Klassiska hockeynamn dominerade ligans 20-tal

När pucken släpptes den 1 januari 2017 för utomhusmatchen Scotiabank NHL Centennial Classic, så inledde också National Hockey League sitt 100-årsjubileum. Från 1917 har NHL en historia lika rik och spännande som de ikoniska spelare som format och bevarat den.

Varje lördag under jubileumsåret kommer NHL.com/sv att bjuda er på berättelser som ur olika vinklar täcker ligans 100-åriga historia.
I den här delen av serien tar vi med er på en resa genom ligans historia, decennium för decennium. Idag: 1920-1929.
De många filmälskarna i hockeyvärlden glömmer naturligtvis aldrig kultrullen "Slap Shot" (Slagskott) från 1977. Och alldeles självklart inte heller bröderna Steve, Jack och Jeff Hanson som coachen Reggie Dunlop värvar till hårt prövade Charlestown Chiefs.
Bröderna Hanson kom från Iron League (Järnligan) och spelade hockey på ett speciellt sätt. Och de hade en förebild:
- Yeah, sure, Old Time Hockey!
- Like Eddie Shore.
- Eddie Shore, yeah!
Eddie Shore blev en av de första stora stjärnorna i det National Hockey League som gick in i 1920-talet. Shore, född 1902 i Fort Qu´Appelle, Northwest Territories i Kanada, gjorde sig ett namn som en oerhört skicklig försvarsspelare men också en stentuff motståndare; det gjorde ont att möta Eddie Shore som under 605 NHL-matcher för Boston Bruins i grundserien och slutspelet drog på sig sammanlagt 1.228 utvisningsminuter - och det under en hockeyera då domarna tillät betydligt mer än vad de gör idag.
I en match mot Montreal Canadiens blev Eddie Shore slagen över örat som lossnade och bara hängde fast i några skinnslamsor. Läkare efter läkare ville amputera örat, men Shore letade vidare tills han hittade en läkare som var villig att sy fast örat igen - allt medan Shore inspekterade läkarens jobb i en fickspegel.
1933 smällde han till en domare och fick böta 100 dollar, motsvarande 1.850 dollar i dagens penningvärde. I december samma år avslutade han Torontostjärnan Ace Baileys karriär med en våldsam tackling bakifrån. Bailey föll i isen medvetslös, fördes till sjukhus där man opererade en fraktur i Baileys skalle i fyra timmar. Bailey återvände aldrig till NHL.
Direkt efter attacken mot Bailey, som var en hämnd för en tackling som Maple Leafs King Clancy tidigare satt in mot Shore, blev Eddie Shore själv nedslagen av Torontos tuffing Red Horner. Han var medvetslös redan när han föll till isen.
Old Time Hockey, var det.
Eddie Shore och King Clancy är två av de fem spelare från NHL:s tidigaste år, som fanns med när NHL inledde sitt 100-årsfirande och lät en expertpanel utse de 100 bästa NHL-spelarna genom alla tider.
De övriga tre är Georges Vezina och Howie Morenz som vann båda Stanley Cup med Montreal Canadiens 1924 och Charlie Conacher som vann Stanley Cup med Toronto Maple Leafs 1932. Det är spelare som har gjort djupa avtryck i NHL:s både historia och nutid.
Shore, som vann Art Ross Trophy fyra gånger, fick uppleva bröderna Hanson och deras "Old Time Hockey, like Eddie Shore". Han avled i Springfield, Massachussetts, 1985.

Francis Michael "King" Clancy föddes i Ottawa 1903 och dog i Toronto 1986. Han spelade 16 säsonger i NHL och efter den aktiva karriären fortsatte han som ledare, tränare och domare. Han vann Stanley Cup 1923 och 1927 med Ottawa och 1932 med Toronto. Dessutom 1962, 1964 och 1967 som tränare i Toronto. King Clancy Memorial Trophy tilldelas varje år den spelare i NHL som visat bäst ledaregenskaper.
Joseph-Georges-Gonzague Vézina, född 21 januari 1887 i Chicoutimi, Québec, blev bara 39 år gammal. Den 28 november 1925 kollapsade Vézina mitt under en match mot Pittsburgh Pirates. Han kräktes blod och på sjukhus konstaterades att han led av en långt gången tuberkolos. Den 3 december 1925 tog han med tårar i ögonen farväl av lagkamraterna i omklädningsrummet i Montreal, och han avled den 27 mars 1926, hemma i Chicoutimi.
Det pris som varje år delas ut till ligans bästa målvakt bär än idag Vézinas namn: den lille fransk-kanadensaren vann Stanley Cup två gånger och spelade 367 matcher på raken för sitt Canadiens.
Howie Morenz, slutligen, blev ligans första superstjärna. Morenz, från Mitchell i Ontario, spelade för Montreal, Chicago och New York Rangers och var en av de mest dominerande spelarna i sin tid och kanske genom alla tider. Han var blixtsnabb på skridskorna och han var målfarlig. Canadian Press utsåg honom nyligen till den bäste spelaren under de första 50 åren av 1900-talet.
Morenz blev bara 34 år gammal. Han avled den 8 mars 1937, om några dagar för 80 år sedan, i sviterna av ett brutet ben (!). Det var under en match mot Chicago Black Hawks (de hette så på den tiden) den 28 januari 1937 som Morenz i en duell med Chicagos Earl Seibert med full kraft åkte in i sargen. Han bröt benet på fyra ställen. På sjukhuset började Morenz att dricka när han såg hur Canadiens tappade mark i hans frånvaro. I mitten av februari fick han ett nervöst sammanbrott och den 8 mars dog han av en hjärtattack, en följd av den depression som han drabbats av.
I november 1937 blev Morenz den förste spelaren i NHL som fick sin tröja hissad och sitt nummer pensionerat. När Hockey Hall of Fame 1945 valde in de nio första spelarna, var Morenz en i gruppen.
Det handlade som synes, av lätt förståeliga skäl, väldigt mycket om Kanada när NHL gick in i sitt andra årtionde. Nästan alla spelare var kanadensare och ligan gick in i 1920-talet med fyra lag: Ottawa Senators, Toronto St. Patricks, Montreal Canadiens och Hamilton Tigers. Den lagindelningen höll sig till säsongen 1924-25 då Montreal Maroons och Boston Bruins anslöt. 1925-26 kom Pittsburgh Pirates och New York Americans och säsongen efter delades ligan in i en amerikansk och en kanadensisk division med Senators, Canadiens, Maroons, Maple Leafs och New York i den kanadensiska och New York Rangers, Chicago Black Hawks, Detroit Red Wings, Boston och Pittsburgh i den amerikanska. Den indelningen höll sig årtiondet ut.

Det blev i huvudsak ett kanadensiskt årtionde med en överväldigande dominans av kanadensiska spelare: av de 334 spelare som spelade minst en match i NHL under 1920-talet, var 311 kanadensare, däribland Finlandsfödde Albert Pudas och de båda Rysslandsfödda Vic Hoffinger och Johnny Gottselig. 19 var amerikaner och fyra engelsmän.
Kanada dominerade också i antalet Stanley Cup-segrar. Ottawa Senators vann fyra (1920, 1921,1923 och 1927), Toronto St. Patricks 1922, Montreal Canadiens 1924 och 1930, Montreal Maroons 1926 samt utmanaruppstickarna från Western Canada Hockey League Victoria Cougars (1925). Men det amerikanska inflytandet började göra sig gällande när New York Rangers vann 1928 innan Eddie Shore ledde Boston till Stanley Cup 1929.
Old Time Hockey, som sagt.