Skip to main content

Så har den genomsnittliga finalen sett ut

NHL.com/sv tittar på urtypen av en finalserie sedan regeländringarna inför säsongen 2005-06

av Sixten Funqvist @Swe_Sid / NHL.com/sv Korrespondent

Stanley Cup-finalen står för dörren. Efter lockouten 2004-05 skedde ett paradigmskifte i NHL där de nya reglerna innebar en helt ny sport och en ny liga. Därför tittar NHL.com/sv idag närmare på hur de finaler som spelats sedan dess har sett ut.

De tolv finaler som har spelats från och med våren 2006 har korat sju olika vinnarlag. Chicago Blackhawks och Pittsburgh Penguins har vunnit mästerskap vardera. Los Angeles Kings har vunnit två och Boston Bruins, Detroit Red Wings, Anaheim Ducks och Carolina Hurricanes har en seger var. Pittsburgh är det enda lag som vunnit två mästerskap i följd under lönetaks-eran.

 

[Få de senaste nyheterna från Stanley Cup-slutspelet på Twitter från @NHLsv]

 

Den genomsnittliga finalserien under tidsperioden har varit 6,08 matcher lång. Vid tre tillfällen har finalen gått till sju matcher (2006, 2009, 2011) och två gånger (2007 och 2014) har serien varit fem matcher lång. Inget lag har vunnit fyra raka matcher i finalen sedan 1998 då Detroit Red Wings "svepte" Washington Capitals. Det var för övrigt fjärde finalen i rad som avgjordes i fyra raka matcher.

Under de första säsongerna efter regeländringarna såg vi en ökning i målproduktionen under grundserien. Det gällde även finalspelet. Stanley Cup-finalen 2003 mellan New Jersey Devils och Anaheim Mighty Ducks (idag Anaheim Ducks) bjöd på fyra mål per match på den sju matcher långa serie där till slut Devils stod som vinnare. Året därpå, när Tampa besegrade Calgary Flames - även det i sju matcher - var målsnittet nere i 3,57. Det skulle dock ändras. Sedan lockouten har bara fyra av tolv finalserier haft ett målsnitt under 4,5 mål per match. 2009, när Pittsburgh besegrade Detroit, och 2011, när Boston övervann Vancouver, snittade finalerna 4,43 må per match. Båda serierna gick till sju matcher. När Chicago fyra år senare, 2015, besegrade Tampa Bay nådde målsnittet botten med 3,83 mål per match. Men Blackhawks har varit med om den andra änden på skalan. När laget 2010 besegrade Philadelphia Flyers i en sex matcher lång serie fick vi se hela 7,83 mål per match. Föga överraskande är det också den serie med flest mål totalt sedan lockouten (48 stycken). En gång sedan lockouten har mästarna gjort färre mål än sina motståndare. Pittsburgh gjorde 14 mål mot Detroits 17 2009.

Tio av tolv gånger (83%) sedan lockouten har det lag som vunnit den första matchen också blivit mästare, och de två gånger de blivande mästarna förlorat den första matchen har de även förlorat den andra matchen i serien. Sju gånger (58,3%) har mästarna vunnit de två sista matcherna i serien.

Om man tittar på spel i numerärt överläge respektive underläge så visar statistiken att även om ett bra powerplay är viktigt behöver man inte ha det bästa för att vinna titeln. Vid fyra av tolv tillfällen har det förlorande laget haft ett bättre spel i powerplay än mästarna, något vi fick bevittna senast förra året då Nashville fick utdelning på fyra av 18 (22,2%) möjligheter i numerärt överläge jämfört med Pittsburghs två mål på 22 möjligheter (9,1%). Det mest effektiva spelet i numerärt överläge från och med finalen 2006 har Los Angeles haft. I serien mot New Jersey 2012 gjorde Kings mål på sex av 20 lägen (30%). Den sämsta utdelningen för en mästare hade Chicago mot Boston året därpå, då man bara gjorde ett mål på 19 försök i powerplay (5,5%).

 

[Relaterat material: Spurt i jakten på Conn Smythe Trophy]

 

Förutom Lord Stanleys pokal delas även priset för slutspelets mest värdefulle spelare ut efter den avgörande finalen. Tre gånger sedan 2006 har utmärkelsen gått till en målvakt. 2006 vann Carolinas Cam Ward efter att han haft en räddningsprocent på 92 och en GAA på 2,28 med en hållen nolla i finalserien. Sett över hela slutspelet hade Ward 92 i räddningsprocent, 2,14 i GAA och två hållna nollor. När Boston vann 2010 kammade Tim Thomas hem Conn Smythe. Detta efter att han noterats för 96,7 i räddningsprocent, två hållna nollor och en GAA på 1,15. Totalt det slutspelat blev det 94,8%, 1,98 i GAA och fyra nollor. Året därpå presterade Jonathan Quick: I slutspelet landade han på 94,6%, 1,41 i GAA och tre nollor. I finalserien? 94,7%, en nolla och en GAA på 1,10(!).

Bland utespelarna är det lite svårare att bilda sig en uppfattning. Endast vid två tillfällen sedan 2006 har den som vunnit slutspelets totala poängliga också vunnit Conn Smythe; Henrik Zetterberg (13-14--27) gjorde det 2008 och Evgeni Malkin (14-22--36) året därpå. Två gånger har Conn Smythe-vinnaren kommit tvåa. Jonathan Toews (7-22--29) gjorde det 2010 och Patrick Kane (9-10--19) 2013. Conn Smythe-vinnaren har dessutom vid två tillfällen varit den som gjort det avgörande målet i den avgörande matchen. Henrik Zetterberg krönte sin säsong på så sätt 2008 och Duncan Keith upprepade bedriften sju år senare.

Med intressanta "matcher i matcherna" ligger fältet öppet för den som spelar den mest avgörande rollen hos segrarna i finalmatchen att också få med sig Conn Smythe Trophy hem. En fördel är naturligtvis att vederbörande har stått för ett mer än godkänt slutspel fram till finalen.

Och det finns det ju några som har.

Se mer

NHL använder sig av så kallade "cookies" - textbaserade datafiler hämtade från din dator. Genom att använda NHL's olika hemsidor och andra onlinetjänster samtycker du till användandet av dessa, vidare specificerat i vår Integritetspolicy, vårt Användaravtal och vår Policy för Cookies.