Kan man komma hem igen?

Med alla trades och andra klubb-byten är det inte ofta en spelare får - eller vill - spela hela sin karriär i samma klubb. Det är bara ytterst få som kan göra det som till exempel Martin Brodeur gjort. Brodeurs 21 säsonger med New Jersey Devils är den längsta karriären i en New York-områdes klubb, i alla sporter, sedan Mel Ott avslutade sin 22:a säsong med baseballens New York Giants 1947.

Och eftersom spelarna byter plats, händer det ofta att en spelare kommer tillbaka till sina gamla hemtrakter. Eller i alla fall spelar mot ett lag de känner väl.

Ibland får de hjältens välkomnande, ibland en skurks, men oftast ingetdera.

När Teemu Selänne kom tillbaka till Winnipeg i veckan, fick han långa stående ovationer både före och efter matchen, och han valdes till matchens lirare. Det får man när man har slagit målrekord för nykomlingar en gång i tiden, och då spelar det ingen roll att 1990-talets Winnipeg Jets egentligen är dagens Phoenix Coyotes, och dagens Jets är gårdagens Atlanta Thrashers. Att Selänne egentligen aldrig spelat för just den här versionen av Jets. Nej, när fansen i Winnipeg skulle tacka av den finska legendaren, som sagt att den här säsongen blir hans sista, då tackade de honom för allt han gjorde i staden för 20 år sedan.

Det var Ducks enda match i Winnipeg den här säsongen, och förmodligen Selännes sista match där.

När New Jersey Devils åkte till Vancouver för att möta Canucks, var det också deras enda resa till Kanadas västkust den här säsongen. Det var också första gången som Cory Schneider var tillbaka i Vancouver i Devils-tröjan. Och det var klart att tränaren Pete DeBoer lät Schneider spela matchen mot sin gamla lagkompisar, och mot Roberto Luongo, som skulle bytas bort för att göra Schneider till Canucks etta – men som inte lyckades på grund av Luongos dyra kontrakt.

Schneider fick höra både applåder och bu-rop efter en videopresentation på jumbotronen.

– Jag vill tro att bu-ropen ändå var lite kärleksfulla, men kanske inte. Det var kul, det var en fantastisk inramning, och det var snällt av dem att visa den där videopresentationen, men så fort matchen började, så hade vi mycket annat att tänka på, sa han.

Den här gången var det Luongo som drog det längre strået när hans Canucks vann matchen med 3-2 med Mike Santorellis mål i förlängningen.

– Vi jobbade ihop flera år, så det var kul att få spela mot varandra. Någon måste vinna, och den andra förlora, så är det. Han kunde i alla fall ta en poäng för sitt lag här, och han spelade jättebra. Han var anledningen till att de kunde ta matchen till förlängning, sa Luongo.

Samtidigt i Pittsburgh, i matchen mellan Penguins och Carolina Hurricanes, var matchens lirare Jussi Jokinen, som byttes till Pittsburgh förra säsongen – från Carolina.

– Jag ska inte ens låtsas att det inte betyder någonting. Det är klart att man är extra laddad i en match mot sitt gamla lag. Som jag har sagt många gånger, jag tyckte inte allt gick helt rättvist förra säsongen, men så är det i hockeylivet, sa Jokinen till Raleigh News & Observer.

– Jag är säker på att han var motiverad att möta oss. Så borde det vara för alla som byts bort, och han visade det definitivt ikväll, sa Jokinens gamla lagkompis, Hurricanes lagkapten Eric Staal.

– Jag har fortfarande mycket respekt för Hurricanes organisation, och jag hade bra fyra och ett halvt år där. Men det är klart jag också är glad att få spela här, med riktigt bra spelare [som Yevgeni Malkin och Sidney Crosby]… i en förstklassig organisation, sa Jokinen.

Efter att ha gjort sin andra hat-trick i karriären.