Skip to main content

Lindros överväldigad av att få sin HHOF ring

Eric Lindros beskriver hur det kändes under fredagens ringceremoni och vad det betyder att bli invald i HHOF.

av Nicholas J. Cotsonika @cotsonika / NHL.com Columnist

TORONTO - Han skakade. Bokstavligen talat.

Eric Lindros stod i Stora Hallen på Hockey Hall of Fame efter att han fått sin ring under fredagen. Ha stod där, omringad av plaketterna som representerade varje medlem - namnen, ansiktena, deras historik. Allt etsat i glas för evigt. Han fick frågan vad det betydde för honom att bli invald på måndag.

Han tittade upp på allt glas i taket. Hans stora axlar skakade. Mannen som är stor som ett berg skakade likt en jordbävning.

"Det är en ära." sa han. "Det är det verkligen. Se på namnen på plaketterna. Att bara vara här…"

Paus.

"Jösses…"

Paus.

"Det är de bästa av de bästa."

Vid varje Hall of Fame-helg är det här det bästa ögonblicket. Legenderna kommer in i rummet där deras plaketter kommer att ställas ut och där och då slår det dem. Det gör dem knäsvaga. Samtidigt som de blir odödliga kastas de tillbaka till sin barndom. Allt kommer tillbaka; Deras hjältar, minnen och deras kärlek till sporten.

Lindros var större än livet självt. Det är han fortfarande, 193 centimeter lång med händer stora som hockeyhandskar. Redan i tidig ålder jämfördes han med de bästa - Wayne Gretzky, Mario Lemieux, Mark Messier - och det förväntades att han skulle följa deras fotspår. Det var hans öde, sa man.

Men en gång i tiden var han en ung kille i Toronto Maple Leafs-tröja som kollade på Börje Salming och Darryl Sittler på "Hockey Night in Canada". En ung kille som hade Messiers klubba och en affisch på Messier hemma i rummet. En ung kille som var överlycklig för att han hade fått biljetter så han kunde gå och se Messier spela på Maple Leaf Gardens.

Idag, 43 år gammal, kommer hans namn att finnas på en egen plakett, i sällskap av Salming, Sittler, Messier och många fler. Han kommer att vara en av 271 personer som nått hockeyns Hall of Fame som spelare.

Man får känslan av att han inte hade behövt bli invald i Hall of Fame för att sätta en stämpel på sin karriär. Han vet hur dominant han var när han var som bäst. Men han skulle aldrig säga det. Han skulle inte ens nämna det om någon pressade honom. Han skulle bara säga att han "alltid tyckt att det blev rätt bra" och att han var stolt över vad han gjort.

Han svarade artigt på frågor om hans vägran att spela för Quebec Nordiques, hans sammandrabbningar med Flyers general manager Bobby Clarke och hans problem med hjärnskakningarna. Men han såg allt från den ljusa sidan. Han skakade av sig det faktum att han tvingats vänta i sex år innan han fick samtalet från Hall of Fame. Det spelade ju ingen roll längre.

"Välj din egen väg." sa han. "Vi finns alltid här. Allihop."

Han skrattade. Högt.

"Jag visste inte att Stevie Y'z mellannamn var Gregory." sa han när han tittade upp på plaketten tillhörande "Stephen Gregory (Steve) Yzerman. Han skrattade igen.

Han pratade om sporten, med vördnad.

"Jag gillar all action." sa han. "Jag gillar rinkarna och isen. Jag gillar alla ljud. Jag gillar klinget av en stolpe, känslan av att få pucken förbi målvakten och att få se den röda lampan tändas. Det går fort. Det är intensivt. Det finns graciösa stunder och det finns stunder som är mindre graciösa. Hockey har allt. Det för folk från olika delar av samhället samman. Det är en sport för hela världen. "

Lindros har besökt Hall of Fame tidigare; när hans bror Brett lade av och i samband med välgörenhetsarrangemang. Så han hade med största säkerhet varit i Stora Hallen tidigare. Men han kom, hur som helst, inte ihåg det. Han hade i alla fall aldrig "strosat runt" och tagit in all historia.

När han väntade på ringceremonin stod han tyst och läste på några av plaketterna. Efter att han fått sin ring satt han på en stol medan Sergei Makarov, som också blir invald, pratade. Lindros stirrade på sin ring i dess låda. Han tog försiktigt ut den och provade den. Han lät fingrarna vandra över den som den dyrgrip den var. Sedan slarvade han och tappade den vilket gjorde att han fick leta efter den. Medan han sedan väntade på att göra en TV-intervju såg han sig omkring. Stora Hallen är en gammal bank men det känns som en kyrka.

"Ett skapligt ställe, eller hur?" sa han.

Lindros bor tio minuter bort. En dag nyligen bad hans fru honom att köra förbi för att se om deras son Carl Pierre, 2 år, skulle känna igen honom på den stora affischen på byggnadens utsida…

"Hockey! Pappa!"

Förra helgen höll Oshawa Generals, Lindros OHL-lag, en ceremoni för att hylla det faktum att Lindros ska väljas in i Hall of Fame. Pappa Lindros tog med sin son. Pojken vinkade till publiken, släppte pucken och stod sedan stilla under nationalsången.

"Det hade jag aldrig trott." sa Lindros med ett leende.

En dag, när de är äldre och förstår, kan Lindros ta med Carl Pierre och tvillingarna Ryan Paul och Sophie Rose, 1 år, till Hockey Hall of Fame. Där kan de titta på plaketterna tillhörande Gretzky, Lemieux, Messier… och pappa.

"Självklart." sa Lindros. "Vi ska titta förbi. Det är givet."

Se mer