Spelarnas mäktiga farväl av Rexall Place

EDMONTON – De kom till Rexall Place med buss på morgonen, med tröjorna med sina namn under armen. Deras leende tände platsen.

På eftermiddagen denna historiska dag, skulle den sista av 1,558 NHL Oilers matcher spelas i arenan, 221 andra matcher hade avverkats närlaget var i World Hockey Association.

Resultatet, en klar 6-2 seger till Oilers mot Vancouver Canucks, blev ett fint farväl av Rexall, fansen skanderade sig hesa när deras hjältar sade adjö till byggnaden med en seger och ett hemmafacit 2015-16 på 19-20-2.

Cirka 150 speciellt inbjudna personer var på plats för finalen och den känsloladdade två timmar långa avslutningsceremonin. Många av dem kom till en mottagning på morgonen, och besökte Oilers omklädningsrum och ett kommunalt möte vid lunch.

Det var 90 minuter innan middag när de anlände tillsammans, en stor, glad grupp med en handfull medlemmar av Hall of Fame och dussintals andra spelare som varit med om att bygga klubben.

En efter en passerade och många aktiverade metalldetektorn. Och det var inte nycklar eller mynt eller mobiler så mycket som knän och höfter.

En spelare, vars identitet ska skyddas, väckte larmet ett par gånger och försökte tålmodigt förklara för säkerhetsvakten att han ersatt några kroppsdelar.

Till slut klappade han sig på skallen och sa "jag har bytt ut min hjärna. Så måste det ju vara".

Den ivriga vakten nickade och vinkade fram honom.

"Jag tror att hon köpte det," sade spelaren med ett leende, och gick fram till sina gamla vänner.

Nio timmar senare var hockey ett avslutat kapitel i Rexall, hemma laget hade spelat sig in i historien med en seger.

Det största jublet under matchen var för Walter Gretzky, pappa till en tämligen välkänd spelare i dessa trakter, på storbildsskärmen i tredje perioden med rubriken "Once An Oiler, Always An Oiler". Det angav tonen för vad som skulle komma.

Efter matchen täcktes isen av en blå matta, Edmonton Symphony Orchestra klädda i smoking – utom en slagverkare som valt en Oilers tröja – fyllde ena halvan från toppen av teknings cirkeln till mållinjen. Från en fyrkant med Oilers logotyp med plats för ett par hundra stolar, låg en matta från ena sidan av rinken, en gång för anländande gäster och nuvarande lag.

Den långa paraden började 20:20 lokal tid, gästerarna presenterades och förväntningarna växte.

Efter 32 minuter av processionen utbröt massiva ovationer när Connor McDavid, förstaval i 2015 NHL Draft och den mest intressanta spelaren i stan den senaste generationen, kom in.

Sen följde Ryan Smyth som fick ljudet att nå slutspels hög volym och ledde en lysande samling stärnor från 1980-talet. Mark Messier välkomnades med "Mooooose!"

Slutligen, strax innan 21.00 kom nummer 99. Djupt rörd.

Givetvis är Wayne Gretzky den mest lysande stjärnan i vilken hockey konstellation som helst, precis som han var när han ledde Oilers till fyra Stanley Cup, samtliga vunna på den här isen.

De förlorade var inte bortglömda. Procul Harums "A Whiter Shade of Pale" på orgel var soundtrack till en gripande hågkomst av Oilers som inte längre är bland oss, följt av intervjuer med en mängd spelare på isen.

Kvällen inleddes med en översvallande inspelning av "O Canada" framförd av bortgångne Paul Lorieau, en mycket populär man som sjöng nationalsånger här 1981-2011.

Mark Messier, som stod för Lorieau många kvällar, hade tidigare på dagen funderat på en stämningsfull ceremoni.

"Man tänker på alla olika händelser som ägt rum här, inte bara hockey matcher, men alla känslor och allting annat som tilldragit sig här," sade Messier. "Det kommer att vara en mäktig kväll för staden Edmonton."

"För mig som såg hallen byggas, som såg Gordie Howe här när jag var liten, Bobby Hull, alla stora spelare i WHA, att få chansen att uppfylla drömmen om att spela i National Hockey League, här i min hemstad, jag skulle aldrig ha trott att det skulle kunna hända när jag växte upp."

"Jag var här från starten, men för fansen, för alla som drar på sig tröjan, för alla människor som har jobbat i organisationen på ett eller annat sätt, kommer det att vara en mäktig kväll. Och det är otroligt hur en byggnad kan bli så personlig. Den har fått en personlighet tack vare alla stora ögonblick som hänt här. Messier pratade om dynastin under 1980-talet, om Oilers stoltserande.

"Vi var väldigt talangfulla men en sak som vi hade, och som alla lag behöver för att lyckas, var tro," säger han."Du måste tro att du kan vinna. Och hur man får den tron är genom förberedelser och genom erfarenhet och genom att falla ner och stiga upp och vinna och sätta upp mål och nå dessa mål. Det är vad som ger dig tron på att du kan göra det..."

"Och vi hade den bästa ledaren i världen i Wayne. Han var alltid den som jobbade hårdast, han hade alltid som mest roligt på isen, han var alltid killen som spelade matcher efter träningen. Så vi hade en fantastisk lärare/mentor, även om han var lika gammal som vi andra. Vi lärde oss mycket av Wayne om vad som krävs för att bli en vinnare."

Gretzkys namn så gott som tapetserar Oilers Rexall Place rekordbok, ledaren i gjorda mål (316), assist (586) och poäng (902).

Hans nummer 99 var den andra som hängdes upp efter pensioneringen 1999, 19 år efter Al Hamiltons nummer 3 lyfts till taket. Fem andra skulle följa i två-års intervaller: Jari Kurri 2001 följd av Grant Fuhr, Paul Coffey, Messier och senast 2009 av Glenn Anderson.

Messier gjorde sitt första av 694 mål i karriären 13 oktober 1979, Oilers första match i byggnaden. Inte 19 år fyllda, överlistade han Detroit Red Wings målvakt Rogie Vachon med 2:24 kvar att spela vilket betydde 3-3.

Tre kvällar senare gjorde Gretzky tre assist i Oilers första seger i Rexall, en 6-3 vinst mot Quebec Nordiques.

När ceremonin närmade sig slutet, intervjuades Gretzky och Messier av ikoniske radioprofilen Bob Cole.

Första målet som gjordes i hallen, 13 oktober 1979, från forwarden Blair MacDonalds klubba i första perioden. Historien visar att Edmontons Leon Draisaitl gjorde det sista efter 18:03 av tredje perioden på onsdag, på ett power play.

Publiken stod upp en hel minut innan slutsignalen 19.45, Oilers hälsade sina fans med med lyfta klubbor mitt på isen och applåderade, precis som hedersgästerna skulle göra två och en halv timme senare.

McDavid, som hade tre poäng, valdes till matchens tredje stjärna, Patrick Maroon, som gjorde två var andra stjärna.

Som en fin gest av Oilers, valde man sina fans som första stjärna på onsdag och de 41 tidigare åren i Rexall.

Farewell Night fanan halades ned, tillbörligt till Aaron Copelands "Fanfare for the Common Man."

Mestadels under sitt liv handlade Rexall Place om gemenskap och det samhälle den tjänade och det hockey lag vars arbetsmoral gjorde det till en överlägsen kraft.

Nästa höst väntar Rogers Place där man, om Oilers kan producera en ens en hygglig faksimil av 1980-talets lag kommer att vara bra.