Los Angeles Kings fick vänta 45 år på sin första Stanley Cup, men nu är den här.

WOOOO! WAAAAAAU! WOOOHOOOOO!!! Stanley Cup-finalen slutade, helt traditionsenligt, med mästarlagets spelares glädjerop. Var och en jublade med bucklan ovanför sitt huvud – skrek sin glädje ut i det fullsatta Staples Center, och skickade sedan silverbucklan vidare till nästa spelare.

– Den här staden har väntat på det här längre än jag, sade Kings-kaptenen Dustin Brown, och hade förstås helt rätt, eftersom Kings blev ett NHL-lag 1967 och aldrig tidigare har vunnit mästerskapet.

– Det här har varit min dröm, och jag är så glad att det var just jag som fick lyfta Stanley Cup som första Kings-spelare, sa Brown, 27.

Los Angeles Kings hade missat sin första chans att fira segern på hemmaplan, men i den andra matchbollen i L.A. hade Devils egentligen ingen chans. Ingenting kunde stoppa Kings Stanley Cup-tåg i år.

Det är lätt att vara efterklok, men Kings resa har varit historisk och unik på många sätt. För det första, säkrade laget slutspelsplatsen först i grundseriens näst sista match, men besegrade sedan grundserie-ettan (Vancouver Canucks), tvåan i Western Conference (St. Louis Blues) och trean i Western Conference (Phoenix Coyotes) före finalen. Inget annat lag har heller tagit 3-0-ledning i alla sina serier såsom Kings gjorde 2012.

Samtidigt slog de rekordet för bortasegrar – 10 stycken blev det.

Och det är på grund av allt detta som man har en mästerskapsparad i Los Angeles på torsdag.

I den sjätte matchen var det Kings från början till slut, men egentligen avgjordes matchen under första periodens andra halva, efter att Devils Steve Bernier hade fått game misconduct för sin tackling på Rob Scuderi. Kings gjorde tre mål i numerärt överläge under Berniers fem minuter långa utvisning.

Först var det kaptenen Brown som styrde pucken in i mål mellan Martin Brodeurs ben, mindre än en minut in i utvisningen. I sitt nästa byte, en och en halv minut senare, skickade Brown ett bra skott på mål från mellan tekningscirklarna och Jeff Carter styrde in det till 2-0. Bara några sekunder före utvisningens slut bröt Dwight King på Devils mål och Trevor Lewis kunde slå in ett backhandsskott från nära håll och ge Kings en tremålsledning i matchen som var bara 15 minuter gammal – men redan över.

– Vårt powerplay började fungera i rätt tid och vi kunde göra tre mål. Med en tremålsledning och ”Quickie” [Jonathan Quick] i mål … det var säkert många som bytte kanal då, sa Kings-forward Dustin Penner.

Kings lyckades göra 4-0 innan Adam Henrique bröt Quicks nolla, med över en minut kvar i andra perioden.

Lewis gjorde sitt andra mål i matchen i en tom bur innan Matt Greene spikade slutresultatet 6-1 och startade firandet.

Jonathan Quick fick ta emot Conn Smythe-bucklan som slutspelets mest värdefulla spelare. Han släppte bara in sju mål i de sex finalmatcherna och hans räddningsprocent, 94,6, var slutspelets bästa.

– Jag är väldigt stolt över hela laget. Vi fick ingenting gratis, sa Quick.

Och sedan var det dags för den stora ceremonin där Dustin Brown fick ta emot Stanley Cup från NHL-chefen Gary Bettman. Brown skrek när han lyfte bucklan, gjorde en liten sväng, och gav sedan Stanley Cup till den 35-årige Willie Mitchell som spelade två matcher med New Jersey Devils år 2000, men som då inte fick sitt namn ingraverat på trofén.

Nu får han det.

St. Louis Blues är nu det enda av lagen som kom till ligan 1967 som inte har vunnit Stanley Cup. Kanske nästa år. Men just nu är det lång tid dit.