Skip to main content

Norris Trophy-utmärkelsen blev känslosamt för Kings' Doughty

av Nicholas Cotsonika / NHL.com

LAS VEGAS – Drew Doughtys plan var klar när han gick upp på scenen på Hard Rock Hotel & Casino under onsdagen. Han skulle tacka sin familj för de uppoffringar de gjort för honom. Uppoffringar som tagit honom från den kanadensiska staden London, Ontario, till Los Angeles Kings och Kanadas landslag. Han har vunnit två Stanley Cup-titlar och två OS-guld och nu, efter att ha varit nominerad tre gånger, hade han fått priset som NHL’s bäste back – Norris Trophy.

Sedan såg han ut över publiken och hittade sin mamma, Connie, och den plan han hade rasade samman.

”Det var fel approach.” sa han. ”Det gjorde mig känslosam.”

Hans mamma grät.

“När jag fick höra hans namn var det en enorm kick.” sa Connie Doughty. ”Den första tanken var: ’Ja, äntligen!’ Det var bara något som…”

Hon avbröt sig själv.

“Han har jobbat väldigt, väldigt hårt.” sa hon.

Ny paus.

”Jag vill inte gråta.” fortsatte hon. ”Jag vet hur hårt han har kämpat för det här och hur viktigt det var. Det var hans nästa mål. Jag menar, han har åstadkommit så mycket. Han är välsignad med en speciell talang och vi vet det. Två Stanley Cup-titlar och två OS-guld. Vem hade kunnat tro det när han var liten? Ärligt talat?”

När Drew växte upp hade man det knapert. Men mycket tack vare Connies föräldrar lyckades man se till att Drew hade utrustning och kunde resa med på turneringar, spela hockey och utveckla sig.

Drews pappa, Paul, var stötande. Connie var krävande.

”Varje gång jag hade avslutat ett pass brukade min pappa säga: ”Du spelade bra. Du hade kunnat göra några saker annorlunda, men du spelade bra.” sa Drew. ”Min mamma var mer: ’Du slösar mina jävla pengar.” Hon kom med sådana budskap.”

Hon hade sina skäl.

”En gång sa han i en intervju: ”Den atletiska delen har jag från min pappa, envisheten är från min mamma.” sa Connie. ”Och jag håller med.”

“När något av mina två barn har velat göra någonting har jag alltid sagt att de måste avsluta det de påbörjat - om det så var tio eller tolv lektioner. Jag tyckte att det var viktigt att lära dom det. Om de sedan inte ville fortsätta efter de lektionerna var det helt okej. Jag förväntade mig aldrig att de skulle vara bäst, bara att de alltid gav allt.”

Drew Doughty visade sig vara bäst. Kings valde honom som nummer två i draften 2008, efter att Tampa Bay Lightning valt centern Steven Stamkos. Han visade hur bra han är när han spelade en nyckelroll för Kanada under Vancouver-OS 2010. Samma år kom han på tredje plats i Norrisomröstningen som 20-åring.

Sedan följde två Stanley Cup-titlar och ytterligare ett OS-guld och förra året kom han på andraplats i Norris-omröstningen bakom Ottawas Erik Karlsson, som vann för andra gången på fyra år.

Den här gången var rollerna omvända. Doughty kom före Karlsson, detta trots att Karlsson gjorde 82 poäng, bäst bland backarna och på en delad fjärdeplats totalt. Ingen back har gjort mer än 82 poäng på en säsong sedan New York RangersBrian Leetch under säsongen 1995-96.

Doughty noterades för 51 poäng, vilket räckte till en delad nionde plats bland backar. Men han var bäst när det gällde skottförsök på mål i spel fem-mot-fem, med 58.89 procent. Han snittade 28:01 minuter per match och spelade ofta mot tuffaste möjliga motstånd. Kings hade 537 fler skottförsök på mål än vad de släppte till med Doughty på isen. Med andra ord hade laget pucken mer än deras motståndare.

Det är svårt att jämföra Karlsson och Doughty. Karlsson spelade för ett lag med brister i laguppställningen och som inte nådde slutspel. Han tvingades leda offensiven. Doughty spelade för ett lag som vunnit flera mästerskap på senare tid och som spelade en tightare hockey. Han fick inte samma frihet offensivt. Det är ingen slump att lagkamraten Anze Kopitar vann Selke Trophy, priset som NHL’s bäste defensiva forward. Kings var än en ett av de bästa lagen att hålla pucken och man hade ett av de bästa försvaren.

”Det är svårt att avgöra.” sa Karlsson själv under tisdagen. ”Vi spelar i olika konferenser och vi möts inte så ofta. I slutändan tycker jag att vi båda… Han är en bra spelare. Han är någon jag ser upp till och sättet han spelar och ser på hockey är något jag respekterar och jag lär mig mycket av att se honom spela. “

Karlsson och Doughty förtjänade båda priset. Men Doughty slutade på 1254 röstpoäng och 93-förstaplatsröster medan medlemmarna i Professional Hockey Writers’ Association gav Karlsson 1020 poäng och 46 förstaplats-röster. San José SharksBrent Burns, som var bäste målskytt bland backarna med 27 fullträffar, kom på en avsågad tredjeplats med 619 röstpoäng och tre förstaplatsröster.

”Jag tror att jag äntligen spelade en komplett hockey.” sa Doughty. ”Tidigare har jag gjort en hel del poäng men inte varit bra defensivt. Och jag har jobbat på det. Nu spelar jag ansvarsfullt i defensiven. Jag har jobbat hårt på det och det har varit på bekostnad av min offensiva sida vilket har märkts på mina poäng. I år fick jag ihop helheten.”

Efter att han tagit emot sin Norris, gick han till ett konferensrum för att fotograferas. Han såg namn som Nicklas Lidström på trofén. Connie Doughty såg namnen på spelare som hon såg när hon växte upp, som Bobby Orr och Al Macinnis. Än en gång fick hon svårt att hålla tårarna tillbaka.

“Bara att se de namnen…” sa hon. “Det är helt fantastiskt att han nu ska få ha sitt namn där.”

Se mer