Sundin om hemkomsten: "Världens bästa hockeystad"

TORONTO — Mats Sundin tyckte att tiden var mogen.

Dags att kasta sig rakt in i hockeyvärlden igen.

Dags att återvända hem. Sitt hockeyhem.

Dags att dra sitt strå till stacken och återigen hjälpa Toronto Maple Leafs, klubben där han spelade 981 matcher mellan 1994 och 2008.

Så när Keith Pelley, vd för Maple Leafs Sports & Entertainment, hörde av sig för att se om 55-åringen var intresserad av att återvända till organisationen i Toronto, bestämde han sig för att tacka ja direkt.

– Det är en ära att få vara en del av en av världens största hockeyklubbar i vad jag anser vara världens bästa hockeystad, sade Sundin till NHL.com.

– Så var det när jag spelade. Och så är det nu.

Sundin, som innehar poängrekordet i Maple Leafs historia (987 poäng), flyttade tillbaka till Sverige efter att ha spelat sin sista NHL-match 2009. Där, i Stockholmsområdet, har han och hustrun Josephine Johansson fostrat sina tre barn: dottern Bonnie samt sönerna Nathanael och Julian.

Nu när barnen har blivit äldre – äldsta dottern Bonnie är 14 år – bestämde sig Sundin för att flytta tillbaka.

Och den 3 maj anställdes han, samtidigt som nye general managern John Chayka.

– Det är fantastiskt att ha Mats tillbaka, sade Wendel Clark – ambassadör för Maple Leafs och en annan av klubbens stora ikoner – under välgörenhetsturneringen Leafs & Legends Charity Golf Classic på golfklubben RattleSnake Point i Milton, Ontario, i måndags.

– Mats är väldigt jordnära och älskade att spela här. Och nu är han en del av det hela igen. Han har varit med om allt här. Han förstår det. Och han älskade att spela genom alltihop. Det är det bästa med det här. När en ledargestalt i organisationen har varit här, spelat här och älskat att spela här, då är det något väldigt positivt för laget.

Här är vår intervju med Sundin inför träningslägret:

Till att börja med, den självklara frågan: Varför just nu?

– Idén föddes nog i våras, faktiskt, när jag hade några möten med Keith Pelley. Jag har också känt John (Chayka) ett tag nu och vet vilken sorts person han är. Inte bara på grund av den kompetens han tillför arbetet, utan – som sagt – för den person han är. Så det kändes som en chans jag inte ville missa.

Känns det overkligt att vara tillbaka?

– Tja, om du hade frågat mig för tio år sedan om en sådan här möjlighet hade jag nog inte varit redo. Men nu tycker jag att barnen är tillräckligt stora. Det var ett fantastiskt tillfälle att komma tillbaka hit och engagera mig inom hockeyn.

Du har ändå hållit kontakten med sporten under det senaste decenniet, eller hur?

– Jag har gjort en del mindre saker med det svenska landslaget. Jag ingick i ledarstaben för det svenska laget tillsammans med Daniel Alfredsson och Nicklas Lidström under World Cup of Hockey 2016. Jag jobbade även lite för svensk tv i vintras under OS i Italien.

Hur snabbt tackade du ja till erbjudandet från Maple Leafs?

– Mitt hjärta har alltid klappat för Toronto Maple Leafs. Så när Keith bad mig att ansluta till John var beslutet enkelt. Jag brukade vara i Toronto fyra eller fem gånger om året. Jag har min bas här genom University of Toronto. Och jag var ju med på träningslägret – inte som spelare (skratt) – för ett par år sedan när (dåvarande general managern) Brad Treliving bjöd in mig.

Hur svårt var det att få med sig fru och barn på idén och få dem att ställa upp på att flytta hit? Ett annat land, ett annat språk, en annan kultur?

– Min fru var helt med på noterna. Min dotter, som är äldst, hade en del frågor. Sönerna var entusiastiska; de frågade: “Betyder det här att vi får se Toronto Maple Leafs hela tiden?” Jag svarade: “Ja, det får ni.” Då var de med på tåget direkt. De har redan kommit tillrätta och börjat skolan. 

Sedan du och John anställdes har det skett till synes oändliga förändringar. Hur har de senaste fyra månaderna varit?

– Jag brinner fortfarande för sporten, så jag ser verkligen fram emot vad som komma skall. Jag försöker bara hänga med den här killen (gestikulerar mot Chayka). Vi har hunnit med väldigt mycket. De senaste 16 veckorna har varit intensiva. Men de har varit fantastiska. Och nu ser jag verkligen fram emot säsongen.

Hur motiverad är du att få ordning på klubben efter att den hamnade sist i Atlantic Division och på 15:e plats i Eastern Conference förra säsongen? Som jämförelse: under din tid som spelare i Maple Leafs vann laget sju slutspelsserier i Stanley Cup. Under de senaste 22 åren har de bara vunnit två.

– För mig är det enkelt. Det är världens bästa hockeypublik. När Toronto Maple Leafs till exempel spelar i Los Angeles hejar halva publiken på Leafs. Så är det på många platser i Nordamerika. De spelade i Europa för några år sedan, och det var likadant där. Toronto Maple Leafs har fans över hela världen – miljontals – och med det följer enorm kärlek. John brukar säga att kärleken och passionen för den här organisationen, för klubbmärket och för staden är enorm.

Men hur är det när det går åt andra hållet? Jag tänker på den andra rundan i slutspelet 2025 mot Florida Panthers, då de visade sin frustration genom att kasta in sina tröjor på isen i Scotiabank Arena.

– När man har en så passionerad supporterbas så är känslor en del av det; när det inte går bra vill folk uttrycka sig. Det är en del av spelet, precis som med allt annat i livet. Och Leafs-fansen har all rätt att vara frustrerade. Det var länge sedan (1967) Toronto vann ett mästerskap. Det är en del av vårt ansvar här: att ändra på den bilden.

Med det sagt är det inte för alla att spela i den hockeybubbla som Toronto utgör. Vissa spelare trivs helt enkelt inte med uppmärksamheten, kändisskapet och strålkastarljuset som hör till att spela här. Du var till din natur en privat person när du var lagkapten för Maple Leafs, men ändå omfamnade du rollen och privilegiet att spela här. Hur får ni spelare att se det positiva i detta?

– Ja, det är annorlunda att spela för Toronto jämfört med Carolina, Florida, Vegas eller var det nu kan vara. Och jag tror att det viktigaste John och jag kan göra i det avseendet är att skapa en bra och trygg miljö för killarna. Så, all det där “bakgrundsbruset” som hör till att spela på en stor marknad som Toronto och vara en Toronto Maple Leaf... där har vi en stor uppgift: att få killarna att känna sig som hockeyspelare, och att vi alla är här för att vinna.

Doug Gilmour, som valts in i Hall of Fame, sa en gång att om man visar fansen här att man sliter som ett djur samtidigt som man är tacksam och ödmjuk mot dem, så behöver man aldrig mer betala för en måltid i den här staden. När ni letar efter spelare att värva, hur viktigt är det då att de har karaktären som krävs för att omfamna spelet här och allt vad det innebär? 

– Jag tror verkligen att det är extra viktigt just här. Vilken bakgrund har man? Hur trygg och jordad är man? Hur stor kärlek känner man, inte bara till själva sporten utan också till att få bära Toronto Maple Leafs-emblemet när man kliver ut på isen? De flesta spelare som har hunnit med några klubbar under karriären – och som har haft Toronto som en del av den resan – brukar säga att det var den bästa tiden i karriären. För det finns få spelare som inte vill representera ett lag som betyder så mycket för staden och de miljontals människor som stöttar laget. Och visst, när det gäller det yttre så är mediebevakningen omfattande, fansen blir upprörda vid förluster och känslorna svallar. Men det finns inget bättre än att spela på en marknad där miljontals människor faktiskt bryr sig om matchresultaten.

Den passion hos fansen som du nämner var särskilt påtaglig under den episka slutspelsserien ”Battle of Ontario” mellan Maple Leafs och Ottawa Senators i början av 2000-talet. Daniel Alfredsson – som liksom du själv har valts in i Hall of Fame – var då ”fiende nummer ett” i Toronto. Nu har du värvat honom som assisterande tränare till Jim Hiller, efter att han tidigare ingått i Ottawas tränarstab. Vilken roll spelade du i rekryteringen av honom, att få honom att korsa gränsen till den tidigare rivalen?

– Jag tycker att vi hade rejält med tur. När vi intervjuade honom och insåg att hans kontrakt med Senators hade löpt ut den 1 juli, stod det klart hur mycket han kunde tillföra oss. Vi har faktiskt känt varandra i 30 år. Vi spelade i samma kedja när vi vann OS-guld med Sverige 2006, och vi arbetade tillsammans i ledarstaben för det svenska laget under World Cup 2016. Med tanke på vilken person han är och vilken hockeykunskap han besitter, är han ett välkommet tillskott.

Ditt ansiktsuttryck var en blandning av förvåning och glädje när du representerade Maple Leafs vid NHL-draftlotteriet i maj och pingisbollen föll till er fördel. Det gav er förstavalet i draften, som ni senare använde för att välja Penn State-forwarden Gavin McKenna. Som ett före detta förstaval i draften och tidigare lagkapten för Maple Leafs – hur mycket stöd och vägledning kan du ge en kille från Whitehorse i Yukon gällande den här marknaden? Och på samma sätt: hur mycket kan Wendel, Auston Matthews och John Tavares finnas där för honom, med tanke på att de också valdes först i draften?

– Jag tror att Gavin hamnar i en riktigt bra situation. De viktigaste personerna för honom är nog de andra killarna i omklädningsrummet. John. Auston. Han har William (Nylander) där. Han har Sergei Bobrovsky. Morgan Rielly. Det är ett rutinerat lag han kommer till. Ibland kommer ett förstaval till ett lag som genomgår en total ombyggnad, ett mycket yngre lag. Här kommer han att kunna ta till sig lärdomar från verkliga proffs och fantastiska spelare. Så det kommer att bli toppen för honom.

Slutligen, vad skulle det innebära att vinna ett mästerskap med Toronto? Som spelare nådde du konferensfinalen två gånger, men dina lag lyckades aldrig ta det sista steget.

– Om det finns någon stad eller supportergrupp som förtjänar en titel, så är det den här. Och John och jag kommer att göra allt vi kan för att det ska bli verklighet.