Blues’ Backes tar in förlusten i match 6
av Amalie Benjamin
SAN JOSE – Det första man lade märke till var hans ögon. En nyans, eller två, ljusare än “the St. Louis blue”. De var rödsprängda, fuktiga och tomma. Men de syntes klart och tydligt genom all svett och ett skägg som skulle ha vuxit under ytterligare två veckor.
Man kunde ta på känslorna.
David Backes framtid är än så länge oklar. Hans kontrakt löper ut med det lag han är lagkapten för. En man utan någon match att spela på fredag. Hans säsong, liksom den för hela St Louis Blues, tog slut under natten mot torsdag efter en 5-2-förlust mot San José Sharks i den sjätte matchen av finalen av Western Conference. Resultatet betydde också att Sharks vann matchserien (4-2). Backes kändes inte helt redo att tro att det var sant.
”Fan” sa Backes. ”Två vinster till och vi hade spelat för den ultimata pokalen.”
Hans ögon såg först tomma ut, sedan trånande. Han såg det framför sig, en chans, ett hopp, en önskan som var så påtaglig att han lät sig sjunka in i den helt och hållet. Det hade tagit honom nästan 40 minuter att träda fram från SAP Centers kulisser för att stå i ett tomt rum och sätta ord på sina känslor.
Han lyckades bita ihop under de första två frågorna om slutet på hans säsong och om en frustrerande tid med St Louis Blues. Med ett lag som fått sin lagkapten, och sina fans, frustrerade under de knappa tio år han varit där.
Sedan bröt han samman.
”Han kommer att döda mig för att jag berättar det här men...” Han drog ett djupt andetag. ”Under den femte matchen mådde jag inte bra och då kom Steve Ott med något….” rösten blev tjockare. ”Han gav mig något för att må bättre.”
Tårarna var inte långt borta.
”Bara att veta att han är den som blir petad om jag kan spela gör att det är osjälviskt. Men det är den typen av killar vi har här.”
En ensam tår rann nedför hans vänstra kind, längs hans näsa.
”Det är grejer som det där….” sa han.
De hade kommit längre än någonsin under de senaste 15 åren, vilket är den tidsperiod sedan man senast nådde conference-final. Så länge sedan Stanley Cup var så påtagligt. Men det slutade, än en gång, utan en titel. Man saknade sex vinster.
Det är den tiden en hockeyspelare får på sig. Det är bara så många chanser. Vissa missar man, som för St Louis under de senaste tio åren, på grund av ett för tidigt uttåg och frustration och avbrutna klubbor och brutna men och förluster innan man var redo att ta klivet.
Men i år? I år var det annorlunda. Blues vann sjundematcher, både första och andra rundana. Man spelade för många matcher i lägen där man borde ha sänkt lag tidigare, som Ken Hitchcock sa. Men ändå, det var något annorlunda. I år var året det skulle ske. Det var det.
Och sedan var det inte det. Slutet körde över dom likt ett godståg.
Därav tårarna, troligen Backes’ första tårar efter en match på ungefär elva, tolv år sedan han gick ut college. Sedan han kände den första känslan av dödlighet inom hockeyn.
David Backes fyllde 32 år under det här slutspelet. Han gjorde ett matchvinnande mål på sin födelsedag – det bästa sättet att fira. Där och då måste han ha känt sig odödlig.
Den känslan var borta nu, när han stod där omgiven av spillrorna av den gångna säsongen, svettdränkt utrustning och tröjor som stank av besvikelsen.
”Wow.” sa han. ”Slutet kommer ganska plötsligt.”
Han hade aldrig kommit såhär långt. Många i laget hade aldrig kommit såhär långt. De hade aldrig trott på det för de hade inte tillåtit sig själva att tro på det. De hade aldrig varit bra nog. Det hade tagit så lång tid. De hade alltid tagit sig så kort. Inte i år. Det skulle inte ske i år.
Och sedan gjorde det när de bättre, mindre slitna Sharks tog över och sprintade till sig en fyramålsledning i match 6 i en arena som till slut började trop å sitt hemmalag. Blues föll bort, trots att man gjorde två mål i slutminuterna.
De åkte ut.
”De gjorde sitt jobb.” sa Backes. ”Det gjorde inte vi. De får spela om titeln och vi står här.”
Han vände sig bort och lämnade rummet igen. Det var tomt. Igen. Utrustningen skulle packas och köras upp till St Louis där det skulle lastas av. Detsamma gällde spelarna. Och de skulle skiljas åt med ett beseglat öde, brustna hjärtan och en osäker framtid.