Forsberg drivs av viljan att vinna Stanley Cup

Nyligen NHL/sv har suttit ner med några av de mest kända namnen i ligan idag för deras syn på en rad vitt skilda ämnen.
Idag möter vi Nashville Predators skarpskytt Filip Forsberg:

(Ni nådde 6:e matchen av Stanley Cup-finalen 2016. Förra året gick ni sju matcher in i andra slutspelsrundan. Hur upplevde du de båda slutspelen och vilka lärdomar tror du de resultaten gett?)
- Givetvis är en Stanley Cup-final det största du kan spela. Det gjorde verkligen ont att förlora den. Att se spelare som Pekka (Rinne) och (Mike) Fisher efter den sista matchen, killar som jagat den drömmen längre än vad jag har gjort, var riktigt knäckande. Det var som med Scott Hartnell förra säsongen. Han visste att det kanske var sista chansen att få vinna och när vi förlorade i Winnipeg var det nästan samma känsla som efter finalförlusten.
- Man känner sig nästan mer ledsen för deras skull än för sin egen. Samtidigt inser man att det inte går att ta någonting för givet. Man måste jaga drömmen för man vet aldrig när chansen dyker upp igen.
Få de senaste nyheterna från NHL på Twitter via [@NHLsv]
(Finns det en känsla av att det som inte dödar dig gör dig starkare? Kan man ta med sig några lärdomar efter en sån motgång?)
- Det måste man göra? Det är det enda sättet att hantera det. Annars har det inte betytt någonting.
(Hur har framgångarna och motgångarna de senaste åren format dig som spelare?)
- Jag tycker att jag har förlorat alldeles för manga finaler. Junior-VM och Stanley Cup-finalen bland annat. Att till slut få vinna VM-guldet med Sverige var fantastiskt. Att vinna är verkligen det bästa som finns. Det är klart att man lär sig mycket av alla de där förlusterna, men man lär sig också mycket av att vinna. Man inser vilken arbetsinsats som krävs.

Det är givetvis en skillnad mellan att vinna Stanley Cup och ett VM, men det fanns mycket att ta med sig från det VM-lag. Man får försöka lära sig så mycket man kan från varje match och turnering. Både då man vinner och förlorar.
(Att sätta på sig sitt lags tröja för första gången vid NHL-draften är givetvis en speciell känsla. Är det annorlunda att dra på sig landslagsuniformen?)
- Jag hade förmånen att få göra det redan som 16-åring och jag har spelat med Tre Kronor i stort sett varje år då vi inte gått långt i slutspelet. Men det är alltid stort. Verkligen en ära. Jag har tittat på VM och J-VM sedan jag var liten och att sedan få chansen att själv spela för sitt land är fantastiskt. Alla de stora svenska spelarna har ställt upp och vunnit guld med Tre Kronor. Även om ett VM kanske inte betyder så mycket i Kanada och USA, så är det jättestort i Sverige.
- Det sved att inte vinna Stanley Cup, men att ta guldet med Sverige i VM direkt efteråt och avsluta säsongen med en positiv känsla var skönt och det var otroligt att se hur mycket det betydde för det fansen i Sverige.
(Sverige har klivit fram som en av de största hockey-nationerna efter USA och Kanada. Vad tror du ligger bakom den utvecklingen?)
- Jag tror att den största anledningen finns i alla bra ledare vi har i landet. Vi har fantastiska ungdomstränare och bra hockey-program i skolorna runt om i landet.
Det är inte bara i de stora föreningarna, utan också i de mindre klubbarna ute i landet gör ledarna ett fantastiskt jobb och tränar barnen riktigt bra. När de sedan når landslagen gör det Svenska Ishockeyförbundet ett viktigt jobb för att utbilda och förbereda spelarna ytterligare. Allt fungerar helt enkelt riktigt bra.
(Du hade såklart dina idoler när du var yngre. Idag är du själv en förebild för många. Hur hanterar du det?)
-Man hoppas ju att man är en förebild och ett bra inflytande. Jag försöker göra så gott jag kan och göra saker rätt. Inte bara för barnens skull, utan för att jag såklart alltid försöka agera på ett bra sätt. Om jag kan inverka positivt är det givetvis roligt. Jag tycker det är en stor del av att vara en professionell idrottare.
(Predators har blivit något av ett svenskläger. Hur viktigt är det för dig att ha lagkamrater från ditt hemland i omklädningsrummet och på isen?)
- Det är fantastiskt. Speciellt var det viktigt under mina första år i NHL. Jag kom över som 19-åring direkt från att ha bott med mamma och pappa. Jag kände inte någon i laget så bra. Kanke Patrik Hörnqvist lite grann för det var hos honom jag fick bo då jag var hälsade på innan flytten. Sedan blev jag direkt kompis med Mattias Ekholm och vi är riktigt bra kamrater fortfarande. Han var något av en storebror för mig under de första åren. Sen kom Kalle Järnkrok och Viktor Arvidsson och vi har hållit ihop bra under åren och etablerat oss i ligan tillsammans. Det betyder definitivt mycket för oss att vi har varandra. Vi har blivit äldre tillsammans. Idag har två av oss barn, en har gift sig och jag är helt ensam kvar, haha.

(Du reser runt och spelar i många städer där hockeyn är djupt rotad. Men den senaste tiden har hockey-febern verkligen drabbat Nashville. Hur är det att vara hockeyspelare i staden?)
-Det har varit helt fantastiskt. Sedan dag ett har laget jobbat hårt för att få fäste i staden. Det behövs såklart mer jobb i Nashville än i exempelvis Toronto eller Montreal för att få upp intresset. Givetvis eldades det på rejält när vi gick till final. Det var häftigt att se hur stan slöt upp bakom laget och i stort sett bar fram oss. Det var en grym känsla. Det är mycket hårt jobb som ligger bakom trycket runt laget och Predators organisation har verkligen gjort ett bra jobb med att lyfta fram hockeyn, ett jobb som startade innan jag kom till laget. Det kanske inte är en traditionell hockeymarknad från början, men vi har lyckats skapa ett fantastiskt tryck i stan.
(Ni har också etablerat er som ett topplag i ligan. Hur är det att spela i ett lag där det i princip handlar om att allt utom att bärga cupen känns som ett misslyckande?)
- Det finns en press. Men vår roll som topplag och stämningen runt laget gör att alla trivs och att nya spelare lockas till oss. Det syns exempelvis om man ser man till de affärer som general manager David Poile under sommaren och de spelare som valt att skriva på nya kontrakt. En spelare som Ryan Ellis väljer bort kontrakt där han hade kunnat tjäna mer pengar för att stanna åtta år i laget för att han tror på laget och vill vara en del av det vi skapar. Samma sak med Ryan Johansen och Arvidsson. De skrev båda på långa kontrakt. Jag tror att anledningen till att de vill stanna är att de trivs i staden och med Predators organisation i stort.
Relaterat material: [Intakt Predators går för Stanley Cup]
(Hur skiljer det sig från att ha rollen som den alla andra vill slå jämfört med att vara ett lag som kan överraska och slå mer ur underläge?)
-Jag tycker det egentligen bara var var under förra året som vi sågs som en av de största utmanarna om mästerskapet i media. Givetvis med anledning av slutspelet året innan då vi lyfte oss från en sextonde plats och tog oss till final. Men det är klart att pressen ökar i takt med framgångarna. Vi har dock alla samma mål och det är att vinna Stanley Cup.
(Hur lång tid tog det att släppa förra säsongen och istället rikta blacken mot den kommande?)
-Det var verkligen en stor besvikelse att förlora mot Winnipeg i den andra rundan. Men sen ville Tre Kronor att jag skulle komma över och spel VM och eftersom jag ändå planerat att spela hockey ytterligare en månad eller två så kände jag att jag kunde använda den turneringen till att ändå avsluta säsongen på bästa sätt. Det lyckades vi med och jag kunde ta sommarledigt ett par veckor med en bra. Efter det har fokus legat på nästa säsong.

(Vad är målsättningen för den kommande säsongen?)
-Att vinna Stanley Cup. Inget annat.