Svårt att gå från buse till storstjärna

Att vara en stjärna i NHL kräver en hel del. När du dessutom ska vara det samtidigt som din spelstil främst kännetecknas av mer aggressiva inslag krävs det ännu mer. Att göra förändringen är inte enkel men det finns de som klarat av den, även om de ibland också fallit tillbaka till gamla vanor.

Brad Marchand i Boston Bruins är typexemplet på en sådan spelare. Det var för sin aggressiva spelstil han en gång kom in i NHL, men ju mer spelet i världens bästa liga utvecklats - desto mer har Marchand försökt ändra sitt spel. Han har, får man säga, lyckats ganska bra. De tre senaste säsongerna har han varit en av Bruins mest produktiva forwards och hyllats, men då och då har "den gamle" Marchand kommit fram. Som i matchen mot New Jersey Devils innan All Star-uppehållet.
- Jag har spelat på ett visst sätt ett tag nu och det var aldrig min avsikt att hamna i en sådan situation och skada Marcus, så förhoppningsvis återhämtar han sig snabbt, sa Marchand efter armbågstacklingen mot Marcus Johansson som gav svensken hjärnskakning och Marchand fem matchers avstängning.
\[Relaterat material: Marchand avstängd fem matcher\]
Igår var Marchand tillbaka i Boston Bruins efter sin avstängning. Den 29-årige kanadensaren stod för en assist i storsegern mot Rangers och visade återigen att han är mer än bara utvisningsminuter. För det är han. Även om det var som en kämpe, en tacklingsinriktad och lite småful spelare han fick jobbet i NHL, så är Marchand det bästa exemplet på spelare som under sina år använt den spelstilen för att utveckla sig själv till en powerforward med näsa för både mål och för poängmakeri.
I dagens NHL är det inte särskilt enkelt att göra det, men Marchand skakar numera ofta av sig det som en gång kännetecknat hans karriär i stort.
- Jag vill vara känd som en bra spelare. Jag har jobbat gått för att bli en hygglig spelare i den här ligan och saker som det som hände förstår såklart det, säger Marchand.
Brad Marchand är inte unik på sättet han vill framstå men också som han ibland inte vill framstå. Det finns fler som påminner om honom. När Wayne Simmonds kom in i ligan 2008-09 i Los Angeles Kings var det främst hans tuffa spelstil som gjorde honom framgångsrik. Han kastade mer än gärna handskarna och redan under sin andra säsong i klubben nådde han över 100 utvisningsminuter. Andra gången han nådde över den gränsen var säsongen 2011-12, då han gjorde sitt första år med sin nuvarande klubb Philadelphia Flyers. Men där och då började fans och experter också se en annan sida av Simmonds. Med 28 fullträffar blev han lagets näst bästa målskytt den säsongen och sett till hans tid från då till nu är han faktiskt klubbens tredje främsta målskytt. Bara Claude Giroux och Jakub Voracek har gjort fler mål.

En annan Kings-spelare som allt mer blivit en målskytt är Dustin Brown, 33. Under sin första år i ligan gjorde han inte mycket väsen av sig utan sågs mer som en spelare som inte la något emellan i närkamperna. Men precis som för Simmonds ändrades det i takt med att hans rykte som spelare förändrades. Under fem raka säsonger gjorde Brown över 20 mål och var en av Kings mest framträdande spelare under åren de vann två Stanley Cup.
Även Scott Hartnell och Milan Lucic hamnar bland de som klarat av att bygga sig ett nytt rykte mot vad som en gång kännetecknade dem.
Precis som Marchand så blir man NHL-spelare av en anledning. Förr var det betydligt vanligare att lagen plockade in spelare för att göra precis en sak eller spela på ett visst sätt. Idag är det långt ifrån lika vanligt och då gäller det att kunna lägga det som en gång kännetecknat en bakom sig och vända blad.
Men likväl som det finns de som klarat av det, finns det också de som inte klarat det lika bra.
Sean Avery till exempel. Avery var på många sätt en stjärna i NHL. Han gjorde inte särskilt många poäng, 247 på 580 matcher. Men han hade en aura som ändå gjorde honom till något av en stjärna. Utanför isen sågs han i både reklam- och spelfilmer, men på isen lyckades han inte balansera sitt spel mot sitt rykte. Istället blev han mest ihågkommen för sin tuffa spelstil som innebar 1533 utvisningsminuter i CV:t.
\[Relaterat material: Burrows stängd tio matcher\]
I går fick Alexander Burrows tio matchers avstängning för knätacklingen mot New Jersey Devils Taylor Hall den 6 februari. Burrows drog på sig gott om utvisningar redan under sin första fem säsonger i Vancouver, tre gånger var han över 100 minuter, men samtidigt gjorde han ganska många poäng. Såklart berodde mycket av det på bröderna Sedin, som gång efter annan serverade den ettrige kanadensaren. Men efter att han och Sedinarna splittrades lyckats inte Burrows upprätthålla sitt poänggörande och nå den stjärnstatus han var nära att få.
Claude Lemieux, Jordin Tootoo och Cal Clutterbuck är andra som varit på väg att blomma ut men snarare gått åt andra hållet och istället kanske blivit kända för sin tid i utvisningsbåset än för sina framträdanden i målprotokollet.
Att lämna det som kännetecknat ens spelstil och byta skepnad är knappast lätt. Men Marchand och Simmonds visar att det går, även om de ibland faller in i gamla vanor.