Märkligt nog finns inga siffror rapporterade från Tre Kronors förlustmatch mot Finland i gruppspelet. Men finska Yle rapporterar att herrarnas första ishockeymatch (1-4 mot Slovakien) nådde en räckvidd på 2,2 miljoner tittare, vilket motsvarar cirka 40 procent av landets 5,6 miljoner invånare.
När OS spelades i Vancouver 2010, sågs finalen där Kanada besegrade USA efter Sidney Crosbys mål i förlängningen, av 114 miljoner TV-tittare världen runt.
Aaron Ekblad från Windsor i Ontario och till NHL-vardags back i Florida Panthers, var en av de spelare som inte fick plats i det kanadensiska OS-laget. I en intervju med NHL.com sade Ekblad så här om sina känslor för OS-turneringen:
– När OS började sade jag att jag inte skulle titta alls, men det slutade med att jag såg 15 matcher. Det var galet. Jag förväntade mig inte det jag fick se. Efter att jag tagit en kaffe eller två bara sträcktittade jag på en massa matcher. Och jag tror att [Matthew Tkachuk] sade det bäst före finalmatchen: ’Alla TV-apparater i Kanada och USA kommer att vara påslagna för den matchen’, och jag är säker på att det också var så. Det var bland den mest spektakulära hockey jag någonsin sett. Jag är nästan chockad över några av räddningarna och några av missarna. Och av farten. Det var utan tvekan helt otroligt.
Det Ekblad sade sammanfattar nog ganska bra också vad gemene man tycker: vi bjöds på spektakulär underhållning, på hockey i absolut världsklass med de bästa av de bästa som gjorde stor propaganda för sporten.
I Sverige har OS mycket höga tittarsiffror, även om det tidiga uttåget för Tre Kronor naturligtvis påverkade negativt: mätinstitutet MMS redovisar en tittarsiffra på 658 000 för finalmatchen. Kvartsfinalen mellan Tre Kronor och USA sågs av 922 000 tittare och att 981 000 såg Tre Kronors premiärmatch mot B-nationen Italien säger det mesta om intresset.
Och om den enorma betydelse NHL-spelarna har för hockeyn.
När det var dags för OS-final ordnade Jack Hughes ett sagoboks-slut på en sagoboks-match när han fick in pucken bakom Jordan Binnington. Det för USA:s bara tredje OS-guld och det första på 46 år, efter ”Miracle On Ice” i Lake Placid 1980 - triumfen i Santagulia Ice Hockey Arena i Milano kom för övrigt just på 46-årsdagen av den uppmärksammade matchen mot Sovjet i Lake Placid - två dagar senare kunde USA säkra OS-guldet med segern över Finland.
Efter segern i Milano höll flera spelare fram inte bara USA:s guld, utan också den olympiska erfarenheten. Detroit Red Wings och USA:s forward Dylan Larkin tog med sig mer än bara det avgörande målet som minne från Milano.
– Det den olympiska kommittén har gjort här, med den olympiska andan… det har varit den bästa erfarenheten i mitt hockeyliv och det har varit mäktigt att få representera USA här, sade Dylan Larkin. Den olympiska känslan, att få vara bland andra idrottare från hela världen, den är speciell… att få hänga och snacka med konståkare och skidåkare och andra som vunnit guld, det smittade av sig och det påverkade mig.
Det smittade garanterat också av sig på alla de små hockeykillar och -tjejer världen runt som drömmer om att en gång få bli en del av den olympiska verkligheten.
Så den tand Jack Hughes offrade i en duell med Kanada Sam Bennett, var värd besväret. Den offrade han inte bara för USA, utan för hela hockeyvärlden. Och speciellt för National Hockey League, som startar om om ett par dagar. För första gången sedan 2014 fick världen se NHL-spelarna som bäst i en fantastisk hockeyturnering.
Det minnet kommer att sitta i länge.
