Men det är första gången Daniel är tränare på seniornivå.
– När jag slutade spela så var jag så säker på att jag aldrig skulle bli tränare, jag tänkte nog att jag inte hade det som krävdes. Då när jag slutade hade jag fått nog. Men hockeysuget kom ganska snabbt och om jag skulle tagit något annat jobb så hade jag blivit tvungen att sätta mig i skolbänken, och det hade jag ingen lust med. Så det kändes helt rätt (med Östersund). Det här får jag puls av… det är svårt att få känna den pulsen på något annat ställe än inom idrotten. Att få stå i båset i en hockeymatch, det är så nära att spela en match man kan komma, säger Daniel Tjärnqvist.
– Så när jag fick chansen av Östersund att bli assisterande tränare, då tog jag den direkt.
Den långa bussresan slutade med att hockeyallsvenska bottenlaget Östersund förlorade matchen mot Nybro med 3-4. Men eftersom matchen gick till straffar fick ÖIK med sig en poäng. Och Daniel Tjärnqvist, sedan två månader Östersunds assisterande tränare, är nöjd.
Han har anledning att vara det. Östersund som länge legat sist eller näst sist i Hockeyallsvenskan, har nu tagit sig över kvalstrecket. Statistiken ljuger inte: ÖIK tog tio poäng på de 24 första matcherna, en matchserie som bland annat omfattade en 14 matcher lång förlustsvit mellan den 18 oktober och den 3 december. Daniel Tjärnqvist anställdes den 5 december. Sedan dess har ÖIK spelat 18 matcher och tagit 24 poäng. De 24 första matcherna såg ÖIK släppa in 87 mål, ett snitt på 3,6 per match. De senaste 18 matcherna har ÖIK släppt ett snitt på 2,9.
Jubel, brösttoner och egenberöm? Inte alls. Daniel Tjärnqvist håller en låg profil. Fast säkert har han plockat upp ett och annat under 107 matcher med Tre Kronor och den över 1 000 matcher långa karriären i SHL, ryska, tyska och finska ligan samt i NHL.
– De tränare som har varit här i klubben har gjort ett jättejobb. Jag har väl hjälpt till lite med det mentala och med detaljer i spelet. Inga stora saker, jag har kanske tryckt på och lagt ännu mer fokus på saker som de jobbat med sedan tidigare… det är ju två ögon till som ser och kan följa matcherna.
De 98 milen i buss mellan Östersund och Nybro, är på sitt sätt en god återspegling av Daniel Tjärnqvists egen karriär. Han är från Vännäs i Västerbotten, men hockeykarriären tog fart i Rögle i Ängelholm, nästan 120 mil söderut, där Tjärnqvist utvecklades till en tvåvägsback av toppkvalitet. Från ungdoms- och juniortiden och de första SHL-matcherna i Rögle gick hockeyresan 1996 österut till Jokerit i finska ligan och året efter rakt västerut och Östersjön till Stockholm och Djurgården. Det blev fyra år i ”Mesta mästarna” innan resan över Atlanten: till Atlanta Thrashers som gjort entré i NHL 1999.
– Åååhhh… så många minnen. Första matchen, första målet. Det var mot Ottawa Senators borta, det glömmer jag inte: jag fick tag på pucken och kunde ta några skär på blå och sköt en isare. Det var stort, minns Daniel Tjärnqvist som gillade tränaren och tidigare Blackhawksspelaren Curt Fraser skarpt:
– Jag hade problem att komma in i spelet, det kändes nästa overkligt att ens vara där: bara att komma till NHL var en stor omställning, men han hade tålamod. Det tog ett 30-tal matcher innan det började fungera.
Daniel Tjärnqvist var ingen stor målskytt. Han gjorde två mål för sammanlagt 18 poäng den första säsongen. Det första målet (när Daniel också fyllde på med sin fjärde assist för säsongen) kom den 24 november 2001 när Atlanta vann med 6-3 mot ett Ottawa där också Daniel Alfredsson gjorde mål och målpass.
Under tre säsonger i Atlanta och ett spelår vardera i Minnesota Wild, Edmonton Oilers och Colorado Avalanche, registrerades Daniel Tjärnqvist för 90 poäng (18+72) på 352 matcher. Men insatsen i NHL begränsades till grundserien. Några slutspelsmatcher fick Daniel Tjärnqvist aldrig uppleva. Så bästa minnet från karriären är…
… – OS-guldet 2006, naturligtvis. Även om det kom efter en kort tid tillsammans med spelarna i laget. Att spela en hel säsong och vinna ett mästerskap är en helt annan sak; man jobbar tillsammans under ett helt år mot ett gemensamt mål. Som när vi vann SM-guldet med Djurgården 2001. OS-guldet är svårt att slå, men SM var också väldigt stort.
