid den kärna jag har i mitt ledarskap. Jag är i grunden en väldigt positiv person, jag försöker bara vara en god lyssnare och kommunikatör och finnas där för spelarna. Jag vill hjälpa dem att nå sina drömmar och målsättningar. Jag är mån om att lära känna människorna för att kunna hjälpa dem på bästa sätt. Det är något jag alltid älskat med att vara tränare. Ur det perspektivet hoppas jag att jag är den samma. 

– Annars tror jag att jag blivit tuffare i år än jag varit tidigare. Det är något jag känner att jag utvecklat. Jag har förstått styrkan som ligger i att förmedla ett budskap, positivt eller jobbigt, på ett rakt och ibland hårt sätt. Svaren man får visar sig ofta bättre med ett mer bestämt tillvägagångssätt. I kombination med att vara någon som spelarna känner att de kan bolla med fungerar det bra. Spelarna förstår att jag vill göra jobbet med dem sida vid sida oavsett om det går bra eller inte. Det är viktigt för mig.

Vilka egenskaper tycker du är viktigast i ditt dagliga arbete?

– Det viktigaste är förstås att hjälpa spelarna att hitta sitt spel och sin roll i laget. För min del gäller det att kunna sträcka ut sitt ledarskap i flera olika riktningar för att kunna stötta spelarna utifrån deras olika behov. Är det en ung, oerfaren spelare eller en rutinerad veteran? Jag har haft turen att få jobba i Krakens organisation under fyra år och några av de spelare jag jobbat med som lovande juniorer har jag fått följa hela vägen tills de blivit proffs. Jag har sett dem genom AHL-åren och hur de etablerat sig som NHL-spelare. Jag försöker stötta dem alla. Oftast jobbar jag med forwards och oavsett om det handlar om defensiva eller offensiva delar i spelet är målsättningen att hela tiden jobba med deras spel och få dem att hela tiden sikta ännu högre. 

– Det handlar om resan. Varje dag letar jag efter nya sätt att jobba med spelarna, få dem att lita på processen och vara motiverade. Jag älskar att hitta nya metoder för det. Det är ett späckat spelschema med många matcher och resor, så det är inte alltid det finns tid att träna med laget. Då måste man vara kreativ. Något som är samma för både AHL och NHL så är det att ta hjälp av videoklipp. Spelarna behöver dock sällan så mycket information som vi tränare tror att de behöver. Vi tror att de måste se allting, men det gäller att hitta rätt nivå och möta spelarna på rätt nivå för att maximera deras prestationer på isen. 

Vad kommer du att fokusera mest på framöver i din tränarroll?

– Att vinna (skratt). Jag vill vinna. Jag älskar att skapa en miljö där laget får de rätta förutsättningarna att lyckas. Att få vara med om det är häftigt och jag är verkligen glad över var vi befinner oss som lag just nu. Jag gillar var de unga spelarna i organisationen befinner sig och vart de är på väg. Det är mitt bränsle varje dag, vinnarmentaliteten och viljan att utvecklas. Jag vill också utvecklas. Jag vill jobba med mig själv och bli en bättre tränare med hjälp av alla mentorer och stödfunktioner jag har omkring mig. Jag har lärt mig att inte hålla tillbaka om jag har några frågor och lita på svaren jag får. Man är omringad av skickliga och kunniga personer i den här ligan. Spelare och ledare som har varit med om allt. Jag är lyckligt lottad att befinna mig i det ekosystemet. Ken Hitchcock är någon jag regelbundet pratar med och jag bollar alltid idéer och tankar med honom. Men det gäller flera. För mig handlar det om att hela tiden flytta fram positionerna och bli bättre. Det är där mitt fokus ligger och vart än det tar mig inom hockeyn så vet jag att det kommer att bli bra.

Jag pratade med Kim Weiss efter det att hon utsetts till assisterande tränare i Colorado Eagles i AHL. Hon är den andra kvinnan att träna ett AHL-, eller NHL-lag efter dig. Hur uppmuntrande är det att andra också börjar komma fram?

– Det är otroligt. Vi är på väg. Och vi hankar oss fram bit för bit. Jag är så stolt över Kim. Vi har känt varandra en handfull år genom den ändå ganska lilla hockeyvärlden. När man är inne i bubblan är det inte alltid lätt att se hur världen ser ut utanför. Man är mitt uppe i processen och allt hårt arbete. Men AHL är ingen lek och den bästa utvecklingsplatsen i världen. Det gäller också för tränare. Nu är Kim där och hon gör det som videocoach. Det är ett häftigt steg hon tar. Hon har länge varit tränare i båset, men nu har hon valt en annan väg där hon får användning av sitt driv och sin kunskap. Hon uppskattas för jobbet hon gör. Jag jobbar nu tillsammans med Aaron Schneekloth som också är assisterande i Kraken. Han var tidigare i Colorado Eagles som huvudtränare, så han vet hur skicklig hon är. Han pratar alltid om vilken ”rockstjärna” hon är. Det är den ultimata segern. 

– För mig handlar det inte om att vara först ut. Det är inte mitt fokus och har aldrig varit mitt fokus. Under min resa har jag hela tiden påmint mig själv om att andra följer vad jag gör och själva har liknande mål. Det har inspirerat mig till att aldrig ge upp. Att fortsätta vara motiverad. Så att nu se Kim göra sin grej med samma passion och kärlek är häftigt. Hon är på väg på sin egen resa. Vi försöker stötta och finnas där för varandra. Det känns bra att ha ett kvinnligt bollplank. Vi pratar om allt. Till och med om vad vi ska ha på oss. Det blir så när det inte finns så många andra i samma situation att dela sina erfarenheter med. Det börjar med en, men det behövs fler. Nu ser man att ett skifte är på väg. Damhockeyn växer snabbt och antalet små tjejer som börjar spela hockey har ökat markant. Jag tror att kvinnor allt mer kommer kunna att se sig själva som tränare. Jag tror att det kommer att göra vår sport bättre. Både på dam- och herrsidan.