Joel om Henrik Lundqvist: ”Riktigt bra målvakt, men en ännu bättre bror”

På måndag väljs Henrik Lundqvist in i Hockey Hall of Fame. I en specialartikel här på NHL.com/sv berättar hans tvillingbror Joel om deras relation och varför den tidigare New York Rangers-målvakten förtjänar att väljas in:

När vi växte upp var jag och Henrik nästan som en person. Vi gjorde allt ihop.

Vi tävlade ihop. Vi hade samma vänner. Vi var alltid tillsammans och stöttade alltid varandra. Det var fint att växa upp och ha honom som vän och som bror och att alltid känna det stödet.

Att se min bror bli invald i Hall of Fame, som en del av klassen 2023 är såklart fantastiskt, men det är mer än så. Det är svårt att hitta de rätta orden när jag försöker förklara för andra vad det betyder. Det är inte något man egentligen drömmer om som barn.

Jag var väldigt stolt och glad över att se hans nummer pensioneras i New York (2022). Jag har spelat så många år i Sverige, men att komma till Nordamerika och se hur stor och uppskattad han är i den klubben är alltid stort och imponerande.

Att se att den uppskattningen också finns i hela hockeyvärlden i och med att han väljs in i Hockey Hall of Fame är stort. Jag är så stolt.

Som jag nämnde ovan, som tvillingar var jag och Henrik oskiljaktiga när vi var barn. Han fanns alltid där och jag är säker på att han kommer säga samma sak om mig. Om vi ringde en kompis frågade vi inte: ”vill du leka med mig idag?”. Nej, det var: ”vill du leka med oss idag?”. Joel och Henrik. Henrik och Joel. Vi var som ett paket, både i sport och med vänner. Våra kompisar visste att det var vi båda eller ingen av oss.

Vi kände varandra så bra att jag kunde känna hans känslor. Jag visste när han gick igenom något. Vi gick igenom så många olika situationer tillsammans. Man lär sig att läsa av den personen så bra och hur han reagerar i olika saker. Jag hade min bästa vän runt mig hela tiden och vi visste tidigt i livet att det var bättre för oss att vara i samma lag och tävla tillsammans än att tävla mot varandra i individuella sporter.

Vi spelade i en tennisturnering och hela turneringen väntade på vår match. Lundqvist mot Lundqvist. Vi spelade nog om femte- sjättepris, så det var inte final, men det var så stort och tog över. Varje poäng vi spelade om var så viktig, så tuff för oss. Vi tävlade så intensivt mot varandra. Vi ville inte ge varann något.

Så till slut frågade de om det var okej att avbryta matchen oavgjord innan den var slut. Hela turneringen väntade på oss. Vi spelade den sista matchen. De hade planerat en ceremoni och vi var tvungna att spela klart innan den kunde äga rum.

Vi lät matchen sluta oavgjort för vi kände att det var bäst för alla om vi gjorde det. Det visade att vi var bättre i lagsporter där vi spelade tillsammans än att spela mot varandra. Det lärde vi oss tidigt och det var något som var ganska klart både för oss och våra föräldrar. Om en av oss förlorat en match hade det varit omöjligt för oss att var nära varandra. Istället släppte vi det.

Det var inte förrän 2005, när Henrik lämnade för New York, som vi var ifrån varandra på riktigt.

Vi var 23 år gamla. Vi hade bott i samma stad, växt upp ihop, delat lägenhet under gymnasiet. När vi var 16 växte vi ifrån varandra till den punkt att vi hade olika liv, men bodde fortfarande i samma stad, spelade i samma lag, alltid nära varandra, alltid tillsammans.

Det året, 2005, var första gången som vi var ifrån varandra. Det var ett stort steg, en stor förändring, men samtidigt var det spännande att följa hans resa i New York. Som hans bror var jag superstolt över hur han presterade direkt i Rangers. Han hittade sitt nya hem.

Ett år senare kom jag till NHL för att spela för Dallas Stars.

Det var såklart spännande. Vår första match mot varandra var verkligen speciell, och det var många känslor och tankar. Men det var annorlunda, och att åka förbi honom som motståndare var konstigt. Det var första gången vi inte spelade i samma lag, första gången som vi spelade mot varandra.

Våra karriärer tog olika vägar ju längre tiden gick. Hans i NHL och min hemma i Sverige med Frölunda. Vi pratade en gång i veckan, ibland kanske en gång varannan vecka. Vi pratade om livet och familjen. Hockeyn kunde vi läsa om. Det behövde vi inte prata om.

Våra samtal kanske var korta då och då, ibland kollade vi bara läget. Vi spelade så många matcher och reste mycket. Men vi visste fortfarande att om vi behövde varandra då skulle vi finnas där, som under slutet av hans karriär när Henrik var tvungen att ta beslutet om sin hjärtoperation och också komma fram till att en återkomst till NHL inte skulle vara möjlig.

Hockey har varit vårt liv. Det var vår dröm som barn. Det var inte enkelt att ta det ifrån Henrik, men det här gällde hans hälsa och hans hjärta sade nej. Det är jobbigt. Det var jobbigt. Jag vet att han behövde jobba med de känslorna och lära sig hantera det.

Det var viktigt för honom att släppa det och bara var lycklig över sin karriär, inte bitter eller ledsen för slutet. Han uppskattade vad han gjorde och var glad över vad han lyckades göra.

Jag var stolt över honom då, jag är det nu och kommer alltid vara det. Hall of Fame får en riktigt bra målvakt, men en ännu bättre bror.