Sundin: Alfredssons resa till Hall of Fame inspirerar

Daniel Alfredsson var 17 år gammal när hans landsman Mats Sundin valdes som nummer ett av Quebec Nordiques i draften 1989, vilket gjorde honom till den första spelare från Europa att väljas så högt. Nu, 33 år senare, ansluter Alfredsson till Sundin i Hockey Hall of Fame på måndag. I ett speciellt vittnesmål för NHL.com välkomnar Sundin sin landsman till Hall of Fame.

Låt mig först säga hur fantastiskt det är att Daniel Alfredsson väljs in i Hockey Hall of Fame.
Vilken välförtjänt ära detta är. Och vilken inspirerande resa han har behövt göra för att ta sig hit, en väg som inte är typisk för spelare som valts in i Hall of Fame.
Inför i år var det fyra svenskfödda spelare i HOF: jag själv, Börje Salming, Peter Forsberg och Nicklas Lidström. Den här gången kommer Daniel och tvillingarna Sedin, Henrik och Daniel, att gå in och öka den siffran till sju -- nästan det dubbla.

För svensk hockey är det ett lyft i rätt tid. Deltagandet på gräsrotsnivå har avtagit lite, så den välförtjänta publiciteten kommer vid en bra tidpunkt.
Sedinarna, naturligtvis, var tidiga draftval i första rundan (nummer två och tre i draften 1999). Daniel hade en mycket längre väg.
Tänk på det. Han valdes i tredje omgången (som spelare nummer 133) av Ottawa Senators i 1994 års NHL-draft. Och han tillbringade resten av sin lysande karriär med att bevisa för hockeyvärlden att han förtjänade att gå högre.
Det faktum att han är en del av Hockey Hall of Fames klass för 2022 är ett bevis på att han gjorde just det.
Jag minns att jag golfade med honom i somras i Toronto. Han berättade för mig om sin väg från att vara ett senare draftval till där han är idag. Det är otroligt. Hur många spelare i Hall of Fame tog sig dit efter att ha varit ett så lågt draftval. Man undrar hur han kunde ha blivit förbisedd så länge.
Det faktum att han tog sig dit han har därifrån är så imponerande för mig. Det säger mycket om honom, både som spelare och som person.
"Alfie" och jag fick förstås se mycket av varandra under de där Battle of Ontarios mellan Maple Leafs och Senators. Ottawa hade väldigt talangfulla lag. Tänk bara på listan över spelare som var där på den tiden: Alfie, Dany Heatley, Marian Hossa, Alexei Yashin, Zdeno Chara, Radek Bonk och Chris Phillips. Listan fortsätter. De hade mycket skicklighet. Ja, det slutade med att vi vann dessa fyra head-to-head-serierna under fem år, men det var långt ifrån lätt. Det var enastående Ottawa-lag.

Alfie var alltid konstanten. Han skulle aldrig ta ledigt, spela ofokuserad, inte ens ett byte. Han var ledaren som ledde genom exempel för det laget. Det var aldrig någon stiltje i hans spel. Han kunde göra mål, han kunde backchecka, samtidigt som han var hjärtat i den franchisen.
Det gjordes mycket om hans falska klubbkastning. År senare skrattar vi åt det. Det var i stridens hetta.
För att sammanfatta: Den 8 januari 2004 fejkade han att kasta sin trasiga klubba upp på läktaren under en match mot Leafs i Toronto. Fansen var inte nöjda med det och det var inte vår tränare på den tiden, Pat Quinn heller. Jag avtjänade en avstängning på en match för att ha kastat en trasig klubba upp i publiken förra matchen, och det var Alfredssons sätt att lekfullt gnida in det.
Watch: Youtube Video
Det var bara ett exempel på hur Battle of Ontario kunde hetta till ibland.
Daniel representerade vad svensk hockey handlade om: tävlingsinriktat, ingen ger upp, tyst ledarskap. Han var Senators kapten mellan 1999-2013 och bar alltid upp den äran med klass.
Han borde vara stolt över allt han har åstadkommit. Ärligt talat så jobbade han till sig sin karriär. Och nu är det fantastiskt att han blir invald. Jag är så glad för hans skull.
Vid hockey-VM 2016 ingick han, Nick Lidström och jag i ledningsgruppen för Tre Kronor. Vi hade en fantastisk tid, även om laget inte tog sig så långt som vi hade hoppats på.
Nu kommer han att sammanstråla med Nick och mig igen, den här gången i Hall of Fame.
Välförtjänt.
Läs också: [Alfredsson tog annorlunda väg till Hall of Fame]