Skip to main content

Blackhawks kärntrupp växte upp tillsammans

av Risto Pakarinen / NHL.com

Före matchen gick Niklas Hjalmarsson till plexiglaset i ena hörnan av rinken i United Center och bankade lite snällt på den. Inte som när han tacklar motståndarna mot sargen, utan bara lite, så att han inte skulle skrämma sonen Theo på andra sidan glaset.

Annat var det 2010 när Hjalmarsson vann sin första Stanley Cup med Chicago. Visst var han redan ihop med Elina redan då, men livet var lite annorlunda, med flickvän borta i Sverige delar av året.

När Hjalmarsson vann sin andra Stanley Cup 2013, firade han och Elina genom att gifta sig.

Och i natt gled Niklas Hjalmarsson runt på isen, iklädd en mästarkeps och med den tvåårige sonen Theo i famnen.

– När vi kom hit var de flesta av oss singlar, det fanns inga barn i arenans familjerum, och nu har nästan alla ett eller två barn. Vi har växt upp tillsammans, och vi känner varandra bra, sa Hjalmarsson i SVT:s intervju. Vi älskar varandra och kämpar för varandra. Vi kan göra vad som helst när det rullar på. Det är ett gäng som varit här länge nu. Vi har ett sådant jäkla skönt "go" i laget, de är som bröder allihop.

Nu är Hjalmarsson bara 28, och som hockeyspelare kommer han precis till sina bästa år. Patrick Kane är 26, lagkaptenen Jonathan Toews 27, Corey Crawford 30, Brent Seabrook 30, Duncan Keith 31. 33-årige Patrick Sharp och 36-årige Marian Hossa har också varit med och vunnit Chicagos alla tre Stanley Cups.

– Det här är häftigt. Tre [Stanley Cup] på sex år och att få göra det hemma här inför fansen, det är speciellt, sa Hjalmarsson. Vi kanske inte kom upp till vårt allra bästa spel, men på något sätt löste vi det ändå.

Det är just då, när man inte kan komma upp till sitt bästa spel, som man behöver de där extrakrafterna som man inte ens visste att man hade. Det är när man är tvungen att spela med bara fyra backar, när man behöver stödet av sina ”bröder”.

Nu hade Chicago en stark kärngrupp som bet ihop, och spelade ihop, och som tog emot nya förstärkningar – såväl veteraner som Antoine Vermette och Kimmo Timonen som unga spelare som Teuvo Teräväinen och David Rundblad – och gav dem en chans att lyckas.

Det är därför de firar nu sin tredje titel på sex år. Mycket kan hända på sex år.

– Saker och ting förändras. Sex år känns inte som en lång tid, men det har varit det. Mycket är annorlunda, men en sak som inte har förändrats är att vi fortfarande har ett fantastiskt gäng som verkligen ville vinna, sa Jonathan Toews.

Ibland behöver man inte vara ihop länge för att känna sig som bröder. Mycket av den sista matchen handlade om Kimmo Timonen, som hade spelat sjutton säsonger i NHL, vunnit mycket, men ofta hamnat på silverpallen. Nu hade den 40-årige finländaren ett drömläge att få avsluta sin karriär på bästa möjliga sätt, och det gav laget lite extra motivation.

När Jonathan Toews gav honom bucklan direkt efter att han hade fått den från Gary Bettman, såg Timonen lite osäker ut.

– Jag visste inte vad jag fick göra med den, sa han.

Resten av laget skickade honom på en ny tur när han först tänkte ge bucklan till nästa spelare, och Timonen fick njuta lite extra av sina sista minuter som NHL-spelare. Sedan gav han Stanley Cup vidare till Antoine Vermette, som också kom till Chicago vid trade deadline.

Nu är de bröder allihopa.

Se mer