Martin nästan osynlig men pålitlig partner

SAN JOSE – Det är svårt att missa Brent Burns på isen, vid sidan av isen, var som helst. Han, med sitt hår och skägg och tänder som saknas och färggranna tatueringar och skotskrutiga kavajer. Han är, som man säger, ett original. Han har tillräckligt med personlighet och stil för två, vilket är praktiskt för hans underskattade back partner.

Paul Martin, till skillnad från Burns, skulle kunna smälta in i en folksamling. Han är nödvändigtvis inte den första personen man lägger märke till när han går nedför gatan. Inte nominerad till någon större trofe´ den här säsongen (Burns är finalist till Norris) och de adjektiv han samlar ihop är lika långt ifrån lysande som han är. Han är solid, stabil, öppenhjärtig.

Han är lugn.

Han är också en anledning, kanske inte den mest synliga, till varför San Jose Sharks har gått till Stanley Cup Final, som inleds på måndag i Pittsburgh mot Pittsburgh Penguins, laget som Martin spelade med de fem senaste säsongerna.

”Det är svårt,”sade Burns under Western Conference Final, att komma så här långt i slutspelet. ”Jag tror inte att folk inser hur liten skillnaden är och hur svårt viktigt det är att utnyttja möjligheter som den här.”

Ibland behövs ett tillägg, eller två eller tre, till en kärngrupp som har varit nästan –men inte riktigt – där förut. Kanske var det just det som hände den här säsongen, med Sharks och Joonas Donskoi och Joel Ward och Martin Jones och, ja, Paul Martin.

Martin har varit i slutspel varje säsong, med början 2003-+4 med New Jersey Devila och hade fem slutspel med Penguins. Men han har bara varit i en Conference Final och har aldrig nått Stanley Cup Final, inte förrän den här säsongen, även om han spelat i 103 slutspels matcher.

Han kom till Devils som rookie på hösten 2003 efter att man vunnit Stanley Cup Final och skrev på för Penguins 2010, ett år efter att dom vann.

Han vet hur svårt det är.

Men han visste också att Sharks skulle ha en chans, ett skäl till att han sprev på ett fyra-års kontrakt 1 juli, med general manager Doug Wilson som då åberopade hans tunga minuter, hans erfarenhet från vinnande lag, hans förmåga att spela med ”förstklassiga spelare.”Allt detta har spelat in den här säsongen, inte minst hans förmåga att spela med Burns.

”Han är en otrolig partner,”säger Burns. ”Han är kul att vara med utanför rinken. Jag tycker att det är enormt. Kan inte säga nog gott om honom. Han har varit underbar.”

”Jag vet inte om det är erfarenhet, jag tror att hans personlighet är väldigt – han är väldigt lugn. Jag tycker att han läser spelet fantastiskt bra och vi har utvecklat en kemi som gör att jag kan läsa av honom och han kan läsa av mig och det har fungerat.

Han har varit stabil. Martin och Burns har kommunicerat, pratat efter matcher, gått igenom byten och spelsystem. Man har varit rätt spelare med rätt partner vid rätt tidpunkt för Sharks. Och dom har hjälpt dom så här långt, till Final.

”Jag tycker att vi kompletterar varandra bra,”säger Martin.”Han är en stor personlighet, gillar att föra oväsen.Men han älskar att spela, komma till rinken. Jag är mer reserverad och tyst, så jag tror att vi kompletterar varandra bra utanför isen.”

”På isen tror jag att vi spelar likadant. Jag läser av honom, låter honom göra sin grej, och sen kan jag förhoppningsvis vara där och hjälpa honom om han behöver hjälp. Det har gott bra. Förhoppningsvis blir det bara bättre.”

Burns, som Martin säger är en så stolt spelare, en som bryr sig om så mycket och som tar det hårt när han gör misstag, att Marin har försökt att hjälpa honom att fokusera på att inte köra fast i dom tillfällena.Som Martin sade, det är ”nästan överdrivet, om han gör ett misstag tar han på sig för stor del av ansvaret.”

Nu kan han släppa det lite lättare. Han kan göra det, också för att Martin oftast är där och kan fånga honom.

”När man har en kille som är ett fullblod, som hoppar uppför isen..(om) han tappar pucken djupt i det andra lagets zon, kan Paul försöka vinna tid och försvara och avleda så att Burns kan gå tillbaka tack vare att han är så snabb och så stark och så stor att han kommer tillbaka”,säger Gary Agnew, assisterande coach ifjol i Penguins. ”Precis som alla dom typerna av backar som, vare sig man tittar på (Kris) Letang eller (P.K.) Subban, så behöver man någon som kan göra det, och jag tycker att Paul är en av de bästa på det.”

Så flytten till Kalifornien har varit bra för honom. Den rutinerade backen platsar perfekt i sitt nya lag sen hans sorti beklagades av hans gamla, även om man efter en stark andra halva tog sig till Final.

Och han bryr sig inte om att vara förbisedd, inte i ett lag med så många stjärnor som Sharks har, med stora namn och stor talang. Inte på defense med Burns, eller ens i par med honom. Han vet att hans inte är det sexigaste namnet i Sharks.

Medan Burns får alla rubriker – för sitt spel och sin personlighet, vilket Martin säger har ”fått mig att känna mig ung”, trots att det skiljer fyra år mellan 31-årige Burns och 35-ringen Martin – kan Martin vara tyst, stadig, vara där.

”Paul är mer av ´jag kommer till rinken, jag ska göra mitt jobb och sen ska jag gå ut bakvägen och fiska(killen),” säger Agnew. ”Han är den killen. Han är visserligen inte underskattad av spelarna i ligan, men jag tror inte att dom lägger märke till honom för att han inte gör stort väsen av sig. Han är en klippa.”

Han är, på så många sätt, inte Burns. Men han är exakt vad Sharks behöver honom att vara.