Supportrarna tror på Maple Leafs igen

TORONTO - Det har varit ett par kämpiga dagar för Steve "Dangle" Glynn.
Hans fick sitt kreditkort stulet, han spenderade morgonen i horribel rusningstrafik mellan Oshawa och Toronto, och en del av ett bildäck studsade mot hans bil när han manövrerade sig fram genom trafiken. Senare kommer han att bli påkörd bakifrån på vägen hem. Men ändå. Dlynn studsar fram och ögonen lyser då han kliver fram till disken på Starbucks.

Strax efter de tatt kan kommit in kliver en man fram och tackar honom. Han uppskattar det Glynn gör, de videoklipp han satt ihop under nästan ett årtionde. Videoklipp där han uttrycker sina tankar och förhoppningar gällande Toronto Maple Leafs. Funderingar om laget som han framför på sitt ofta roliga och alltid på gränsen till besatta sätt.
Glynn försöker förklara, med kaffekoppen i hand, sitt sätt att vara supporter när han halkar till rent språkligt. Precis som andra fans lersätter han det distanserande "dom" och använder sig i stället av "vi", när han pratar om Maple Leafs.

Han ber omedelbart om ursäkt:
- Jag har de senaste åren verkligen ansträngt mig för att inte säga "oss" när jag skickar in mina videor till You Tube eller när jag bloggar på Sportsnet, fortsätter han.
- Men nu har jag börjat använda "oss" igen. Jag gillar dom helt enkelt, jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
I Toronto finns idag en sedan länge glömd känsla, en känsla av förtroende, en sedan länge bortsopad känsla av att tro igen. En stad där fansen njuter av en vår där de allt eftersom matcherna avverkas kommer allt närmare ett Stanley Cup-slutspel och en snart femtio år lång dröm att pokalen snart kan hamna där den hör hemma.
- Det handlar verkligen om pånyttfödda förhoppningar, säger Pardeep Sidhu, en av de fans som har varit med sedan länge. Nu vågar vi supportrar hoppas igen och jag tror att många som lämnat är på väg tillbaks igen, beredda att ge laget en ny chans.
Det finns knappast någon som inte håller med om att det unga laget som leds av ett gäng rookies med Auston Matthews i spetsen ligger långt före sin tidtabell, oavsett vad spelare och ledning säger officiellt. De är helt enkelt mycket bättre än vad de borde vara. Det är roligt att titta på dem, en blandning av rookiemisstag, tappade och återtagna ledningar i en härlig Instagram-förpackning där trettioåringarna spelar som de vore 23 igen.
Kanske kan vi alla snart känna oss som 23 om vi tittar på Leafs.
- Eller kanske tar det oss ännu längre tillbaka. Till en tid av troskyldiga fans, till en tid av drömmar och idoler där allt var möjligt. Till en tid när vi var 12, så känner i alla fall jag mig när jag talar om laget säger Glen, som ett barn igen.
- Jag har inte känt något sånt här sedan jag var 12, fortsätter han. Du pratar med någon som just blivit 29, men egentligen så pratar du med en tolvåring. För det är precis så jag känner mig när jag pratar om det här laget.
\\\\
Dagen innan drog Lou Lamoriellos ögon ihop sig när han väntade på mina frågor. Enligt honom var jag på väg att göra precis det han inte ville att jag skulle göra.
Han gillar inte frågorna. Det är därför hans ögon drar ihop sig och han avbryter mig när jag frågar vad en Stanley Cup-vinst skulle betyda för staden och lagets fans.
För en man som alltid talar om försiktighet och tålamod, är det på samma gång tacksamt och förrädiskt när han ser vad laget hittills åstadkommit. Det handlar om en långsiktig plan och resultaten, i alla fall så här långt, har höjt nivån på förväntningarna.
Därför vill han lyssna på frågan. Han vill inte ens fundera på frågan. Han vill prata om en process, om att lägga en grund, om byggstenarna och sättet veteranerna har fört vidare sina lärdomar och fört det vidare till nykomlingarna. Men han vill att framtidens förhoppningar just skall tillhöra framtiden.

• Vi får vänta och se, säger han.
  Och han sa det igen och igen. Fyra gånger. Det är hans mantra, ett sätt att hålla efter alla de som vill trycka på för snabbt och för tidigt. Precis det som laget gör just nu.
  Och han har all anledning att vara försiktig. Det var ett bra tag sedan Maple Leafs motsvarade förväntningarna. Sista gången man tog sig till slutspel var säsongen 2003-04.
  Dessutom var det ytterligare ett år, ett år som alla fans helst vill glömma.
  Som Glen uttryckte sig vid något tillfälle:
  - Enligt mig nådde Leafs slutspelet senast 2004. 2013 går bort, annars skulle jag inte kunna sova.
  Det handlar om året då Maple Leafs ledde över Boston Bruins med 4-1 i den sjunde och avgörande matchen när det återstod mindre än 10 minuter, för att därefter raskt släppa in tre mål och till sist förlora på övertid.
  Efter det har man startat en komplett ombyggnad av Maple Leafs. Brendan Shanahan blev president året efter. Förra året tillträdde Mike Babcock som coach och Lamoriello som general manager och man gjorde sig av med tidigare gallionsfigurer som Phil Kessel och Dion Phaneuf.
  Man bytte strategi. Nu var det inte längre de snabba framgångarna som gällde utan ett långsiktigt lagbygge. Man började bygga med smarta draftval. Val av rätt sorts veteraner och att börja samla på sig talanger.
  - När det var klart att vi fick Babs, strömmade en härlig känsla av hopp genom såväl vårt omklädningsrum som staden Toronto, säger backen Morgan Rielly.
  Babcock började svänga sin magiska dirigentpinne. Först gick han igenom vilka av veteranerna som kunde anpassa sig till det som nu gällde och som skulle bilda stommen i laget. Sedan vilka av nykomlingarna som det gick att forma och bygga upp. Enligt Lamariello gick man igenom 47 spelare under föregående år för att ta reda på vilka som var lämpliga för det nya programmet.
  Tanken var att bygga upp en grund som kunde ge framgångar ett antal år framöver. Att inte skynda för snabbt, att inte låta något komma i vägen. Inte påverkas av vare sig fans eller media. Låt oss bara göra det som våra erfarenheter visat sig vara riktiga.
  Någon som kanske mer än andra har följt utvecklingen med stort intresse är Nazem Kadri. Forwarden har spelat i Toronto sedan draften 2009, där han valdes som sjunde spelare. Han har gjort 399 matcher i grundserien och sju i slutspel.
  - Tidigare i min karriär kände jag mig ofta utanför, menar Kadri. Nu känns det som ledningen bryr sig mer och skyddar spelarna på ett helt annat sätt. Man är inte längre bara ett nummer, en spelare i laget. Mer omtanke tas om hur man mår utanför själva spelet och träningen. Hur familjen mår och mycket annat, man har blivit en person.

• Vinner vi inte Cupen inom tio år beror det inte på att man inte ansträngt sig. Ledningen har varit med i både hjärta och själ, säger Mike Wilson, 62 år, som har blivit utsedd till Leafs-fan nummer ett.
  - Om jag tror att det händer? Javisst tror jag det, jag tror det verkligen starkt jag är säker på att det kommer att ske.
  \\\\
  Man spelar Aerosmiths "Dream On" på Air Canada Centre inför Maple Leafs matcher. Och det passar verkligen. För det gör vi allihopa, fansen på läktarna och de som tittar hemma, bossarna i sin lounge och spelarna i omklädningsrummet.
  Det är så påtagligt. Det finns i deras ord, handlingar, sätt att vara och deras tro på framgång. Det känns inte längre dumt att ropa "Go Leafs Go", det skriks inte längre bara för att man ska, nu är det på riktigt.
  - Ändå, fortsätter Lamoriello, så har vi mycket framför oss. Fansen ska inte låta sig luras av lite framgångar. Vi är ännu inte framme. Men utan tvekan är vi på väg åt rätt håll.
  • Det kommer att göra ont ett tag till.
    Det är något alla kan leva med, från ledningen och neråt. De kommer att mötas av motgångar och besvikelser och nu kanske mer än tidigare, när man börjat tro på sina möjligheter. Det är en ny tid i Toronto och det finns ett nytt Maple Leafs.
    - Alla är på gång och alla är stolta över att hålla på Leafs, säger Kadri. Vi spelare är alltid lika stolta över att bära vårt lags tröja.
    Det finns en framtid. Det finns hopp. Dom har haft ett antal motgångar, men de har kvar sin tro. Och nu kanske de verkligen har något att tro på.