Thornton behöll tron på sitt Sharks

Året var 1997 och han var 17 år gammal och ett av de största löftena inom hockeyn. Agenterna Mike Barnett och Eddie Mio hade kontor i Detroit och säsongskort till Joe Louis Arena. Mio sa att han tyckte att det skulle vara bra för Joe att se en finalmatch mellan Red Wings och Philadelphia Flyers.

Joe gick på matchen tillsammans med sin bror John, ett stort Steve Yzerman-fan och orsaken till att Joe började bära nummer 19. Tillsammans såg de hur Detroit satte punkt för 42 titellösa år i en kokande arena och med konfetti regnande från taket. De såg Yzerman – som inte kunde vinna, enligt kritikerna, och som nästan blivit tradad – lyfta pokalen för första gången vid 32 års ålder.

John berättade hur de två vrålade ut sin glädje när det hände.

”Där och då visste jag inte om de svårigheter han gått igenom” sa Joe. ”Jag tänkte bara: ’Han är min hjälte. Och han har vunnit Stanley Cup.’ Det var allt jag tänkte. ’Wow, det där är Steve Yzerman och han höjer Stanley Cup-pokalen. Vilket magiskt ögonblick.’”

Två veckor senare draftades Joe av Boston Bruins som nummer ett totalt vid 1997 års NHL Draft i Civic Arena i Pittsburgh.

Nitton år senare försöker hans San José Sharks att bärga Stanley Cup-titeln för första gången i klubbens 25-åriga historia. Pittsburgh står för motståndet och första matchen spelas i Consol Energy Center under natten mot tisdag, svensk tid (02:00 Viasat Hockey/Viaplay), mittemot platsen där Civic Arena en gång låg.

Bruins tradade Joe till Sharks under säsongen 2005-06, den säsongen han vann Hart Trophy. Sharks fråntog honom kaptensrollen efter att laget tappat en 3-0-ledning i matchserien mot Los Angeles Kings i slutspelets första runda. Om det inte vore för en no-move-klausul i hans kontrakt hade han kanske blivit tradad. Nu står han här, fyra vinster från att vinna Stanley Cup för första gången vid 36 års ålder.

”Jag kan inte ens föreställa mig känslan om Joe får den chansen.” sa John.

Joe Thorntons största motivator är inte att bevisa att folk har fel. Han har tillräckligt med självförtroende för att veta hur bra han är. Han har tillräckligt bra distans för att veta att vinna inte är allt och att en spelare inte kan göra allt i en lagsport som hockey.

Under söndagens mediedag fick han frågan om hur det känns att ha blivit utmålad som syndabock både i Boston och San José svarade han: ”Om du verkligen känner mig vet du att det inte bekommer mig. Jag vet att jag är en jättebra spelare. Jag vet att vi har mönstrat några jättebra lag. Men det har inte klickat, helt enkelt. Det krävs 20 killars insats och det är så det är.” På frågan om hur det kändes att förlora kaptensrollen svarade han: ”Om du känner mig så vet du att det inte var en stor grej.”

Om du känner Joe, vet du att han bara svarar till sig själv. Han är sig själv. Han kommer att ha roligt under finalen. Han älskar sporten, sina lagkamrater, ja, allt. Det är hans största motivation.

”Joe är Joe” sa Mio. ”Han försöker att inte låta något störa honom. Han har en fantastisk attityd. Han fortsätter bara framåt och tar varje dag med ett leende. Jag tror inte att jag har sett honom utan ett leende på läpparna, inte ens efter en förlust.

Joe Thornton växte upp i St Thomas, Ontario, strax söder om London. Hans pappa Wayne, som jobbade som inköpare på ett företag som tillverkade lastbilschassin, gjorde deras hem till kvarterets hockeyrink så att alla barn kunde spela. Han cementerade uppfarten och ställde klubbor i fönstren så att de kunde spela street hockey på somrarna och han spolade baksidan så de kunde spela ishockey på vintern.

Trots att Joe utövade andra sporter – baseball, basket och fotboll – var det bara hockey som gällde. Jon berättade att Joe aldrig önskade sig några speciella presenter. Allt han ville ha var hockeyutrustning.

”Jag kunde sitta inne och spela Nintendo i tre timmar och han kunde vara ute och träna slagskott mot ett plexiglas som pappa ställt upp på garageuppfarten.” berättade John. ”Allt för att han skulle bli en bättre skytt.”

Joe såg upp till sina bröder: John, tre år äldre, och Alex, åtta år äldre. Men han kunde göra vad som helst för att slå dom. En gång tacklade han John bakifrån och välte honom över staketet till grannen.

”Det kunde gå fult till, absolut. Han ville ju vinna.” minns John. ”Och det gjorde han hela tiden.”

På många sätt är Joe Thornton fortfarande ett stort barn som njuter av en förlängd barndom. När vi säger att han älskar sporten betyder det att han fortfarande älskar den fysiska aspekten att faktiskt spela ishockey. Från att träna på gymmet till att åka skridskor och träna puck-kontroll på isen. Han älskar sina lagkamrater som bröder.

Det är så han definierar sig själv som spelare.

”Jag älskar själva arbetet bakom det.” menade Joe. ”Jag älskar att jobba hårt varje dag. Jag älskar sommarträningen. Det är min drog. Det arbete som krävs för att vara en bra spelare i den här ligan. Det är ett beroende jag, och förmodligen många andra spelare, har. Jobbet som krävs för att vara bra.”

“Jag njuter av att komma till rinken varje dag. Jag vet inte vad det är som gör det men jag är bara väldigt passionerad när det kommer till ishockey. Det är det enda jag vet och jag älskar det.”

Joe gav aldrig upp på Sharks. Efter förlusten mot Kings och hela storyn med kaptenskapet sa lagets general manager, Doug Wilson, att Sharks skulle bygga om och ifrågasatte om några av veteranerna skulle vara en del av den ombyggnaden. Joe stannade kvar. Laget missade slutspel förra året och nådde den absoluta botten. Men Wilson hämtade in Peter DeBoer och kryddade truppen.

“Jag har alltid trott att nästa år skulle vara det år det skulle ske.” berättade Joe Thornton. ”Jag trodde verkligen så. Jag har alltid trott att vi har varit några få bitar från att få till det. Även förra året när vi missade slutspel. Jag trodde verkligen att vi bara saknade några få bitar från att få till pusslet. Du måste jobba hårt under somrarna. Du måste tro på det du gör. Då kan det gå.”

Joe är fortfarande ett fan. När Sharks har besökt Toronto genom åren har olika spelare velat besöka Hockeyns Hall of Fame. Joe har följt med. Han har studerat Stanley Cup-pokalen noggrant och kallat den för ”vacker” och ”den finaste trofén” inom all sport.

En av hans favoritspelare, Wayne Gretzky, vann Stanley Cup fyra gånger. En annan, Pat LaFontaine, vann aldrig någon. Men LaFontaine är ändå inröstad i Hall of Fame, eller hur? Oavsett om Sharks vinner finalen eller inte kommer Joe också att bli invald en dag. Det betyder inte att han inte vill vinna.

Han vill vinna för att han är en hockeyspelare och en tävlingsmänniska som har investerat så mycket i det han gör under så lång tid. Han vill vinna för sig själv men också för sina lagkamrater, sin klubb och sin stad så att andra kan känna det han kände den där kvällen i Detroit för länge sedan.

”Han tar inte lätt på vad det betyder för många.” sa John. ”Han vet hur det är att vara en passionerad hockeysupporter. Det är så vi alla börjar. Han älskade att se publiken i San José efter segern i match 6 [mot St Louis Blues i finalen av Western Conference] och han vet att laget behövde vinna tillbaka dom. Han skulle älska att få sprida den känslan till de som sitter på läktarna.”