Det bästa från talen under invalskvällen i Hockey Hall of Fame

TORONTO - På måndagskvällen valdes de senaste sju medlemmarna in i Hockey Hall of Fame.

Här ger er NHL.com/sv med hjälp NHL Internationals reportrar, det bästa ur de tal som Tom Barrasso, Pierre Turgeon, Mike Vernon, Caroline Ouellette, Ken Hitchcock och Pierre Lacroix´s familj höll, samt NHL-kommissionären Gary Bettmans kommentarer. 

Höjdpunkterna från Henrik Lundqvists tal hittar ni i en separat artikel här på NHL.com/sv.

PIERRE TURGEON: Broderlig kärlek

Pierre Turgeon tackade och hedrade många under sitt Hall of Fame-tal, men han började med en hyllning till den person som först inspirerade honom att utöva sporten.

– Som ung blev jag inspirerad att se min bror Sylvain spela juniorhockey. Jag drömde om det själv och jag är stolt över att kunna säga att vi blev första och andra val i första rundan av NHL-draften, sade han.

– Ganska coolt för två bröder.

Pierre Turgeon valdes av Buffalo Sabres som nummer ett i NHL-draften 1987. Sylvain Turgeon, fyra år äldre än Pierre, valdes som nummer två av Hartford Whalers i 1983 års NHL-draft och spelade sedan 669 matcher med Whalers, Montreal Canadiens, New Jersey Devils och Ottawa Senators.

När Pierre draftades av Sabres blev han och Sylvain de enda bröderna i NHL:s historia som blivit valda som etta och tvåa under sina respektive draftår, vilket fortfarande är rekord.

Turgeon hyllade Pierre Lacroix, som valdes in postumt i kategorin Byggare i på måndagskvällen. Han talade direkt med Lacroix’ änka, Colombe, som var med under ceremonin.

– Jag hade förmånen att få råd från en fantastisk man, väldigt känslig och nära sina spelare... Pierre Lacroix, sade Turgeon. Från elva års ålder välkomnade Pierre och hans fru mig till sin familj. Jag tackar er för er gästfrihet och är så hedrad över att bli invald i Hall of Fame samma kväll som denna stora byggare.

Turgeon tackade varje lag han spelade för (Montreal Canadiens, Buffalo Sabres, New York Islanders, St. Louis Blues, Dallas Stars och Colorado Avalanche) och många spelare. Han berättade om sin tid med Islanders och den legendariske general managern Bill Torrey och tränaren Al Arbour.

– Wow, vi lärde oss mycket. [Arbour] var en pappa för oss alla, sade Turgeon.

Med Blues mindes Turgeon lärdomar han fick från Hall of Fame-backen Al MacInnis.

– Allt snack vi hade under resorna till matcherna och sättet du kommunicerade med mig på isen… du pressade mig definitivt att hålla mig på topp, och jag tackar dig för det, sade Turgeon som 2005 var så exalterad över att återförenas med Lacroix för att avsluta sin karriär i Colorado Avalanche tillsammans med Hall of Famern Joe Sakic.

Han avslutade med att tacka sin familj, inklusive sin fru Elisabeth.

– Jag kan inte låta bli att reflektera över den resa som tagit oss hit i dag, sade han. Trettio års äktenskap, fyra barn, två barnbarn och du är min bästa vän. Jag vill tacka dig för ditt stöd och för att du är en otrolig mamma. Jag älskar dig. (Rapport: Mike G. Morreale).

CAROLINE OUELLETTE: Ett liv i hockeyn

Caroline Ouellette berättade att när hon första gången såg hockey som liten flicka som växte upp i Montreal, så var hon fast. Hon ville att hockey skulle vara hela hennes liv.

– Jag känner mig så lyckligt lottad att jag upptäckte hockey som barn, sade Ouellette. Det blev en passion direkt… min dröm var att spela för ”Habs”, samma dröm som alla barn som spelar hockey i Montreal har.

Men hur mycket hon än ville började hon inte spela direkt. Hon var tvungen att övertyga sina föräldrar att tillåta henne att göra det, i en tid då möjligheterna för flickor att spela var väldigt få.

Efter två år fick hon äntligen sina föräldrar Andre och Nicole att komma överens. Faktum är att det var hennes mamma, utan Carolines pappas vetskap, som tog med henne för att köpa det första paret skridskor. Men när hon väl kom igång var hennes pappa starkt involverad i att coacha hennes lag. Från nio till 17 års ålder spelade hon bara med pojkar.

– Jag fick höra allt möjligt, men det bara hjälpte mig att ännu mer uppskatta hur lyckligt lottad jag var som fick spela hockey när så många flickor i min ålder inte hade samma möjlighet, sade Ouellette.

Caroline Ouellettes karriär nådde sin höjdpunkt när hon vann sitt tredje av fyra olympiska guldmedaljer, den här gången på hemmaplan vid OS i Vancouver 2010.

– Vi hade ett mål och med det fick vi en viktig trovärdighet för vår sport, sade Ouellette.

Liksom många andra idrottare fruktade hon den tid då hon skulle behöva gå i pension. Hon var osäker på om hon någonsin skulle kunna återskapa den känsla som hockeyn gav henne. Men nu, som associerad huvudtränare vid Concordia University och i det kanadensiska landslagsprogrammet för damer, har hon kunnat fylla det tomrummet.

– Jag älskar sporten så mycket att jag var livrädd för det ögonblick när jag skulle behöva gå i pension, sade Ouellette. Att gå över från aktiv hockey är aldrig lätt, men när jag satsade hårdare på coachning så  kunde jag genom dem jag tränade möjligheten att uppleva samma otroliga känslor och samma gåshud som bara hockey kan ge mig.

2014 startade Oulette en ideell organisation kallad Girls Hockey Celebration, med uppdraget att öka möjligheterna för kvinnor att bli spelare, tränare och domare. I år kommer organisationen att arbeta med 100 lag.

– Det är en barndomsdröm som går i uppfyllelse, att få arbeta med nästa generations spelare, sade Ouellette. Jag kan inte vänta med att se vad som händer med vår fantastiska idrott. Jag hoppas att jag får arbeta med den hela livet. Det skulle göra mig lycklig. (Rapport: Dave McCarthy). 

GARY BETTMAN: Vinnare från grunden

NHL-kommissionären Gary Bettman välkomnade invalsgruppen 2023 genom att koppla ihop de sju invalda med en gemensam egenskap. Det efter en kort reflektion över den tidigare Philadelphia Flyers-målvakten Roman Cechmaneks bortgång nyligen och förlusten i november förra året av Hall of Fame-backen Börje Salming.

– Även om vi sörjer dem som inte längre är med oss, så lever de kvar i våra minnen, sade kommissionär Bettman. Glöm dem inte.

– 2023 års Hockey Hall of Fame-grupp är verkligen anmärkningsvärd. Men det som slår mig är att de fem före detta spelarna och de två byggare som vi firar i kväll alla delar ett gemensamt drag: alla sju var vad jag skulle kalla ”vinnare i grunden”.

– Med det menar jag: alla sju har antingen satt på plats byggstenarna för en hållbar excellens i sina lag, eller fungerat som en av hörnstenarna i dem. Det är helt enkelt svårt att föreställa sig att lagen som de spelade i, eller som de tränade eller ledde, skulle ha nått framgång utan just dem, sade Bettman.

Kommissionär Bettman talade om styrkan och visionen hos Pierre Lacroix och Ken Hitchcock, invalda i kategorin Byggare.

– Den nu bortgångne Pierre Lacroux var större än livet självt. Han samlade den begåvade unga kärnan i Quebec som blommade ut till ett tvåfaldigt Stanley Cup-vinnande lag i Colorado, när det förstärktes av några av hans mest kloka värvningar, sade Bettman.

– Ken Hitchcock etablerade omedelbart de ramar som krävdes för framgång för sina Dallas-lag när han tog över som tränare. Kens tid (i Dallas) ledde till fem raka divisionstitlar och två raka finaler och Stanley Cup 1999.

Kommissionär Bettman vände sig till de fem invalda i spelarkategorin:

– Från University of Minnesota-Duluth till CWHL till ett dussin VM-framträdanden och fyra guldbehängda framträdanden i OS, tillbringade Caroline Ouellette hela sin karriär med att bara vinna - inget annat än vinna - och vid varje stopp tillhandahöll hon den sorten av skicklighet och ledarskap som elit- och titelvinnande lag bygger på.

– Pierre Turgeon var ett förstaval i draften som levde upp det under 19 NHL-säsonger. Hans produktiva poäng och sportsmannaskap ledde vägen till nytända säsonger och lyckade slutspelsjakter av Sabres, Islanders och Blues och han bar facklan som kapten för Canadiens.

Det historiska invalet av tre målvakter, konstaterade kommissionär Bettman, gör invalsgruppen 2023 till målvakternas år; det är första gången som tre NHL-målvakter väljs in samtidigt.

– Mike Vernon kom upp stort när det gällde som mest och genom att göra det backade han upp två lag till att definiera - och omdefiniera - uttrycket mästerskap: Calgary Flames Stanley Cup 1989 och Detroit Red Wings första cup på 42 år, 1997.

– Tom Barrasso var ett underbarn som vann både Calder- och Vezina-troféerna som rookie i Buffalo och blev en mästare i Pittsburgh där hans suveräna spel i de viktigaste matcherna gjorde det möjligt för dessa kraftfulla pingviner att vinna de två första Stanley-cuperna i lagets historia.

– Henrik Lundqvist, vars sublima kombination av klass, konkurrenskraft och briljans i match 7- och guldmedaljmatcher, skapade en ikonisk karriär på Broadway för Rangers och på världsscenen för Sverige.

Kommissionär Bettman grupperade invalsgruppen som ”sju verkligt inspirerande personer, som var och en på ett rungande sätt har förtjänat sitt inval i kväll. Bettman avslutade med gratulationer till mediautmärkelserna till Mark Mulvoy och Dan Rusanowsky.

– Denna fantastiska grupp förtjänar varje utmärkelse, all vår beundran och privilegiet att bli kallad Hockey Hall of Famers, sade Bettman.

PIERRE LACROIX: "Din dröm blev sann"

Joe Sakic talade om Pierre Lacroix som den fulländade både verkställande direktören och familjefadern. Max Lacroix pratade passionerat om sin farfar och vad invalet i HHoF betyder för familjen. Och Coco Lacroix, Pierres änka, kämpade sig igenom tårarna när hon uttryckte sina känslor.

Det var känslomässiga tolv minuter och 30 sekunder under Hockey Hall of Fame-ceremonin när Sakic, Max och Coco Lacroix postumt accepterade invalet av deras tidigare ”mentor och förebild, pappa och bästa vän” och ”mitt livs kärlek”.

Pierre Lacroix valdes in i Builder Category i Hockey Hall of Fame för den karriär som innehöll två Stanley Cup-mästerskap med Avalanche 1996 och 2001. Lacroix avled den 13 december 2020, 72 år gammal.

– Vi vet alla hur stolt Pierre skulle ha varit över att själv få ta emot det här i kväll, sade Sakic. Det råder ingen tvekan om att hockey är bättre med Pierre i den.

Sakic introducerade Max, som tog emot sin farfars Hall of Fame-plakett från den tidigare Avalanche-kaptenen.

Max, 19, är målvakt som spelar för Colorado Grit i North American Hockey League och som är på väg till Boston University nästa säsong.

– Jag står här som familjen Lacroix’ röst och är hedrad över att dela den anmärkningsvärda resan för vår älskade patriark Pierre Lacroix, när han nu har blivit invald i Hockey Hall of Fame, sade Max Lacroix.

Max talade om hur Pierre blev övertygad om att starta en hockeyagentur 1974 av före detta NHL-målvakten Bob Sauve. Och när Mike Bossy skrev på som hans andra klient blev den Jandec Hockey Agency.

– Men Pierres ambitioner sträckte sig längre än så, sade Max. Han ville vinna Stanley Cup. Det blev verklighet 1996; det gav Denver det första stora idrottsmästerskapet. Och han gjorde det igen 2001"

Max bytte till franska, som inte är hans modersmål men som däremot var Pierres. När han bytte tillbaka till engelska tackade han de tidigare ägarna till Quebec Nordiques och familjen Kroenke, som äger Avalanche. Han tackade alla spelare, tränare, tränare och personal som spelade eller arbetade under hans farfar. Han talade om de drag som gjorde hans farfar unik, som ”episka hornblåsande eskapader” och hans kärlek till mat, speciellt det rökta kött som är en specialitet i Montreal.

–Ojojoj, kunde han grilla en riktig biff, han, berättade Max.

Max kallade Pierre ”pappa” och sade att han ”verkligen var min bäste vän. Vi delade ett speciellt band. Jag är så hedrad över att få stå på en av de mest prestigefyllda scenerna i hockeyn och bara berätta för världen hur stolt jag är över min bäste vän”.

Max bad sedan sin farbror Martin att ta med sig Coco, Pierres änka till scenen. Coco Lacroix stirrade upp i taket och kämpade sig genom tårarna när hon pratade om sin bortgångne man.

– Din dröm gick i uppfyllelse, min älskade, sade hon. Jag är så glad. (Rapport: Dan Rosen).

KEN HITCHCOCK: Kärlek till sina spelare

Ken Hitchcock, inskriven i Hockey Hall of Fame som byggare, spred frikostigt sin tacksamhet till människor från många olika samhällsskikt.

– Jag antar att det här är en stor ära för mig personligen, men det är också en stor ära för spelarna jag tränade, sade han. Jag är så hedrad över att få vara med i den här gruppen människor. Jag beundrade dem på långt håll, men jag har lärt känna dem genom inte minst här i förra veckan och visst, det finns några riktigt imponerande människor här.

Hitchcocks tal var ett brett tack till hans familj, vänner, spelare, managers, medtränare och andra inom hockeyn, på alla nivåer och även de utanför hockeyn som berört hans liv.

Han började med att berätta om sina rötter, född i Edmonton, en hus-mus på arenan som sköttes och underhölls av den pappa han skulle förlora vid 14 års ålder.

– Jag hängde med varje kväll. Jag kom från skolan till rinken, och jag lärde mig att bo på rinken. Jag hjälpte dem att dra fram slangen. Jag hjälpte till att skrapa isen. Jag hjälpte honom fixa isen. Jag var med honom varje dag.

Hitchcocks far tränade pojk- och ungdomslag i distriktet, och i sin son ingjöt han den kärlek till yrket som skulle bli Ken Hitchcocks livsnerv.

– Mina hjältar när jag växte upp var inte spelare, sade Hitchcock. De var tränare.

Han älskade bussresorna på lördagsmorgnarna till Edmonton Gardens för att titta på junior B, äldre juniorer och seniorhockey. Det var livsavgörande ögonblick.

Hitchcock tackade de tidiga coacherna och mentorerna i hans liv: Clare Drake, George Kingston, Dave King och hans bästa vän, Wayne Fleming. Hjältar var Glen Sather och John Muckler, ”de som tog det till en helt annan nivå”.

Det var från dessa inflytelserika figurer som Hitchcock lärde sig att ge tillbaka till hockeyn, att dela all den information han sög i sig.

Från att träna pojkar i Sherwood Park, Alberta, till äldre juniorer i Kamloops, British Columbia, till de halvprofessionella spelarna och sedan i NHL, först som assisterande i Philadelphia Flyers, sedan som huvudtränare för Dallas Stars… Hitchcock sade att han växte både som tränare och människa.

Han talade om det stöd han fick vid varje steg på sin resa, särskilt av ledningen som lät honom styra lagen på sitt sätt och anställa personer som han trodde var smartare än han själv.

Och han använde sitt tal som en repetition, en chans att berätta för sina spelare hur mycket deras det betydde att de köpte hans koncept och hans personliga uppoffringar för att göra laget bättre.

– Jag var en krävande tränare, sade han. Jag var obeveklig. Och jag var väldigt stolt över att vara det. Och jag vet att det kan låta illa för vissa människor, men det är det inte för mig. Det betyder att jag inte är rädd för spelarna. Jag är inte rädd för att göra de tuffa sakerna. Och jag tror att spelarna verkligen respekterar och uppskattar det. Jag beundrar verkligen spelarna. Jag var imponerad av spelarna. Jag var imponerad av deras förmåga att offra sig, deras förmåga att engagera mig och köpa in det jag försökte sälja.

– Jag är ett stort fan av vad de gjorde för mig personligen och hur de fick mig att se bra ut…. Jag ska säga det så här nu: Jag älskar spelarna. Jag älskar er. Mest i hela världen.

– Hockeyn, sade Ken Hitchcock, har gett mig ett fantastiskt liv. Den har gett mig ett liv som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Det har gett mig vänner som jag kan lita på och förhoppningsvis kan lita på mig. Jag känner att jag är den lyckligaste killen i världen. (Rapport: Dave Stubbs).

TOM BARRASSO: "Ingen kommer hit ensam”

I sitt tal reflekterade Tom Barrasso över möjligheterna och människorna som ledde honom till Hockey Hall of Fame.

– Ingen kommer hit ensam, sade målvakten. Man behöver kärlek, man behöver stöd. Och viktigast av allt, man behöver uppmuntran och chanser från människor på resans väg. Jag skulle vilja dela den här kvällen, och den här äran, med människor som stöttade mig och gav mig möjligheten att vara här med er alla ikväll.

Han började med att prisa sina föräldrar, Tom och Lucy, som adopterade honom, tillsammans med en bror och syster.

– De älskade oss och stöttade oss i allt vi gjorde, sade Barrasso. Mina föräldrar visste ingenting om hockey förutom att arenan verkade vara en bra plats för barnen att vara på.

Och när arenan gick i konkurs blev hans föräldrar delägare i den, bara för att hålla den vid liv.

– De blev hockeymänniskor, de älskade att vara på arenan och se glädjen hos alla som åkte skridskor där, sade den 53-årige Barasso. Jag började sommarjobba på arenan när jag var tolv; jag golv och städade toaletter. Än idag har jag aldrig jobbat någon annanstans än på en hockeyarena.

Barrasso tackade också de lagkamrater han spelat med genom åren, i Buffalo Sabres, Pittsburgh Penguins, Ottawa Senators, Carolina Hurricanes, Toronto Maple Leafs och St. Louis Blues.

– Jag skulle vilja tacka mina lagkamrater genom åren. Vi delade både stora framgångar och misslyckanden, sade han. Alla episka kortspel, all golf. Vi har ett band som inte går att bryta. Och vi delade en tid i alla våra liv som inte går att få jämföra med något annat. Tack till er alla.

Barrasso sade att trots hur skicklig han än var, så behövde han få chansen. Han pekade ut tre personer, var och en medlem av Hockey Hall of Fame. Scotty Bowman, som gav Barrasso Hall of Fame-plaketten, var mannen som draftade den amerikanska highschool-spelaren som nummer fem i NHL-draften 1983. Han debuterade i Sabres premiärmatch fyra månader senare.

– Min karriär var på god väg, sade Barrasso.

1988 bytte trejdade Pittsburgh Penguins general manager Tony Esposito, en Hall of Fame-målvakt, in Tom Barrasso - som fick vinna Stanley Cup två gånger där.

– Tony trodde på mig och att jag skulle göra skillnad, sade han. Två år senare var Penguins Stanley Cup-mästare. Jag är evigt tacksam mot Tony för den möjlighet han gav mig. Den förändrade verkligen mitt liv.

Den sista mannen Barrasso nämnde som viktig för honom, var en annan general manager i Pittsburgh: Craig Patrick. År 2000 dog Barrassos pappa och hans dotter, Ashley, fick tillbaka den cancer som plågat henne som barn.

Tom Barrasso berättade att just då var hockey det han tänkte minst på. Han tog ledigt ett år och när han bestämde sig för att återvända togs han ut att representera USA i de olympiska spelen i Salt Lake 2002. Craig Patrick var GM för det laget.

– Att vara en olympier är verkligen en höjdpunkt i mitt liv, och jag lägger det precis bredvid mina två Stanley Cup-vinster, sade Barrasso. De tre männen trodde på mig, de agerade på det och jag är tacksam mot dem för de möjligheter de gav mig. (Rapport: Shawn P. Roarke).

MIKE VERNON: "Ja, jag klarade det"

När Mike Vernon spelade sin första och enda match under säsongen 1983-84, verkade ett inval i Hockey Hall of Fame vara en omöjlighet.

– Elva spelade minuter, fyra insläppta mål mot; 0,333 i räddningsprocent och 22,22 i GAA… och ändå släppte de in mig här, sade Vernon.

Men karriären vände snabbt; Vernon fortsatte med att hjälpa Calgary Flames till Stanley Cup 1989. Han skulle vinna ytterligare ett mästerskap med Detroit Red Wings 1997, när han också vann Conn Smythe Trophy som den mest värdefulla spelaren i slutspelet.

Vernon avslutade karriären med matchsviten 385-273 och 92 oavgjorda på 781 NHL-matcher med Flames, Red Wings, Florida Panthers och San Jose Sharks.

När han tackade sina fyra barn sade Vernon att de var för unga för att ha kommit ihåg att han spelade - även om de blev bekanta med sin pappas karriär, tack vare en höjdpunkt som hittade sin väg till deras tv varje helg.

– De kände mig först som pappa, men sedan fick de se introt till Hockey Night in Canada när The Great One (Wayne Gretzky) gjorde mål på mig, sade Vernon. Varje helg påpekade barnen det och de skrattade gott åt det. Man skulle kunna tro att det var det enda målet som den killen gjorde…

Att äntligen bli invald i Hall of Fame långt efter att hans spelarkarriär tog slut 2002, var inget han förväntade sig.

– Och nu, när det här händer 21 år efter att jag avslutade min NHL-karriär, så betyder detta mer för mig och min familj än vad ni kan ana, sade Vernon.

När han tackade sina föräldrar delade Vernon med sig en berättelse om en fråga hans mamma en gång ställde till honom efter att hans spelarkarriär tagit slut.

– Mamma, du frågade mig en gång om jag någonsin skulle få komma med i Hall of Fame? Tja, jag klarade det, sade Vernon. (Rapport: Dave McCarthy).