Sedinarna är som tagna ur Buster
av Risto PakarinenVisst kan man förklara allt med lite hjälp av statistik. Åt alla möjliga håll. Som Storbritanniens statsminister Benjamin Disraeli sa redan på 1800-talet: “Det finns tre slags lögn: lögn, förbannad lögn och statistik”.
Men lika sant är det att om man gräver lite i siffrorna så kan man ibland se någonting som är rena motsatsen till det man har trott sig sett med egna ögon.
Vancouver Suns hockeybloggare Daniel Wagner har gått igenom Daniel och Henrik Sedins statistik med en intressant twist. Han har nämligen lagt upp deras poängproduktion enligt antalet tacklingar i en match för att se om Sedinarna verkligen är mjuka spelare som inte kan leverera när det börjar smälla runt om – och på dem.
Motståndarna tacklade Vancouver-spelare i snitt 22,7 gånger per match. I de matcher där antalet tacklingar var under 22,7, snittade Henrik 1,14 poäng och Daniel 1,18 poäng. I matcher där motståndaren tacklade mer än genomsnittet hade Henrik 1,16 poäng medan Daniel hade 1,32 poäng.
Ingen stor skillnad för Henrik alltså, och en knuff uppåt för Daniel. De gjorde mer poäng i matcherna där det tacklades mer, skriver Wagner.
Sedan höjde han tröskeln på det aggressiva spelet och kollade hur Sedinarna spelade i matcher där motståndaren hade fler än 30 tacklingar på Canucks-spelarna. Det fanns elva sådana matcher. Både Daniel och Henrik snittade 1,36 poäng per match.
Det innebär ju inte att Sedinarna inte bryr sig om hur hårt spelet är. Och Wagner kunde inte heller säga om det spelade någon roll hur ofta just Daniel och Henrik tacklas, men de verkar inte heller bara krypa ihop när det smäller på i rinken.
Deras tuffhet – som alla andras – sitter ju i huvudet. Om de ramlar, så reser de sig bara. Om det är någon som tacklar dem fult, så svarar Sedinarna hellre med ett mål i numerärt överläge. Lite som man lärde sig från serierna i Buster. Mål är bästa hämnden.
Sedinarnas mentala tuffhet kan man inte tvivla på. Hade de inte varit mentalt starka, hade de gett upp vid det här laget.
De var ofta ifrågasatta i början av deras NHL-karriärer, men gav aldrig upp. De jobbade på skridskoåkningen, de jobbade på fysiken, och sakta men säkert har de blivit Art Ross Trophy-vinnare båda två.
Henrik vann Hart Trophy som NHL:s mest värdefulla spelare 2010, och förra året, när Daniel vann poängligan, fick han ta emot Ted Lindsay Award som ligans bästa spelare framröstad av spelarna själva.
I höstas var det dags att gå tillbaka till jobbet, efter en tuff förlust i Stanley Cup-finalen och en sommar hemma i Örnsköldsvik. På träningslägret gjorde Daniel nya rekord på fystesterna, bättre än någon Vancouver-spelare någonsin.
Henrik var tvåa, direkt efter brorsan.
De pushar varandra att bli ännu bättre, träna ännu hårdare. Och det är tufft.
LÄS MER
Men lika sant är det att om man gräver lite i siffrorna så kan man ibland se någonting som är rena motsatsen till det man har trott sig sett med egna ögon.
Vancouver Suns hockeybloggare Daniel Wagner har gått igenom Daniel och Henrik Sedins statistik med en intressant twist. Han har nämligen lagt upp deras poängproduktion enligt antalet tacklingar i en match för att se om Sedinarna verkligen är mjuka spelare som inte kan leverera när det börjar smälla runt om – och på dem.
Motståndarna tacklade Vancouver-spelare i snitt 22,7 gånger per match. I de matcher där antalet tacklingar var under 22,7, snittade Henrik 1,14 poäng och Daniel 1,18 poäng. I matcher där motståndaren tacklade mer än genomsnittet hade Henrik 1,16 poäng medan Daniel hade 1,32 poäng.
Ingen stor skillnad för Henrik alltså, och en knuff uppåt för Daniel. De gjorde mer poäng i matcherna där det tacklades mer, skriver Wagner.
Sedan höjde han tröskeln på det aggressiva spelet och kollade hur Sedinarna spelade i matcher där motståndaren hade fler än 30 tacklingar på Canucks-spelarna. Det fanns elva sådana matcher. Både Daniel och Henrik snittade 1,36 poäng per match.
Det innebär ju inte att Sedinarna inte bryr sig om hur hårt spelet är. Och Wagner kunde inte heller säga om det spelade någon roll hur ofta just Daniel och Henrik tacklas, men de verkar inte heller bara krypa ihop när det smäller på i rinken.
Deras tuffhet – som alla andras – sitter ju i huvudet. Om de ramlar, så reser de sig bara. Om det är någon som tacklar dem fult, så svarar Sedinarna hellre med ett mål i numerärt överläge. Lite som man lärde sig från serierna i Buster. Mål är bästa hämnden.
Sedinarnas mentala tuffhet kan man inte tvivla på. Hade de inte varit mentalt starka, hade de gett upp vid det här laget.
De var ofta ifrågasatta i början av deras NHL-karriärer, men gav aldrig upp. De jobbade på skridskoåkningen, de jobbade på fysiken, och sakta men säkert har de blivit Art Ross Trophy-vinnare båda två.
Henrik vann Hart Trophy som NHL:s mest värdefulla spelare 2010, och förra året, när Daniel vann poängligan, fick han ta emot Ted Lindsay Award som ligans bästa spelare framröstad av spelarna själva.
I höstas var det dags att gå tillbaka till jobbet, efter en tuff förlust i Stanley Cup-finalen och en sommar hemma i Örnsköldsvik. På träningslägret gjorde Daniel nya rekord på fystesterna, bättre än någon Vancouver-spelare någonsin.
Henrik var tvåa, direkt efter brorsan.
De pushar varandra att bli ännu bättre, träna ännu hårdare. Och det är tufft.