Tio av tolv gånger (83%) sedan lockouten har det lag som vunnit den första matchen också blivit mästare, och de två gånger de blivande mästarna förlorat den första matchen har de även förlorat den andra matchen i serien. Sju gånger (58,3%) har mästarna vunnit de två sista matcherna i serien.
Om man tittar på spel i numerärt överläge respektive underläge så visar statistiken att även om ett bra powerplay är viktigt behöver man inte ha det bästa för att vinna titeln. Vid fyra av tolv tillfällen har det förlorande laget haft ett bättre spel i powerplay än mästarna, något vi fick bevittna senast förra året då Nashville fick utdelning på fyra av 18 (22,2%) möjligheter i numerärt överläge jämfört med Pittsburghs två mål på 22 möjligheter (9,1%). Det mest effektiva spelet i numerärt överläge från och med finalen 2006 har Los Angeles haft. I serien mot New Jersey 2012 gjorde Kings mål på sex av 20 lägen (30%). Den sämsta utdelningen för en mästare hade Chicago mot Boston året därpå, då man bara gjorde ett mål på 19 försök i powerplay (5,5%).
Relaterat material: [Spurt i jakten på Conn Smythe Trophy]
Förutom Lord Stanleys pokal delas även priset för slutspelets mest värdefulle spelare ut efter den avgörande finalen. Tre gånger sedan 2006 har utmärkelsen gått till en målvakt. 2006 vann Carolinas Cam Ward efter att han haft en räddningsprocent på 92 och en GAA på 2,28 med en hållen nolla i finalserien. Sett över hela slutspelet hade Ward 92 i räddningsprocent, 2,14 i GAA och två hållna nollor. När Boston vann 2010 kammade Tim Thomas hem Conn Smythe. Detta efter att han noterats för 96,7 i räddningsprocent, två hållna nollor och en GAA på 1,15. Totalt det slutspelat blev det 94,8%, 1,98 i GAA och fyra nollor. Året därpå presterade Jonathan Quick: I slutspelet landade han på 94,6%, 1,41 i GAA och tre nollor. I finalserien? 94,7%, en nolla och en GAA på 1,10(!).